-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Ulf JakobssonOm Ulf Jakobsson hos IUI- Konjunkturrådet 1999- Mer av Ulf Jakobsson En valuta fungerar mera effektivt ju fler som använder
den. En valuta fungerar mera effektivt ju
fler som använder den. En valuta fungerar mera effektivt ju fler som använder den. Ett område där detta blir tydligt är de finansiella marknaderna. Den europeiska gemensamma valutan är en nödvändig förutsättning för fungerande gemensamma europeiska finansiella marknader Den som placerar utanför det egna valutaområdet måste beakta risken inte bara i den tillgång hon placerar i, utan också i den valuta som tillgången handlas i. De stora placerarna i Sverige i dag är pensions- och försäkringsfonder. Att kunna placera i hela euroområdet utan att behöva ta någon valutarisk ger dessa möjligheter att minska risken i sina placeringar vid en given avkastning eller om de så vill, öka avkastningen vid en given risk. Den kategori som skulle drabbas allra hårdast är givetvis valutahandlarna. Här skapas inte några nya möjligheter. För dem försvinner större delen av basen för affärsverksamheten, om Sverige ansluter sig till euron. kostnaderna för valutaväxling försvinner för hushåll och företag. Till skillnad mot vad nejsidan hävdar torde detta dock vara en av de mindre plusposterna av att byta till valuta som används av 300 miljoner människor. Om vi är rädda för framtida störningar i
den svenska ekonomin är det säkrare att satsa på en anslutning
till euron. EMU och Swedenborg ”Sedan 1973 har Sverige haft alla
möjligheter Buffertfonder ger ett nej till EMU Sverige, humlan och IT-bubblan Om Sverige varit med i EMU
EMU och Swedenborg Kronfallet 1992, och den efterföljande övergången till rörlig växelkurs, var ett "lyckokast" skrev Birgitta Swedenborg på Brännpunkt den 29 december, och menar därmed att vi nu fått en penningpolitisk regim som inte går att jämföra med den tidigare devalveringspolitiken. Den nuvarande regimen har även som vi ser det fungerat bättre än den tidigare. Den avgörande skillnaden består emellertid i att penningpolitiken nu har backats upp av en finanspolitik inriktad på makroekonomisk stabilitet istället för på överfull sysselsättning. De viktiga åtgärderna har här varit utgiftstaket, konvergensprogrammet och en självständig riksbank. Därmed är det inte regeringen, utan parterna på arbetsmarknaden, som ansvarar för sysselsättningen. Allt detta hade i princip gått att åstadkomma inom ramen för den gamla penningpolitiska regimen med växelkursen istället för inflationen som ankare. Danmark är ett utmärkt framgångsexempel i detta avseende. I det Swedenborgska lyckokastet ingick emellertid också en enorm depreciering av kronan. Här har vi en viktig förklaring till styrkan i återhämtningen efter 1992 års kris. Framförallt har deprecieringen bidragit till att stärka ställningen för den del av den svenska exportindustrin som är starkt priskänslig.
Olyckligtvis leder detta på lång sikt till en specialisering av svensk exportindustri till branscher där låglönekonkurrensen är som hårdast. En följd av den stora deprecieringen har också varit att vi under flera år har kunnat härbärgera en snabbare lönekostnadsökning än omvärlden. Detta visar att en deprecierande krona fortfarande döljer viktiga strukturella problem i den svenska ekonomin. Inom EMU kan Sverige inte längre skapa ett konstlat drivhusklimat för exportsektorn på det sätt vi har gjort så många gånger förr under efterkrigstiden. Detta gör spelreglerna i ekonomin tydligare och gynnar tillväxten på lång sikt. 1990-talets erfarenhet motsäger inte alls den slutsatsen. Tänk om det inte
fungerar Rörligheten finns
kvar med euron ”Sedan 1973 har Sverige haft alla
möjligheter RE: Ja, men vi har haft fast växelkurs
till sammanbrottet. Genom att gå med i EMU förlorar Sverige möjligheten att genom en aktiv penning- och valutapolitik motverka störningar i den svenska ekonomin. Detta är i korthet EMU-motståndarnas viktigaste ekonomiska argument. För det första innebär en fortsatt politik med rörlig växelkurs att Sverige försöker vara fripassagerare på den inre marknaden. Detta minskar Sveriges trovärdighet och tyngd i EU-samarbetet. Det kan på sikt leda till att Sverige får ställa sig vid sidan av huvudfåran i ett växande EU. För det andra visar 25 år av svensk devalveringspolitik att en aktiv växelkurspolitik inte varit något framgångsrecept. För det tredje har en växande kapitalrörlighet gjort att valutorna rör sig allt mera ryckigt och oberäkneligt. Kostnaderna för ett litet land som Sverige att hålla sig med en egen valuta ökar därför. Sverige är numera ett för litet valutaområde. När EU:s viktigaste ekonomiska komponent, den inre marknaden, snart är fullbordad har vi fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster kapital och arbetskraft. Då är det naturligt, och politiskt närmast nödvändigt, att avlägsna också det handelshinder som rörliga växelkurser utgör. Sedan 1973 har Sverige haft alla möjligheter att hantera sin egen penningpolitik. Detta har varit en period av historiskt sett unik relativ tillbakagång för den svenska ekonomin. En betydande del av tillbakagången kan förklaras av strukturella problem i den svenska ekonomin. Klart är dock att 25 års devalveringspolitik inte har varit något framgångsrecept. I stället har denna politik varit en integrerad del av de senaste decenniernas misslyckanden för den svenska ekonomin. Särskilt allvarlig är denna risk för mindre företag, vars möjligheter att skydda sig mot valutariskerna är små. Svängningarna betyder mest för små länder, där utrikeshandeln utgör en stor del av ekonomin. När US dollarn och euron svänger mot varandra påverkas en relativt sett mindre del av ekonomin eftersom huvuddelen av handelsströmmarna är interna i respektive område. Kostnaderna för ett litet land att hålla sig med en egen valuta har vuxit påtagligt under de senare åren. Det innebär att storleken på vad som är ett optimalt valutaområde har vuxit. EMU-motståndarnas tes att EMU är ett för stort valutaområde blir därför allt mera tveksam. Sverige uppvisar snarast allt tydligare tecken på att vara ett alltför litet valutaområde. Man kan föra en akademisk debatt om vilket som vore det för Sverige idealiska valutaområdet. Kanske vore det bäst att ha ett område med de skandinaviska länderna och det gamla D-marksområdet. Denna möjlighet står dock inte till buds. Sveriges möjlighet att gå med i ett större valutaområde ges av euron, och denna möjlighet kommer vid en läglig tidpunkt. "Kronans
övervärdering i början av 1990-talet och normpolitikernas
kollaps berodde på en oförmåga att ta itu med
kostnadsutveckling, arbetsmarknad, sjukskrivningar,
socialförsäkringssystemens utformning med mera" "Nedskrivningarna av kronans värde
bär en stor del av ansvaret för krisen 1990-1992" Buffertfonder ger ett nej till EMU Buffertfonderna är den senaste inkarnationen av LO:s favoritprojekt, nämligen skattefinansierade fonder med LO i ledningen. Löntagarfonderna var i sin mest utvecklade form syftande till att socialisera det svenska näringslivet under LO:s ledning. Mycket är fortfarande oklart om buffertfonderna och deras användning. Två saker är dock helt klara. Fonderna ska finansieras med skattemedel och LO ska ha ett avgörande inflytande över deras användning. LO kräver nu av regeringen att buffertfonderna blir en del av regeringens EMU- paket, annars kan LO inte stödja regeringen i EMU-frågan. När regeringen överväger hur man ska ställa sig till detta hot, bör man betänka att LO:s olika fondprojekt aldrig har varit några röstvinnare. Löntagarfonderna blev en kvarnsten för socialdemokratin och bidrog säkerligen till partiets opinionsmässiga tillbakagång under 70- och 80-talen. Går vi till gruppen liberalt sinnade EU-vänner har debatten hittills visat att det bland dessa inte är en självklarhet att rösta ja till EMU. Om regeringen därför väljer att koppla ihop ett EMU-medlemskap med höjda skatter för att finansiera LO:s buffertfonder känner jag mig säker på att många i denna för ett ja centrala grupp kommer att rösta nej till hela paketet. Min slutsats är att om buffertfonderna baxas upp på EMU-vagnen blir det inget svenskt medlemskap i EMU. Sverige, humlan och IT-bubblan Ulf Jakobsson debuterar med denna artikel som kolumnist på ledarsidan. Han är ekonomie doktor, adjungerad professor vid Umeå universitet, tidigare bl a chefekonom i Handelsbanken och ordförande i SNS konjunkturråd. (RE: Han var också statssekreterare i Finansdepartementet under Fälldin-regeringen, vill jag minnas, liksom han var chefsekonom på Industriförbundet hösten 1992.) Den stora skiljelinjen i den ekonomisk-politiska debatten går vid frågan om den svenska ekonomin behöver reformeras ytterligare i marknadsekonomisk riktning. Kan vi få en god och stabil ekonomisk utveckling utan sänkta skatter och utan en reformering av arbetsmarknadslagstiftningen? Kan den svenska ekonomin, likt humlan, flyga mot alla odds? Den exempellösa svenska uppgången inom IT-sektorn tycktes ge ett klart och tydligt svar på denna fråga. När Stockholm framstod som världens, efter Silicon Valley, ledande IT-område hamnade frågan om en förbättring av företagsklimatet obevekligen i debattens bakvatten. "Humlan flyger", kunde Göran Persson triumferande konstatera. Marknadssituationen för IT-produkter kommer att normaliseras på samma sätt som marknaden för bilar, tv- apparater och datorer har normaliserats. Också när det gällde det blomstrande nyföretagandet under 90-talet var situationen unik. Företagen i den nya ekonomin kunde sväva över de problem som plågar normala företag. Det unika med de nya företagen var att pengarna kom från företagets ägare och inte från företagets kunder. En stabil utveckling kräver ett tillflöde av nya företag, genom nyetableringar och genom nylokaliseringar av internationellt verksamma företag. Detta kräver ett förbättrat ekonomiskt klimat både för företag och individer. Trots att humlan onekligen kan flyga, kommer inte den svenska ekonomin att flyga utan ytterligare reformarbete. Om Sverige varit med i EMU
I den rätt matta debatten kring ett svenskt EMU-medlemskap har den stående varningen från EMU-anhängarnas sida varit att med Sverige utanför EMU så kommer devalveringspolitiken att fortsätta. EMU motståndarna har å sin sida hävdat att den stora makroekonomiska risken med ett svenskt EMU-medlemskap skulle ligga i att vi kan hamna i en situation där den gemensamma valutan är för stark för den svenska ekonomin. Med bristande anpassningsförmåga på arbetsmarknaden skulle vi riskera att de svenska lönekostnaderna hamnar för högt i ett internationellt konkurrensperspektiv. Därmed skulle ett EMUmedlemskap kunna leda till ökad arbetslöshet. Vi har nu stått utanför EMU under. de snart ett och ett halvt år som valutaunionen funnits till. Att efter så kort tid göra ett bokslut över utanförskapets ekonomiska fördelar och nackdelar låter sig naturligtvis inte göras. Det är ändå svårt att låta bli att göra reflektionen att utvecklingen hittills gått precis tvärt emot det huvudscenario som legat under båda sidors varningsrop. Om vi tänker oss att Sverige gått med EMU från starten är det rimligt att tänka sig att vi fått en relativt parallell behandling med Finland i fråga om växelkurser… Om Sverige i dag hade varit med i EMU, så skulle vi alltså ha följt med euron nedåt och fått en depreciering på ytterligare tio procent gentemot US-dollarn. Detta hade inneburit att vi haft en högre vinstnivå i näringslivet, eventuellt avspeglat i ännu högre börskurser. Trycket på ökade löner i de kommande avtalsrörelserna skulle varit högre. Samtidigt så skulle vi genom den lägre valutan få en kraftigare inflationsimpuls via vår import. Kort sagt skulle behovet av finanspolitisk eller penningpolitisk åtstramning ha varit större. Eftersom vi i valutaunionen inte skulle förfoga över en svensk penningpolitik så hade det endast varit en finanspolitisk åtstramning som hade återstått. Vårbudgeten hade alltså av stabiliseringspolitiska skäl behövt innehålla påtagliga nedskärningar i de offentliga utgifterna. Alternativet hade varit skattehöjningar. Dessa är långsiktigt skadliga för ekonomin men hade i det svenska klimatet trots allt varit lättare att få igenom. Det mest sannolika är kanske att båda alternativen hade blivit alltför tungrodda för regeringen. Därmed skulle vi ha seglat vidare mot en överhettning utan några motåtgärder vare sig från inhemsk finans- eller penningpolitik. Så småningom skulle vi naturligtvis ha rammats av en stramare penningpolitik från ECB:s sida. Att exakt beskriva vilken väg utvecklingen skulle ha tagit i det skisserade fallet är inte möjligt. Det är dock svårt att komma ifrån att den stabiliseringspolitiska situationen för Sveriges del, just nu, ter sig väsentligt mycket bekvämare utanför EMU än innanför. Perspektivet kan dock snabbt förskjutas. Om man lyckas undvika diket på vägens ena sida, så kan man hamna i diket på den andra sidan. Det troligaste scenariot för kronan förefaller nu vara att förstärkningen gentemot euron går vidare. För detta talar det svenska bytesbalansunderskottet, kapitalinflödet till följd av utländska köp av svenska företag och till sist en starkare konjunkturuppgång än i huvuddelen av euroländerna. Detta kan ge oss ett läge där valutan pressar vinster och sysselsättning i den svenska exportsektorn, samtidigt som låga importpriser ökar de svenska reallönerna och driver på efterfrågeökniningen på den svenska hemmamarknaden. Detta är den för Sverige mycket välbekanta situationen med en övervärderad valuta. Skillnaden mot tidigare situationer med ett för högt kostnadsläge är att vi denna gång skulle uppnå det genom en apprecierande valuta i stället för genom för höga löneökningar. England, som i likhet med Sverige, står utanför EMU befinner sig för närvarande i ett sådant läge. Man slipper inflationen men får många av de andra välbekanta problemen med ett för högt kostnadsläge. En slutsats av den första tiden med EMU är att varken anhängare eller motståndare till EMU kan lägga upp sin argumentation kring ensidiga ekonomiska skräckscenarier kring ett utanförskap respektive ett medlemskap. Ett land kan få en felaktigt värderad valuta antingen man står utanför valutaunionen eller är med. Den viktigaste frågan, när det gäller EMU, är vårt förhållande till EU och den inre marknaden. Står vi utanför EMU står vi också vid sidan av EU:s vilket minskar våra möjlighet att påverka de beslut som fattas. Vid ett ständigt utanförskap är det på sikt svårt att se att Sverige kan vara kvar som fullvärdig medlem i EU.
|
