nejtillemu.com

Folkomröstningen 1994

Liksom i kampanjen för EU-medlemskapet 1994 ska svenskarna övertygas att säga ja till euron av ekonomiska skäl.
Ett medlemskap i EMU handlar inte främst om ekonomi, utan om politik
Ekonomer skulle aldrig ha uppfunnit en gemensam valuta för Europa
PM Nilsson Expressen 2003-04-01

Det är inte helt lätt för några av de borgerliga partierna, det här med EMU. Det var enklare förra gången, när valet gällde inträde i EU eller inte.
De som inte var med, var emot och skulle ut. Alla sanna högerkrafter skulle stå enade på ja-sidan.
Hela kampanjupplägget byggde på att man skulle göra det omöjligt för människor som kände ansvar för landet att rösta nej.
Marie Söderqvist
Expressen 2/12 2003

Ljug inte denna gång
Expessen 30/11 2002
Det finns skäl att känna viss oro inför den kommande EMU-kampanjen. Den svenska erfarenheten av folkomröstningar är överlag dålig. Och även om EU-omröstningen 1994 undvek de värsta fallgroparna lämnade också den en dålig smak i munnen.
Svenska folket baxades in i EU med hjälp av vinklade statliga utredningar och Ingvar Carlssons runda löften om bättre hushållsekonomi. Skrämselargumenten fick överhanden. Från demokratisk synpunkt var det ingen lyckad folkomröstning. Inte heller sakligt sett var EU-omröstningen något att yvas över. Ja-sidans fokus på ekonomiska argument gjorde att man tappade bort den viktigare politiska dimensionen av EU-projektet.

"Jag har aldrig tidigare upplevt manipulation, mörkande och 'låtsaspolitik' som i fråga om Sveriges relationer till EU"
Villy Bergström DN 2002-11-05

Var EU verkligen värt att fira?
Åsa Tillberg DI 2002-09-23

I samband med att Marika Ehrenkrona tvingats avgå har hon fått framställa sig som ett offerlamm i pressen.
Styrelsen har också kritiserats för att ha tagit politiska hänsyn. Ingenting av detta är riktigt.
Calle Friedner, SvD Brännpunkt 9/5 2003

Marika Ehrenkrona gick däremot bakom ryggen på styrelsen och lovade Berner, att förordet i styrelsen var lika med, att han skulle få jobbet. Inte underligt då, att han sa upp sig från den tjänst han redan hade. Direkt efter det att styrelsen sagt nej, gav Marika Ehrenkrona - återigen bakom ryggen på styrelsen - SRAO:s vd i uppdrag att skriva ett avtal om kompensation med Joakim Berner.

Det undertecknades den 10 april, men blev känt av styrelsen först den 6 maj. Därefter ville Ehrenkrona göra gällande, att hon inte stod bakom avtalet i den form det skrevs.

Marika Ehrenkrona vill inte finna sig i att bli utsedd till syndabock, men om en syndabock någonsin rättmätigt kan utses, så är det så i det här fallet!

Full text

GRANSKNING AV EU-KRITIKEN
Marika Ehrenkrona granskar i en Timbro-skrift EU-kritiken, från 1990-talets rädsla för nedtrampat blåbärsris till de neddragna svartluvornas kravaller i Göteborg och Genua 2001.
I sitt förod uttalar hon ett tack Svenskt Näringsliv, programmet ”Sverige i EU”, för stöd och uppmuntran.

Timbros presentation av skriften

När Timbro /Marika Ehrenkrona/ trampar snett i blåbärsriset finns det anledning att ana ugglor i mossen...
Krönika av Håkan LarssonÖP 10/9 2001

Läs boken online (PDF-format)

Svensk Linje 5-6/2000 Turn off the lights! The party's over!
Svensk Linje har träffat Johan Hakelius För Svensk Linje: Jacob Rennerfelt (text) Joakim Nilsson (text och bild)

- Det är ju heller egentligen ingen hemlighet vilka de är. Det är Olof Ehrenkrona, Per Heister, Peter Egardt. Och sedan finns det ju de personerna som är svårplacerade i det här mönstret eftersom de inte är så entydiga: Per Unckel, (Gunnar) Hökmark och några andra.

Olof Ehrenkronas replik

Johan Hakelius är inte sen att låta bilan falla över dem han anser tillhör bunkergänget inom moderaterna. Bunkergänget, benämningen på det fåtal personer som tillhör den innersta kretsen av moderaterna och som i hemlighet styr partiets inriktning, blev under Carl Bildts tid som partiledare, men kanske i än högre grad efter hans avgång, ett vedertaget begrepp i svensk politik. Johan Hakelius har gjort sig känd som den kanske mest hårdföre kritikern av detta bunkergäng.

Det går bra Thomas Gür i Finanstidningen 2001-01-30
Ett mellanspel som politisk kampanjmakare i EU-svängen följde på politrukuppdraget. Stadda vid god kassa, i en ohelig allians över blockgränserna och professionellt realistiskt/cyniska i handlaget, förmådde vi övertala en knapp majoritet av väljarna att i några veckor i mitten av november 1994 vara för ett svenskt medlemskap.
I den mån vi inte larvade oss med paroller som att det är roligare att säga ja, var ett kardinalargument att man skulle rösta ja för jobbens skull.

Janerik Larsson i SvD 99-02-03
Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra Berntson att om ett EMU-medlemskap funnits med i ja-sidans argumentation skulle Sverige i dag inte varit medlem i EU.
Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli var ju ringa 1994.

1998-05-11 Carl Bildt SVENSKT EMU-MEDLEMSKAP ''Jag redovisade allt och dolde inget''

Stig Malm: Bertil Jonssons EMU-ja övergår mitt förstånd
LO-Tidningen 24 februari 2000

När vi hade folkomröstning om inträde i EU kände jag mig väldigt vilsen. De flesta argumenten talade för ett nej, men ändå röstade jag ja.

Varför?

Hela artikeln

Elisabeth Crona i SvD 99-12-28

Söndagen den 13 november 1994, då svenska folket skulle säga ja till EU med 52,2 procent mot 46,9 och 0,8 blanka, började med några minusgrader och vackert väder. Frågan engagerade. 83,3 procent röstade - en rekordsiffra.

- Kampanjarbetarna för ja- och nej-sidan var dödströtta efter åtta veckors hårdkör sedan riksdagsvalet den 18 september. Ingvar Carlsson lät hesare än någonsin:

- Jag vill inte bli lobbyist i Bryssel! kraxade han på ett av sina sista torgmöten.

Carl Bildt tog över som statsminister på hösten och ägnade sig med liv och lust åt Europa. I februari 1993 inleddes förhandlingarna och var färdiga så snabbt som i juni 1994.
Under tiden hade EG för vandlats till EU, gemenskapen blivit en union.

Nu skulle svenska folket övertygas. Utgångsläget var ett överläge för nej-sidan, som höll i sig i nästan alla opinionsundersökningar fram till få dagar före folkomröstningen. Men de osäkra blev allt fler. Dan före dan visade de sista mätningarna att minst en miljon väljare fortfarande inte hade bestämt sig.

Ja-kampanjen hade öst pengar på den valfråga, som till slut blev den allt överskuggande: Vem kan du lita på? I en stor annonskampanj under de två sista veckorna presenterades "pålitliga" ansikten, något för varje smakriktning: Mona Sahlin, Thorbjörn Fälldin, Dr Alban, Jerzy Einhorn, Marit Paulsen, Jan Guillou.

Nej-rörelsen, som bestämt sig för att arbeta med småannonser, direktkontakt, torgmöten, flygblad och hushållsfoldrar hade ebb i kassan.

- Vi var panka sista veckan, minns Hans Lindqvist, ordförande i Nej till EU.

- Pengar var inget problem för oss, konstaterar Ja-kampanj ens folk som förutom stöd från SAF och Industriförbundet gått på tiggarstråt bland de svenska storföretagen.

Nyss avgångne statsministern Carl Bildt, som helst velat hålla folkomröstning före riksdagsval i hopp om att både få behålla makten och föra in Sverige EU, hade sedan länge handfast övertygats om att den socialdemokratiska agendan måste gälla:

- Vinner vi inte valet, blir det bergsäkert ett nej till EU, löd s-ledningens budskap till honom.

Kampanjorganisationerna förde sina egna liv vid sidan av partierna. Ja-kampanjen bestod från början av moderater och folkpartister. Från KREAB kom Lars Göran Johansson för att bli VD, från närings- departementet Per Westerbergs pressekreterare Thomas Gür för att bli chef för kampanjstaben och massmedieansvarig. SAF:s och Industriförbundets informationsdirektörer Janerik Larsson och H G Wessberg hade ett avgörande inflytande på arbetsformer och personalrekrytering.

Hur få in socialdemokraterna i samarbetet? var ett första stort problem. Men på hösten -93 gick Odd Engström, tidigare vice statsminister (s), med på att bli kampanjens ansikte utåt. Han dämpade tonläget. Att samtala, inte föra kampanj var hans paroll.

Det stora socialdemokratiska partiet var neutralt. Man måste gå andra vägar för att få en ingång till partiledningen. Sören Thunell, med lång och bred bakgrund i partihögkvarteret och statsrådsberedningen, hade blivit chefredaktör för Hälsinge-Kuriren och var en av ja-sidans engagerade socialdemokrater. Andra kontaktpersoner var Bo Krogvig, Bo Sahlin och nuvarande SSU-ordföranden Mikael Damberg.

Jag ska ner och extraknäcka i Stockholm, sade Thunell på sin tidning, och flyttade in i Ja till Europas lokaler.

Dit kom ofta vallokomotivet Mona Sahlin, som kan konkurrera med Marit Paulsen som Sveriges "ja-drottning".

Ett unikt samarbete mellan moderater-folkpartister och socialdemokrater etablerades, mellan personer som vetat föga om stämningarna i motståndarpartiet och varit med om att demonisera varandra i valrörelsen.

- Det var helt otroligt för en del ungmoderater att diskutera valuppläggning med Mona Sahlin som satt och kedjerökte i vårt pentry, berättar en av de borgerliga valarbetarna.

Andra fick skissa på artiklar och tal för vänsterprofiler som Annika Åhnberg och Anders Carlberg.

- Ni måste förstå att stora delar av väljarkåren upplever EU som ett högerprojekt, sade socialdemokraterna till sina tillfälliga samarbetspartners.

Margareta Winberg intog en huvudroll men pressades allt mer internt i sitt parti, sedan hon blivit jordbruksminister i Carlssons nya regering. Länge hade hon diskuterats som bästa ordförande för nej-sidans paraplyorganisation.

Det största enskilda bakslaget för nej-sidan var, enligt Lindqvist, när fackförbundet Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson kom ut med ett ja. Hon ansågs som en lika given EU-motståndare som Handelsanställdas Kenth Pettersson och hade nära kon takt med honom.

- Vi satt i samråd, när telefonen ringde och Kenth tog luren. Han tappade hakan och blev helt tyst, minns Hans Lindqvist. Det var Lillemor, som sade att hon lovat Ingvar Carlsson att rösta ja. Argumentet var "för fredens skull". Stora Kommunal med sina många osäkra kvinnor var en av de viktigaste marginalgrupperna, och där hade Lillemor Arvidssons beslut stark trovärdighet.

Jfr Kommunals pressmeddelande - förbundet var neutralt

Folkomröstningarna i Norden under hösten -94 kom efter den så kallade dominoprincipen: Först Finland den 16 oktober, sen Sverige 13 november, sist Norge den 28 november. Inga samtal finns nedtecknade men det sågs som en självklarhet att de tre EU-positiva nordiska statsministrarna Esko Aho (c), Carl Bildt (m) och Gro Harlem Brundtland (s) dragit upp strategin:

Det mest EU-positiva landet, Finland, skulle komma först, Sverige i mitten och motståndarfästet Norge sist. De två första dominobrickorna föll med 57 ja mot 43 nej i Finland, 52,2 mot 46,9 Sverige. Men i Norge vann nej-sidan med stort sett omvända svenska siffror, 52,3 mot 47,7 procent. Nära 89 procent röstade där.

I efterhand menar de flesta att den nordiska på verkan inte blev så stor som väntat. Finlands tydliga ja gav viss skjuts i vår kampanj, inte mer, menar svenska kampanjarbetare som klädde ut sig till mumintroll dagen efter valet.

Men "svenskesuget" påverkade inte Norge, trots att Gro Harlem Brundtland lade all sin trovärdighet i vågskålen. Nej-sidan var väl organiserad med över 130 000 medlemmar, nästan tio gånger så många som svenska Nej till EU. Och Anne Enger Lahnstein (c) lyckades förmedla ett positivt alternativ: "Vort nei er et ja til noet bedre".

Och varningen för "utanförskap", ständigt upprepad av Carl Bildt, fick bättre genomslag i Sverige än i annerledes-landet.

Finalen på den svenska kampen gick i TV kvällen före valet. Ingvar Carlssons och Carl Bildts folk hade noggrant förberett uppläggningen. Bildt skulle ta fredsprojektet och sysselsättningen, Carlsson sociala frågor, (bibehållen) välfärd och ekonomin. Marit Paulsens frågor var givna.

Nej-sidan bestämde sig för två kvinnor, Agneta Stark och Eva Hellstrand, samt Kenth Pettersson. Denne inledde debatten med ett angrepp på partibrodern:

- Det känns väldigt ovanligt för mig som social demokrat att se dig Ingvar Carlsson tillsammans med Carl Bildt och SAF, Industriförbundet och LRF...

Carlsson drog andan men körde sedan hårt med ekonomin under nästan en timme. Nej-sidans bisittare skickade in lappar till de sina: "Var i helvete är demokratin?"

Slaget var över. Och om Ingvar Carlsson hade velat, hade han kunnat gå ner till Norra Latin och höra överlyckliga MUF-are sjunga: "Det finns bara en Ingvar Carlsson". Men det gjorde han inte, förebärande sin hesa hals. Alliansen var upplöst.

Början på sidan