Anders Isaksson EMU

nejtillemu.com

Anders Isaksson

Harry Schein är ett av mina tre stora – och ouppnåeliga – föredömen i just kolumnistrollen.
De andra är Anders Isaksson i Dagens Industri och senare DN och Allan Fagerström i Aftonbladet.
De är borta nu, men deras intellektuella stringens, formuleringskonst och bildning lever vidare i texterna.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 7 mars 2010

Att läsa Anders Isakssons »Ebbe – mannen som blev en affär«, är som att lyssna på Jussi Björling – det kan inte bli bättre.

Skall man tro Isaksson – och det skall man – var Ebbe Carlsson-affären snarare en Ingvar Carlsson-affär. Ingvar Carlsson påstod sig inte ha hört talas om Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev för Ebbe, men enligt Thage G Petersons memoarer, som bygger på anteckningar, var Ingvar Carlsson arg på Leijon, för att hon skrivit brevet »mot hans bestämda avrådan«.

Det var jag som betalade Ebbe Carlssons privatspaningar efter Olof Palmes mördare.
Tomas Fischer, Fokus nr 19 - 25/5 2007

"Ebbe - Mannen som blev en affär"
Klicka här

Skillnaden mellan partierna har aldrig varit mindre. Numera är politiken mera en tävlan i kompetent management än en kamp mellan olika samhällsmodeller. Hur kommer det sig då att tonläget är så uppskruvat och tricksen så smutsiga?
En plausibel förklaring ges i nyutgåvan av DN-kolumnisten Anders Isakssons bok "Den politiska adeln" (Bonnier Fakta). Politikerrollen har förvandlats från förtroendeuppdrag, baserat på ideologisk övertygelse, till födkrok och karriär.
Niklas Ekdal, signerat, DNs ledarsida 28/5 2006

"Elitens självintresse har förklätts till moral"
Anders Isaksson, DN Debatt 2/11 2003

Göran Persson - nejsidans bästa vän
Nu är det jaet till euron som ska motiveras, inte nejet
Anders Isaksson, DN 23/8 2003

Professor Hans L Zetterberg:
"Vi lever sedan årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige", skriver han i ett diskussionspapper om fjolårets val, som i borgerliga kretsar fått status av världsförklaring.
Anders Isaksson, kolumn DN 28/6 2003

Gamla utopier och nya
Anders Isaksson
Dagens Industri 14/2 2003

Eliternas sammansvärjning
(Percy Barnevik, Jacob Wallenberg, Carl Bildt m fl)
Anders Isaksson DI 2002-02-22

Sanna och osanna sanningar
Anders Isaksson
Dagens Industri 2002-02-15

Riksdagen som politisk statist
Anders Isaksson i Dagens Industri 2002-01-25

Folkomröstningar som politisk humbug
Anders Isaksson
Kolumn DI 2002-01-11

Folkets rätt och politikernas makt
Anders Isaksson
DI 2002-01-04

En politisk dinosaurie (EUs toppmöten)
Anders Isaksson i DI, 2001-06-08

När det onormala blir normalt
Anders Isaksson i DI 2001-02-16

När extremismen klär sig i kostym (Joschka Fischer)
Anders Isaksson i DI 2001-01-19

Godmorgon - men i vilket land?
Anders Isaksson i Dagens Industri 2000-12-08

Att acceptera verkligheten
Anders Isaksson i Dagens Industri 2000-03-17, utdrag

"Elitens självintresse har förklätts till moral"
Anders Isaksson, DN Debatt 2/11 2003

Det är få förunnat att ha så mycket vind i ryggen som när Urban Bäckström nu tar över Skandia Liv. Hela landets politiska, byråkratiska, rättsliga, fackliga och ekonomiska elit stödjer honom, ja, närmast tävlar om att demonstrera sin egen vilja till rättrådighet.

Problemet är bara att moraliserandet över Skandia liknar en förklädnad över etablissemangets eget självintresse. Idén är mycket enkel: ju starkare ljus som riktas mot Skandia, desto djupare faller mörkret över de egna affärerna.

När Erik Åsbrink _ ordförande i regeringens förtroendekommission _ nyligen beskrev Skandia "som en provkarta på alla missgrepp man kan göra var det uppenbart att han ville reducera hela affären till något atypiskt. Och vem kan vara bättre lämpad än Erik Åsbrink att sprida denna bild? Som politruk (s), generaldirektör i Byggnadsstyrelsen, chef för statens fastighetsbolag Vasakronan och statsråd har han lyckats med bedriften att sticka fingrarna i ovanligt många syltburkar och ändå dyka upp med rena händer: styrelseordförande i Systembolaget och Första Sparbanken (som var nära att fälla hela sparbanksväsendet), ledamot i Vin & Sprit, AP-fonderna, ABB Fondförvaltning och Skandiabanken, optionstagare i diverse kraschade IT-bolag och nu ordförande i Alecta (tidigare SPP).

För tvärtemot vad Åsbrink vill påskina är inte affärerna i Skandia unika, snarare typiska i alla sina enskildheter utom att de råkat bli kända.

Full text

Göran Persson - nejsidans bästa vän
Nu är det jaet till euron som ska motiveras, inte nejet
Anders Isaksson, DN 23/8 2003

Anders Isaksson är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter

I höstens folkomröstning om euron eller kronan riskerar den socialdemokratiska jasidan att trassla in sig i sin egen självgillrade snara, att mer falla på egna strategiska missgrepp än på motståndarnas skicklighet.

Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft för elva år sedan har både Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar beställt rader av utredningar som ventilerat nackdelarna med att övergå till euron, men ingen enda som utgått från problemen med att behålla kronan. Beställsamma utredare levererade förstås just de bekymmersamma svar som länge efterlystes, Sverige var inte moget för euron.

Än tenderade avtalssystemet att driva upp lönerna för högt, än skulle så kallade asymmetriska chocker kunna slå ut vitala näringsgrenar. I motsats till den flytande kronan skulle den fasta kursen mot andra euroländer kunna hota sysselsättningen och underminera välfärden. Farhågorna för att de potentiella riskerna med euron skulle vara större än fördelarna har varit en stående refräng vid socialdemokratins och LO:s kongresser och präglar också den överenskommelse som Göran Persson och Wanja Lundby-Wedin nyligen lyckades mangla fram.

Att de opererat bort det gamla kravet på särskilda buffertfonder och försett texten med en reservation för att "överskottsmålet i de offentliga finanserna kommer att behöva höjas (från 2 till 2,5 procent av BNP) även om Sverige väljer att stå utanför valutasamarbetet" ändrar ingenting i sak, det dominerande intrycket är fortfarande att kronan är säker och euron ett högriskprojekt som kräver särskilda arrangemang för att säkra jobben och välfärden. Samma tvehågsna dubbeltydighet löper också som en underliggande röd tråd genom det manifest som partiets ja-sida antog vid kampanjstarten.

I den fullständiga texten varnas visserligen för att valuta- och räntespekulationer mot kronan skulle kunna "kraftigt krympa reformutrymmet i Sverige framöver", men i den kortare - och förmodligen mer lästa - versionen ska "de samhällsekonomiska vinsterna från medlemskapet i euron användas för att snabbare genomföra de välfärdsreformer som presenterades inför riksdagsvalet 2002." Skillnaden mellan euron och kronan reduceras alltså i praktiken till en fråga om tid: det går möjligen fortare med euron men slutresultatet blir detsamma.

Samma tankegång återkommer i löftet om att partiets och LO:s gemensamma stabiliseringspolitik "ska förverkligas så att Sverige effektivare än i dag kan upprätthålla hög sysselsättning och trygg välfärd genom att snabbt möta stigande arbetslöshet eller överhettning i ekonomin".

Bakom de till synes positiva nyckelorden "snabbare" och "effektivare" lurar även här underliggande faror med euron som måste bemästras med andra metoder än vad kronan förutsätts kräva. Göran Persson själv tycks också göra vad han kan för att underhålla bilden av euron som potentiellt farlig.

I LO-tidningen (23) tror han att "sysselsättningsmarginalen kommer att vara tillräckligt stor för att LO-medlemmarna ska kunna känna sig trygga vid ett svenskt EMU-medlemskap" och i annonserna med rubriken "Framtiden har ingen ångervecka" säger han sig vara "övertygad om att euron inte hotar välfärden, utan tvärtom stärker den".

I det ena fallet förtas kraften i påståendet av den inbyggda reservationen (ska kunna känna sig trygga) och i det andra av den inledande negeringen (hotar inte välfärden). Det är som i den gamla kärleksvisan där munnen säger nej och ögonen ja: öronen tror sig höra ett tydligt ja, men ögonen som far över textmassorna uppfattar ett understucket nej.

Att Persson försöker göra en dygd av sin tidigare tveksamhet till euron och att partisekreteraren Lars Stjernkvist talar om väljarnas rätt att "veta vad som händer med jobben, välfärden och den egna ekonomin" kan tyckas sympatiskt, men vittnar bara om frånvaron av strategiskt tänkande. Oavsett om vi behåller kronan eller väljer euron finns inga säkra besked från vare sig politiker eller ekonomer, utgången i folkomröstningen hänger på makten över den politiska dagordningen och styrs i sin tur av förmågan att driva en långsiktig, trovärdig och konsekvent opinionsbildning.

Om Persson redan för flera år sedan flyttat tyngdpunkten i sina utredningsdirektiv från problemen med att införa euron till problemen med att behålla kronan hade jasidan haft en kortare uppförsbacke.

Nu är det jaet till euron som ska motiveras, inte nejet.

Att Persson på sistone uppmanat de borgerliga japartierna att lägga in en extra växel är följaktligen inte förvånande. Han har ju själv gjort sig till nejsidans bästa vän.

Göran Persson

Buffertfonder

Början på sidan

Varje samhälle har i alla tider haft sitt eget ideologiska centrum, en virtuell central zon där makthavarna i politiken, näringslivet, förvaltningen, kulturlivet, rättsväsendet och utbildningssystemet känt sig lika hemma som i en gammaldags herrklubb. Där har de satt dagordningen, skapat karriärerna, fördelat subsidierna och definierat gränserna för det passande, allt i ömsesidigt egenintresse.

Förr i världen var kungamakten nav i sådana system, men i dagens svenska demokrati spelar socialdemokratin den rollen. Alla trådar i detta osynliga nätverk löper följaktligen samman i händerna på Göran Persson, vår tids Kung Sol.

Fullt så enkelt formulerar sig inte professor Hans L Zetterberg, men nära nog:
"Vi lever sedan årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i den centrala zonen i Sverige", skriver han i ett diskussionspapper om fjolårets val, som i borgerliga kretsar fått status av världsförklaring.

Den s-märkta zonen fungerade nämligen som en barriär mot väljarnas missnöje över sjukskrivningar, vårdköer, svag tillväxt och höga skatter, "gav partiet en skyddande krockkudde och ett räddande säkerhetsbälte", menar han.

Zetterbergs slutsats att Sverige de facto utvecklats till en enpartistat är hans egen, men själva grundtesen - att även demokratiska styresskick utvecklar en egen central maktzon och att den sätter tonen för den offentliga debatten - är hämtad från den amerikanske sociologen Edward Shils bok "The Constitution of Society". Det som rapporteras i medierna, lärs ut i skolorna, studeras i statsvetenskapen och diskuteras vid fikaborden är i grunden den centrala zonens idéer, värderingar, normer och problemformuleringar, menade Shils (1911- 1995), mer ekon från redan intagna förhållningssätt än självständiga och oberoende bedömningar. Statsvetare hade han följaktligen inte mycket till övers för, för honom var de präster i demokratins kyrka.

Instinktivt är det lätt att se klara poänger i både Schils resonemang och i Zetterbergs slutsats. Sverige är visserligen ingen enpartistat i formell mening, men glidningen mot en mental enparti-stat är i hög grad borgerlighetens egen förtjänst. I riksdagen snurrar både oppositions- och samarbetspartierna som satelliter runt socialdemokratin, alla med en förment egen profil (grön, djupgrön, mörkröd, socialliberal, moderatliberal, kristen) men i praktiken mer schatteringar av det stora maktpartiet än alternativ. Såsom socialdemokratin numera inrymmer alla partier, inrymmer alla partier också socialdemokratin.

Full text

Mer av Hans Zetterberg

Början på sidan

Den gamla adeln i Sverige omfattade ungefär en halv procent av befolkningen. Som andel av dagens invånare skulle det motsvara 45 000 personer. Det är fler än den elit som ryms inom de politiska partierna, men om man räknar en vidare krets av ombudsmän, PR-konsulter och ideologiproducenter stämmer siffran ganska bra.

I Sverige förknippar vi detta nätverk av lojaliteter, tjänster och gentjänster med socialdemokratin, eftersom partiet regerar för det mesta. Ett maktskifte skulle riva om, men förändrar inget i grunden. Efter tre mandatperioder med moderaterna i ledningen vore den politiska apparaten en omvänd spegelbild av dagens: samma mönster av släktskap och ömsesidiga beroenden - andra ansikten och namn.

Full text

Gamla utopier och nya
Anders Isaksson
Dagens Industri 14/2 2003

Kristendomen hade sitt paradis i himlen och ideologierna sina på jorden, utopier som spände från nazismens tusenårsrike till socialismens klasslösa och jämlika samhällen. Inte ens liberalismen kunde i sin begynnelse avhålla sig från löften om att demokrati, frihandel och fria kapitalrörelser skulle skapa en värld utan krig.

I dag förvaltas just detta utopiska arv av EU, en trossats som blivit själva grundbulten i hela bygget och följaktligen ofta används till stöd för den kommande utvidgningen. Det gjorde också biträdande finansministern Gunnar Lund när han häromdagen föreläste om EMU på ABF i Stockholm, men efteråt klagade en kvinna över att han ändå inte fullt ut lyckats förklara meningen med vare sig EU eller valutaunionen: "Vad är egentligen slutmålet för hela det här projektet?" frågade hon.

Lund såg för ett ögonblick frågande ut, ungefär som om han letade i minnet efter något betydelsefullt som han råkat glömma: "Nej, det finns inget uttalat slutmål", sa han till sist. Den gemensamma valutan var en process, ännu ett steg i EU:s utveckling mot ett alleuropeiskt fredligt samarbete, men någon slutlig destination fanns inte, inget dithän men inte längre.

...

Dagens /krönika/ är den sista jag skriver i DI. Till alla de läsare som under de gångna 14 åren stimulerat skrivandet med uppmuntrande tillrop och intressanta påpekanden vill jag säga ett stort tack.

Ever closer union?
Does the euro entail closer political integration?
It need not and should notbut probably will
The Economist, editorial, 2002-01-03

Gunnar Lund

Början på sidan

Eliternas sammansvärjning
(Percy Barnevik, Jacob Wallenberg, Carl Bildt m fl)
Anders Isaksson DI 2002-02-22

Göran Persson och Carl Bildt var säkert uppriktigt bedrövade och besvikna när de kritiserade Percy Barneviks pension, men i just det här fallet är det också ovanligt lätt att se bjälken i den andres öga och glömma grandet i ens eget.

Även om summorna i näringslivet är betydligt högre vilar förmånssystemet i både riks-, kommunal-, landstings-, regional- och EU-politiken på samma underliggande princip om kort intjänandetid och livslång ekonomisk trygghet.

Sedan Carl Bildt i fjol lämnade riksdagen - efter en flerårig bortavaro - utkvitterar han 27.000 kronor per månad i arbetsfri inkomst, visserligen nålpengar i jämförelse vad de flesta direktörer kan räkna hem men ändå betydligt mer än vad de flesta tjänar på ett heltidsarbete.

Avgångna fackliga ledare som Stig Malm, Bertil Jonsson och Björn Rosengren har också försett sig själva med betydligt bättre villkor än vad som kommit deras medlemmar till del. I LO har generositeten varit så stor att pensionsfonden är på väg att slå i botten och snart kräver påfyllning.

Alla de faktorer som anförts för att förklara, kritisera eller försvara de generösa förmånssystemen i näringslivet - starka direktörer, svaga ägare, sammanfallande intressen hos styrelseledamöter och företagsledare, lön och förmåner som måttstock på framgång och/eller goda resultat - är faktiskt lika giltiga i politiken, om än inte i sak så i princip.

Kantringen från ägarmakt till direktörsmakt i företagen motsvaras i politiken av en liknande maktförskjutning från de valda representativa församlingarna på alla nivåer till ledningen i de exekutiva organen, regeringen och kommun-, landstings- och regionstyrelser.

Makten ligger i händerna på yrkespolitiker och lön och förmåner anrikas på toppen: statsråden tjänar mer än kommunalråden och kommunalråden i större kommuner mer än riksdagsledamöterna.

När makt inte möter motmakt och när intressena inte håller varandra i schack ökar utrymmet för maktmissbruk.

I politiken leder det ibland till klickvälde, förmånsjakt och vanskötsel av den typ som vi tidigare sett i Motala och Gävle och som nu i ovanligt stor skala avslöjats i den danska kommunen Farum.

Här ledde liberalen och förra skatteministern Peter Brixtofte en mönsterkommun, beundrad och hyllad som en politisk nydanare av svassande partikamrater tills bubblan sprack och alla som en man förfasade sig över hans finansiella lättsinne och extravaganta vanor.

- Det var svårt att säga nej när man hade ett glas årgångsvin i ena handen, en flygbiljett till Kanarieöarna i den andra och munnen full med färskrökt lax, urskuldade sig en av hans partivänner.

Så kunde också Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg ha sagt i stället för att humma fram ursäkter och posera som ångerfulla offer.

De har själva varit med om att krafsa åt sig stora pengar, likaså alla de företagsledare och så kallade styrelseproffs i 55+- åldern som berikat sig själva med bonus, optioner, avgångsvederlag och guldkantade pensionsförmåner och nu låtsas bestörta över Barneviks jackpot.

Det intressanta - för att inte säga opportuna - i både politikernas och näringslivselitens strama hållning i fallet Barnevik är att moraliserandet enbart gäller summorna, inte förmånssystemet som sådant och inte heller de underliggande föreställningar som legitimerar guldregnet över direktörerna.

Spelet går ut på att etablera en lagom berikningsnivå, inte på att ifrågasätta om belöningssystemen verkligen ger avsedda effekter.

Här sprider sig lukten från en eliternas underförstådda sammansvärjning.

Det politiska och ekonomiska etablissemanget vårdar sitt gemensamma intresse av att hålla förmånssystemen i helgd, samtidigt som de förmanar andra att jobba så länge som möjligt, helst till man stupar så att staten kan gottgöra sig pensionsskulden.

Hur direktörer och styrelseledamöter i privata företag exploaterar sin makt att smörja sig själva handlar förvisso om marknadsekonomins anseende och trovärdighet, men är ytterst en fråga om vad aktieägare och övriga anställda accepterar som rimligt.

Att yrkespolitikerna tillskansar sig bättre förmåner än medborgarna är däremot en allmän angelägenhet, likaså de bonussystem som nu växer fram i den offentliga sektorn och i statligt ägda företag.

Hittills har politikerna valt att blunda med båda ögonen för egendomligheterna på den egna bakgården, exempelvis att kommunalrådet Agneta Hägglund (s) i Håbo får lönetillägg om bokslutet visar balans. Eller att cheferna för tredje AP-fonden bränner sex miljarder kronor på dåliga placeringar, men ändå kasserar hem en rejäl bonus därför att deras jämförelseindex gått ännu sämre.

Eller att Telias starkt försämrade resultat föranleder en extra gottpåse på 30 miljoner kronor till direktionen, eftersom börskursen sjunkit ännu mer i andra telebolag.

Början på sidan

Mer om Wallenberg - Mer om Enron - Mer om Carl Bildt

Två svenska dinosaurier (socialdemokratin och Wallenberg)
Hans L Zetterberg, Dagens Nyheter 1995-08-29

Sanna och osanna sanningar
Anders Isaksson
Dagens Industri 2002-02-15

När det gäller riksdagens överlåtelse av beslut till EU är bilden mer komplicerad, men den underliggande idén att förskjuta makt från riksdagen till regeringen och EU framgår tydligt i två av de föreslagna ändringarna. Den ena går ut på att regeringen på egen hand ska kunna kohandla om ändringar och tillägg i överenskommelser i ministerrådet och Europeiska rådet, oavsett vad riksdagen tidigare råkat ha sagt i ärendet. Den andra innebär att regeringen åläggs att "fortlöpande informera riksdagen och att samråda med organ som utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU".

Båda dessa ändringar rör i grunden principerna för statsskicket, nämligen att all offentlig makt utgår från folket, att riksdagen är landets högsta beslutande och lagstiftande organ och att statsministern i rollen som regeringschef leder ett verkställande utskott åt riksdagen. Arbetsordningen är mycket enkel: regeringen lägger förslag och riksdagen beslutar.

I relationen till EU har detta system vänts upp och ned, både faktiskt och symboliskt. Man förstärker statsministerns och statsrådens redan nu konstitutionellt diskutabla roll som lagstiftare (tillsammans med EU- kommissionen), samtidigt som de åläggs att hålla sin överordnade - riksdagen - informerad om vad som sker i EU. Det redan stora demokratiska underskottet i EU förstoras ytterligare ett snäpp.

I sak kan hela batteriet av grundlagsändringar ses som en konsekvens av förvandlingen från EG till EU efter Sveriges inträde i EG 1995. Grundlagen anpassades enbart till det överstatliga beslutsfattandet inom EG (främst den inre marknaden men senare också asylpolitiken) och täcker därför inte det mellanstatliga samarbetet på de områden som efter fördragen i Maastricht, Amsterdam och Nice ingår i EU, däribland polisiärt och militärt samarbete.

I dag kan riksdagen överlåta beslutanderätt till "Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd mosvarande det som ges i denna regeringsform", en begränsning som också kvarstår i det nya förslaget men förstärkt med en spärr vid "principerna för statsskicket". Problemet är att dessa principer inte preciseras i någon enda detalj, frånsett det självklara att riksdagen inte kan avskaffa sig själv.

Det handlar således om en gummiparagraf utan egentligt innehåll, något som i spåren på den 11 september dessvärre också visat sig gälla fri- och rättighetsskyddet. I brådskan att visa politisk handlingskraft satte sig både regeringarna och EU- kommissionen över rättsstatens regelverk, gjorde sig själva till både åklagare och domare mot utpekade terrorister därför att systemet gav dem en möjlighet att göra det. Göran Persson har i efterhand skyllt på att EU hamnade i en målkonflikt, men mera sannolikt är väl att han inte ville - eller inte vågade - reservera sig med hänvisning till grundlagen. Det är enklare att jama med än att frondera.

EUs "handlingskraft" demonstrerar än en gång att varje svårkontrollerad makt inrymmer en frestelse till maktmissbruk, att all maktutövning måste balanseras av motmakt och att alla beslutsprocesser måste vara så långsamma att de ger utrymme för både eftertanke och prövning i en offentlig debatt. De föreslagna grundlagsändringarna går i stället ut på raka motsatsen.

Full text

Början på sidan

Mer om proposition 72

Riksdagen som politisk statist
Anders Isaksson i Dagens Industri 2002-01-25

Politikerna tycks ha ett olyckligt förhållande till grundlagen, något som mer verkar störa, irritera och begränsa maktutövningen än vara till nytta.

Vid beslutet om fyraåriga mandatperioder från 1994 tänjde partierna i största sämja på reglerna och vid anslutningen till EU 1995 valde de att kringgå dem. När det gäller euron tycks ja-partierna föredra att stuva om paragraferna i efterskott för att inte i onödan fördröja anslutningen om folkomröstningen går deras väg.

I det perspektivet kan man se regeringens förslag till diverse grundlagsändringar (proposition 2001/02:72) som ett försök att undanröja alla tveksamheter om dess egen handlingsfrihet i EU-frågor. Den överlämnades i all tysthet till riksdagen strax före jul och har heller inte väckt någon uppmärksamhet, kanske för att de hårda inslagen blandats upp med en sakligt meningslös men politiskt lättsmält omformulering av grundlagens rättighetskatalog.

Förslaget att krympa antalet höga jurister från minst två till en i Lagrådets behandling av lagförslag sägs bero på den tunga arbetsbördan i Högsta domstolen och i Regeringsrätten. Förklaringen tycks snarare vara att antalet justitieråd och regeringsråd skurits ned med en tredjedel under 1990-talet, en process som regeringen förklarar med ändrade domförhetsregler men som ju ytterst återfaller på politiska beslut.

Socialdemokratin har alltid haft ett horn i sidan till Lagrådet trots dess beskedliga roll som kriarättare och enbart rådgivande organ. Ett bättre alternativ vore att ge rådet en mer självständig ställning med fasta regler för utnämningarna av ledamöter och utan möjlighet för regeringen att styra arbetet. Och att allmänt markera domstolarnas roll som oberoende myndigheter genom att avskaffa den parasitära överbyggnad som heter Domstolsverket.

Att riksdagsledamöterna ägnade en stunds begrundan åt sin egen ringa betydelse i EU-samarbetet vore inte heller ur vägen, inte minst för att direktiven till regeringskonferensen 2004 innehåller en passus om de nationella parlamentens roll i systemet. Förslaget till grundlagsändringar går i rakt motsatt riktning och gör riksdagen till en politisk statist. Makten förskjuts till regeringen, den kan på egen hand - under konstitutionellt ansvar, som det heter - besluta om ändringar i uppgörelser i ministerråd och på toppmöten, oavsett vad som tidigare råkar ha sagts i riksdagen.

Om riksdagen dessutom godtar förslaget att den generellt kan överlåta “beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket”, ja, då öppnar den faktiskt för möjligheten att på sikt reducera sig själv till ett tomt skal. Makten över centrala nationella områden som skatter och välfärd kan utan hinder kantra mot Bryssel.

Enligt regeringen är grundlagsändringarna praktiskt betingade: de stöder det mellanstatliga samarbetet och håller dörren stängd till ett federalt EU. Den egentliga innebörden i påståendet att dagens regelverk “framstår som otympligt och mindre väl anpassat till samarbetet” är väl att Göran Persson och hans statsråd prioriterar samarbetet med sina polare i ministerrådet och Europeiska rådet. Hellre än att tyngas av bundna mandat hemifrån vill de själva kunna lösa knutarna när förhandlingarna kör ihop sig.

Man behöver inte betvivla makthavarnas goda vilja för att se den inbyggda faran i att anrika makt och handlingsfrihet i toppen på politiska system, det räcker med att titta på de lika snabba som långtgående och konstitutionellt tvivelaktiga besluten i spåren på den 11 september. Den enkla sanningen är att all makt på varje nivå måste balanseras av motmakt och att en långsam beslutsordning är bättre än en snabb. I bruket av all svårkontrollerad makt ligger också fröet till missbruket.

Full text

Replik av Olle Abrahamsson, rättschef i justitiedepartementet

Mer om proposition 72

Början på sidan

Folkomröstningar som politisk humbug
Anders Isaksson
Kolumn DI 2002-01-11

Sedan folkomröstningen infördes i grundlagen 1922 har Sverige haft fem omröstningar och de har alla visat sig locka fram de allra sämsta dragen i partiväsendet.

I fråga om ohöljt taktiskt rävspel, oklara alternativ och manipulativa tolkningar av resultatet stod ATP-pensionen 1957 och kärnkraften 1979 länge i en klass för sig, men de överträffas med råge av de båda omröstningarna om EU, både den om inträdet 1994 och den som utlovats om euron. Så här ligger det till:

För det första innehöll fördraget med EU inget undantag för euron, i princip sa vi ja till den redan när vi sa ja till inträdet i EU.

Av taktiska skäl valde emellertid både de borgerliga och socialdemokraterna att mörka detta faktum med dunkla formuleringar om Sveriges rätt till självbestämmande, dessutom senare förstärkt med löftet om en folkomröstning.

Sedan dess har riksdagen varje år slagit fast att Sverige tills vidare ska avstå från att binda kronan till den fasta kurs som enligt reglerna föregår övergången till euron.

För det andra har regeringen Persson medvetet avstått från att förbereda bytet av valuta genom att fördröja nödvändiga ändringar i grundlagen, särskilt då stadgandena om att regeringen har ett övergripande ansvar för valutapolitiken, att Riksbanken lyder under riksdagen och att - som det står i lagen - “ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik”.

Ingetdera torde vara förenligt med att flytta makten till ECB, även om tjänstvilliga jurister både i regeringskansliet och inom EU argumenterat för att EU-rätten skulle vara överordnad just de grundlagsparagrafer som rör Riksbankens ställning men inte några andra.

Enligt denna politiska juridik skulle således Sverige i valutafrågor inta rollen av delstat i stället för fullvärdig medlem i en mellanstatlig union.

En sådan tolkning vore förstås mumma för nejsägarna, så Göran Persson har nu bestämt sig för att lösa problemet genom att först införa euron och därefter genomföra de förändringar i grundlagen som enligt både honom själv och hans jurister egentligen inte behövs.

Enligt Persson skulle ett ja till euron i en folkomröstning under 2003 följas av en proposition om grundlagsändringar i december 2005, en övergång till euron den 1 januari 2006, ett första riksdagsbeslut om grundlagen våren 2006 och ett andra efter valet på hösten.

Persson är uppenbarligen så upptagen med krypa ur den fälla som han själv gillrat att han inte ser motsägelserna i sitt upplägg. Om euron utan problem kan införas före ändringarna i grundlagen, finns heller inga skäl att fördröja inträdet ända till 2006, Sverige kan ju i likhet med Finland, Italien och Grekland begära undantag från reglerna.

För det tredje ska Perssons tövan att ändra grundlagen ses i ljuset av att ja- sidan sedan länge haft en solid övervikt i riksdagen: fem partier är för, bara vänstern och miljöpartiet är emot. Så kraftfulla majoriteter är ytterst ovanliga och skulle i varje annat sammanhang få talet om en folkomröstning att te sig absurt, exempelvis om samma fem partier som stod bakom 1994 års pensionsreform först skulle ha rådfrågat folket innan de vågat gå till beslut.

Eftersom ingen ens andades folkomröstning då borde heller ingen ha gjort det om euron. Att byta pensionssystem är inte mindre dramatiskt än att byta valuta, snarare tvärtom.

För det fjärde visar bollandet med tänkbara datum att omröstningen är ett bländverk, en politisk humbug. Inget av de fem ja-partierna har i sig intresse av att rådfråga folket, de vill bara pricka in just den tidpunkt där de känner sig säkra på att ro hem ett ja.

Att partierna kan driva detta taktiska spel beror på att de själva skräddarsytt grundlagen just i syfte att maximera sin egen handlingsfrihet. I praktiken fungerar det så kallade folkomröstningsinstitutet som en nödutgång för partier med interna problem, inte som ett minoritetsskydd för att i efterhand ge väljarna en möjlighet att överpröva beslut i riksdagen. Därför finns det inga klara regler för vare sig när folkomröstningarna ska hållas, hur de ska utformas eller hur de ska uttolkas, allt ligger i partiernas händer och allt sker på partiernas villkor.

Som systemet nu ser ut kan partierna - och särskilt då socialdemokraterna - exploatera folkomröstningarnas oförtjänt höga status, fly ansvaret och blockera rationellt beslutsfattande.

Mera politiskt hederligt vore att vända på steken, att riksdagen först beslutar, att en minoritet bland partierna eller folket på vissa villkor kan påkalla en folkomröstning och att den aldrig kan gälla något annat än ja eller nej till det fattade beslutet.

Så varför inte passa på att strama åt folkomröstningsreglerna när nu grundlagen ändå ska anpassas till euron?

Början på sidan

Mer om folkomröstning

Folkets rätt och politikernas makt
Anders Isaksson
DI 2002-01-04

I dessa dagar, när pinfärska eurosedlar matas ut ur bankomaterna, Argentina skakas av ännu en valutakris och svenska politiker talar i tungor om EMU, bör man kanske erinra sig att alla valutor numera saknar ett inneboende värde. I stället vilar de på något så skört som förtroendet för den stat eller - som i eurons fall - den grupp av stater som emitterar sedlarna.

Ansvaret för euron ligger formellt hos den europeiska centralbanken, men dess framtid lär i realiteten hänga på medlemsstaternas vilja att låta EU utvecklas till en statsbildning med en helt egen identitet i världspolitiken. Att Tony Blair ser denna maktpolitiska potential är lika uppenbart som att Göran Persson väljer att blunda för den.

Euron är i den meningen mer ett politiskt projekt än en ekonomisk nödvändighet, ett försök att på fredlig väg både utmana och underminera det världsvida förtroende för USA som gjort dollarn till den ledande handels- och madrassvalutan.

Egentligen borde de mångåriga underskotten i USAs bytesbalans sedan länge ha lett till en sjunkande dollarkurs, men förtroendet för USA har upphävt de vanliga ekonomiska sambanden.

Dollarsedlarna har blivit vår tids guldmynt, en symbol för ett beständigt värde. För hur länge? Ingen kan veta, lika lite som någon kan förutspå eurons möjligheter att tränga ut dollarn och befästa EUs roll som ekonomisk och politisk stormakt.

Full text

Början på sidan

En politisk dinosaurie
Anders Isaksson i DI, 2001-06-08

I så måtto demonstrerar både toppmötet och dess kritiker två slitna men ännu giltiga sanningar, dels att ingenting är enklare att se än kontrasten mellan sina egna goda syften och andras mindre goda, dels att inget moraliskt eller politiskt budskap i längden blir mer övertygande än det som man själv praktiserar. Om både politiker och demonstranter bekymrar sig över mitt resande, bör de också bekymra sig över sitt eget, i vart fall om de vill leva i sanning med sig själva. Den som på allvar oroar sig för att koldioxidutsläppen skadar jordens klimat får göra som nykterhetsrörelsens medlemmar, ta konsekvensen av sin övertygelse och i sitt privata leverne gestalta sin vision av det rätta livet. Vill man förändra andras liv, får man börja med att förändra sitt eget.

Det gäller också de alltmer storvulna toppmötena, en politisk dinosaurie som efter Nice definitivt passerat sitt bäst-före-datum. De har visserligen fungerat som effektiva hävstänger i EUs utveckling, men också åskådliggjort det demokratiska underskottet. De utstrålar makt, framstår som antitesen till politikens vanliga vardagslunk och frammanar just därför både aggression och utopiska ideologiska föreställningar.

Kort sagt: det är dags att ge EU en konstitution.

Se även statsvetare

När det onormala blir normalt
Anders Isaksson i DI 2001-02-16

Närhelst makthavare möts inför offentligheten ser vi ständigt samma egendomliga ceremoniel upprepas: de grabbar tag i varandras händer samtidigt som de vänder blicken mot kameran. I alla andra sammanhang är själva poängen med hälsningen att människor tittar varandra i ögonen, men fotografiet har skapat en ny konvention för maktens sätt att visa upp sig. Högsta onaturlighet har blivit högsta naturlighet.

På liknande sätt har EUs topp- och ministerrådsmöten utvecklats till en alldeles artegen form av politiskt beslutsfattande, demokratiskt sett en abnormitet eftersom statsråd, EU-kommissionärer och byråkrater de facto fungerar som lagstiftare. Som politisk beslutsmaskin kan EU liknas vid en järntriangel, där regeringarna, kommissionen och de nationella byråkratierna bildar var sitt hörn. Statsvetarna tvistar om medlemsländernas folkvalda, lagstiftande församlingar kan anses ha delegerat eller alienerat (frånhänt sig) makt till en överstatlig union, men i vilket fall är det politiska arbetet inte längre sig likt i något land.

Konstitutionellt är det högst säreget att överlåta kommandot till de exekutiva organen och att låta de valda parlamenten - inklusive EU-parlamentet - dväljas i skuggan, men det onormala har blivit normalt. I den vanliga, om än ideala demokratiska hanteringen manglas ärendena i utredningar, remisser och öppna debatter innan de fullbordas till lagtext i riksdagen, men i EU finns ingen motsvarande arena för en alleuropeisk diskussion och heller ingen föreställning om EU som en gemensam angelägenhet för alla unionens innevånare. EUs mål att utveckla "världens mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomi" kan visserligen då och då svischa förbi i en bisats i nyhetsrapporteringen, men Göran Perssons motsvarande mål för den svenska ekonomin föranleder ständigt nya artiklar och debattinlägg.

Nationalstaten är demokratins naturliga spelplats, här finns ett gemensamt språk som bas och därmed också den närhet som föder engagemang och intresse. Gången i EU erbjuder ingetdera. Frågorna matas fram i slutna förhandlingar mellan EU-kommissionen, regeringskanslierna och den nationella förvaltningen och omvandlas till beslut bakom lyckta dörrar vid cirkusliknande rådsmöten.

Resultatet sammanfattas i mångordiga kommunikéer och uttolkas för nationella medier av talesmän och enskilda statsråd, ibland med belåtenhet och ibland med beklaganden över svårigheten att komma bortom en minsta gemensam nämnare. Den som vill kan alltid skylla från sig, ansvaret är allas och inget land och inget statsråd behöver egentligen bli sittande med Svarte Petter. Eftersom systemet bygger på stegvisa förändringar, spelar regeringsskiften heller ingen större roll: en nytillträdd regering tvingas spela spelet, inte bara godta vad som redan beslutats utan också acceptera nya åtgärder som en följd av redan fattade beslut.

Det inofficiella rådsmötet i Stockholm nyligen med justitie- och invandrarministrar var ett typiskt exempel på hur det fungerar: redan när Sverige kom med 1995 hade EU-länderna rest en rad barriärer mot ovälkomna invandrare och fler har sedan dess tillkommit, alla steg på vägen mot det proklamerade målet att skapa en för alla länder gemensam asyl- och invandringspolitik. Vad det egentligen innebär är svårare att reda ut. Av kommunikén från mötet i Stockholm får man snarast intrycket att ministrarna nu vill kombinera sin nyvunna beredskap att öppna gränsbommarna för invandrare med hög utbildning och efterfrågad kompetens med än starkare skydd för asylsökande flyktingar.

Det sägs att människosmugglingen till EU-länderna ska bekämpas "genom förstärkningar i asylsystemet", att varje asylsökande ska få sin sak prövad "i full överensstämmelse med Genève-konventionen" och att skyddet ska utsträckas också till "flyktingar som inte täcks av denna konvention". Inga länder "med mer generösa asylregler, exempelvis Sverige, ska heller behöva sänka sin nivå". Men menar ministrarna verkligen vad de säger? Den verkliga avsikten är väl snarare den motsatta, nämligen att flera länder - kanske de flesta - helst vill begränsa möjligheten att söka asyl men göra det lite i smyg, utan att synas ändra innebörden i själva ordet och utan att ge nationalistiska högerrörelser ens ett lillfinger.

Eftersom invandreriet är politiskt känsligt i alla medlemsländer fungerar EU som en skylande kappa, befriar både politiker och partier från det obehagliga tvånget att utforma klara ståndpunkter och att ta en debatt med de egna medborgarna, inklusive dem som vill begränsa invandringen. Det är politiskt enklare att söka skydd bakom den påstådda nödvändigheten att finna en minsta gemensam nämnare än att själv stå för sina åsikter, vilka de nu är. Det är så det onormala blir normalt.

När extremismen klär sig i kostym (Joschka Fischer)
Anders Isaksson i DI 2001-01-19

Tidningar världen över har de senaste dagarna publicerat ett fotografi från 1973 där den tyske miljöpartisten och utrikesministern Joschka Fischer tillsammans med två andra män bankar en polisman i huvudet. Bilden är inte bara politiskt genant för Fischer utan har också förstärkt misstankarna att hans samröre med 1970-talets terroristiska vänsterextremism varit mindre oskuldsfullt än vad han själv velat påskina.

Som en ironisk grimas råkade den misshandlade polisen dessutom bära just det historiskt klingande efternamnet Marx.

Själv har Joschka Fischer aldrig försökt dölja sitt revolutionära förflutna, men han har lika envist hävdat att han personligen aldrig tillgripit grövre våld än stenkastning och att han tidigt valde demokratins väg. I tisdags medgav han dock att han slagits med poliser när han vittnade i rättegången mot sin gamle vän Hans-Joachim Klein, en av de ansvariga för kidnappingen av Opecs oljeministrar 1975.

Gör det någon skillnad om den numera allmänt populäre Fischer skönmålat sitt förflutna och förtigit kriminella handlingar? Svaret är att det beror på. De tyska kristdemokraterna har närmast rutinmässigt krävt hans avgång, men alla andras påfallande låga profil visar än en gång att extremismen till höger och till vänster mäts med olika mått.

Även om enskilda polismän kan ha svårt att känna skillnaden mellan vänsterbankare och högerbankare, ursäktas de till vänster oftare - som i kommentarerna till demonstrationerna vid EUs toppmöte i Nice - med sina ädla uppsåt och höga ideal. För extremister till höger finns ingen liknande nåd, ingen strävan till dialog och ingen vilja till förståelse. De liknas vid omkostymerade nazister och betraktas per definition som ett hot mot demokratin.

Att vänner av ordning och tolerans gärna hävdar politikers rätt att byta åskådning och att slippa bära ungdomsårens förvillelser som en evig börda kan tyckas förnuftigt och klokt, men då bortser man från ett annat problem, nämligen att människor med extremistiska böjelser tenderar att byta sin gamla extremism mot en ny ism. Eftersom de vanligen söker ett parti eller en rörelse som ska betjäna dem själva och inte ett parti som de själva ska betjäna, brukar den nya ismen innehålla liknande anspråk på att veta vägen till Det Nya Samhället som den de just lämnat.

Joschka Fischers första sidbyte från den röda utopin till den gröna ekologismen faller väl in i detta mönster, likaså hans senare glidning bort från den gröna förkunnelsen och in i rollen som statsman och stormaktspolitiker med världens bästa för ögonen och EUs nyupprättade militära krisstyrka som potentiellt tillhygge.

Framtoningen anpassas till ambitionen att erövra olika offentliga arenor - gymnastikskor och slafsiga t-tröjor när han iklädde sig den gröna identiteten och välsittande, skräddarsydd kostym när han nu framträder med sin planritning för ett federalt Europa.

Fischers nyvunna pretention på att göra sig själv till EUs konstitutionella arkitekt är inte heller förvånande; med dragningen åt det extrema följer oftast också en inneboende drift att presentera lösningen med stort L och att forma världen till en avbild av sina egna önskningar. När han den 12 maj i fjol avtäckte skissen till sitt framtida EU byggde resonemangen följaktligen på just det antingen-eller-schema som kännetecknar all extremistisk förkunnelse: "Alternativen för EU inför den oavvisliga östutvidgningen heter erosion eller integration", förklarade han.

Var god välj, alltså, antingen ett ödesbundet ont eller ett hägrande gott. Att politiska, ideella och religiösa rörelser med visioner av ideala samhällen och paradiska slutmål så ofta fungerar som verktyg för förmenta idealister med vidlyftiga personliga ambitioner beror på den hårfina gränsen mellan höga och absoluta ideal. När tyngdpunkten flyttas från vad människor bör göra till vad de ska göra, tenderar demokratin att reduceras till ett medel i den stora sakens tjänst, utan egenvärde i sig självt. Målet blir viktigare än medlen att nå dit, rättänkandet viktigare än fritänkandet och tvånget till enhetlighet viktigare än rätten till pluralism.

Många partier och folkrörelser har de senaste hundra åren vandrat denna väg, inte bara nazister och kommunister utan också en så till synes beskedlig rörelse som nykterhetsrörelsen. Den övergick på 1910-talet från krav på personlig avhållsamhet till krav på allas avhållsamhet och lyckades driva igenom totalförbud mot alkohol i flera stater.

I dag då? Ja, nog skymtar liknande tendenser till ideologisk självrättfärdighet i både Attac och miljöpartiet och bland veganer och djurrättsaktivister, en potential att glida från den rätta vägen till den enda vägen.

Godmorgon - men i vilket land?
Anders Isaksson i Dagens Industri 2000-12-08

På torsdagen somnade vi alla i Konungariket Sverige, men i vilket land vaknade vi i på fredagen? I Sverige eller i embryot till USE, United States of Europe?

I dag, fredag, går EUs regeringskonferens i Nice in på slutvarvet, en lång helgs pratande, förhandlande och schackrande som till sist lär sluta som det alltid brukar göra: ett nytt fördrag har manglats fram och ännu några myrsteg har tagits i EUs successiva omvandling från ett mellanstatligt samarbetsorgan med vissa överstatliga inslag till en paneuropeisk statsbildning.

Att förespråkarna för mer överstatlighet kommer att beskriva det nya fördraget som ett halvt misslyckande hör till pjäsen, likaså ett mer defensivt tal om begränsade men nödvändiga kompromisser inför utvidgningen. EUs toppmöten avslutas sällan med ståtliga fanfarer, det är först långt senare som resultaten visar sig.

Redan vid ett toppmöte i Rom 1990 svischade exempelvis frågan om försvarspolitiskt samarbete förbi, en protokollsanteckning i marginalen som först nu - långt om länge - resulterat i en unionsarmé för insatser i potentiella krishärdar. Vad stort sker i EU, sker långsamt och mödosamt.

Så helgens toppmöte i Nice kan mycket väl bli den minsta gemensamma nämnaren när framtida historiker sätter fingret på den punkt i utvecklingen, där EU passerade gränsen från union till federation.

Ansökarländerna behöver i så måtto inte ha några illusioner om vad de ger sig in i, de slipper dela Sveriges öde att söka anslutning till en mellanstatlig gemenskap och finna sig vara medlem i en union med begränsad vetorätt och urholkat nationellt självbestämmande.

För en organisation med just subsidiariteten som vägledande ideologi (att tvingande beslut på central nivå ska vara en sistahandslösning) kan detta tyckas vara en märklig utveckling, men där ideologin anger decentralisering som arbetshypotes pekar den politiska handlingens logik mot centralisering och överstatlighet.

Kalabaliken kring galna ko-sjukan kan ses som ett vardagligt exempel på att inte ens bekännande antifederalister som jordbruksminister Margareta Winberg orkar stålsätta sig när något stort land eller en grupp av länder i eget intresse bildar allians med kommissionen.

EUs fria handel leder logiskt till krav på enhetliga regler, en uniformering där alla länder ikläds samma regelverk och åläggs samma skyldigheter. Subsidiariteten duger inte, den förutsätter ju ömsesidigt förtroende för nationella kontrollsystem och ömsesidig acceptans för lokala avvikelser.

Samma blandning av retoriska bugningar mot lokalt självstyre och obeveklig centralisering har också präglat nationalstaterna, men i alla sina skiftande skepnader - från samordningen av kol- och stålindustrin 1952 till bildandet av EEC 1957 och namnbytet till EG 1986 - måste ändå EU betraktas som en unik innovation i statskonstens historia.

Konstitutionellt är unionen en skvader*, utan föregångare och utan förebilder i sin strävan att foga samman demokratiska stater i en ny sorts övernationell statsbildning.

Att en etablerad term som "federalism" används för att beskriva EU speglar snarast bristen på en samlande beteckning för denna kombination av tullunion, valutaunion, statsförbund och rättsgemenskap under en normgivande högsta domstol med svaga politiska kopplingar. Var för sig är dessa komponenter statsrättsligt välkända, men i förening bildar de något helt nytt, en helhet som vuxit sig större än de ingående delarna.

Drivkraften ligger just i frånvaron av demokratins normala institutioner, i det som kallas "det demokratiska underskottet". EU är ett utpräglat elitprojekt, ett topdown-maskineri där det direktvalda parlamentet, kommissionen, ministerrådet och högsta rådet (stats- och regeringscheferna) fungerar som drivande kuggar, sätter de nationella byråkratierna i arbete med överstatliga regelverk och placerar de nationella parlamenten på mellanhand.

När statsråd nöts mot varandra i upprepade möten krävs starka personligheter för att stå emot grupptrycket, socialpsykologiskt är det lättare att ge efter trots vetskapen om varje myrsteg mot överstatlighet föder krav på ännu fler. Kompromissen nyligen om skatten på ränteinkomster var den första bräschen i muren runt självbestämmandet i skattepolitiken och lär inte bli den sista.

Riksdagen ägnar sig redan i stor utsträckning åt att stämpla godkänt på redan fattade beslut, en proforma-hantering utan ens illusionen av maktutövning. Den politiska klassen då? Ja, den skiktas alltmer i en högadel med EU som bas och en knapadel på nationell och lokal nivå.

FOTNOT: *En skvader är ett uppstoppat djur till hälften hare och till hälften tjäder.

Att acceptera verkligheten
Anders Isaksson i Dagens Industri 2000-03-17, utdrag

Statsminister Göran Persson lät i tisdags meddela att han ser med sorg på EUs beslut att förbjuda fusionen mellan Volvo och Scania och att "vi måste diskutera" hur reglerna slår mot mindre länder med stora företag och små hemmamarknader.
I så fall med vem, undrar man, eftersom Persson vid helgens extrakongress underlät att göra politik av både fusionen och förhandlingarna om Sveriges undantagsregler för införsel av alkohol och tobak, två brinnande aktuella frågor som kunnat bilda relief till en debatt om socialdemokratins syn på medlemskapet i EU.

På kongressen var det kartan som gällde, inte terrängen, föreställningen om verkligheten som styrde debatten och inte verkligheten sådan den faktiskt ser ut.

Tre slutsatser ligger i öppen dager efter besluten att binda EMU-anslutningen till en folkomröstning, att spendera skattepengar på högre förmånsnivåer i det sociala försäkringssystemet och att de facto göra staten ansvarig för att bredband dras fram till varje stugknut:

1 Den politiska klass som befolkade bänkarna i Folkets hus - förtroendevalda yrkespolitiker, politiska tjänstemän, politiserande byråkrater - saknar uppenbarligen tilltro till landets representativa beslutsordning. I den svenska konstitutionen är folkomröstningar en blindtarm, en feglösning och en nödutgång som partierna tillgripit i manipulativa syften och som därför också efterlämnat en sur eftersmak.

I EMU-frågan har nu Persson lyckats förflytta sitt parti från ett nej nu till ett ja sedan, men än sen? Förändringen är mer homeopatisk än reell, mer taktisk än strategisk, så länge partiets inre konvulsioner består och EMU-motståndet förblir politiskt legitimt. Det är lätt att tänka sig ett kritiskt läge där en bekymrad Göran Persson väljer det klassiska knepet med tre valsedlar, en ja nu, en ja sedan och en nej nu.

Gentemot väljarna har partierna en skyldighet att köra sina inre motsättningar i botten och att hamra ut en klar linje också i kontroversiella frågor. Varför ska medborgarna lita på politiker som inte ens litar på sig själva, som inte vågar tro på sin egen förmåga att skapa legitimitet åt riksdagens beslut?

2 Socialdemokratin är nu ett genuint konservativt parti, lever med blicken stint fäst i backspegeln och har hela sin identitet knuten till Välfärdssverige såsom det en gång var - eller troddes vara

3 Socialdemokratins skalömsning från ett brett folkparti till ett intresseparti för glesbygden blir allt tydligare, symboliskt bekräftat av att Norrbotten hade fler kongressombud än Stockholms stad.

Så vad göra? Tja, acceptera verkligheten som den är, exempelvis genom att bygga bostäder där folk vill bo och vägar där trafiken är tätast. Och göra det bästa för Sverige av medlemskapet i EU och ta EMU för vad det är, en ny valutaregim i den långa rad av valutaregimer som kommit och gått genom åren.

Världen har aldrig varit och kommer aldrig att bli som den borde vara.

Anders Isaksson om Göran Persson och EMU

Början på sidan