-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare -
Den bästa
EMU-boken
|
|
Anna Lindh och Margit Gennser om BiarritzFru talman! Så länge den här regeringen sitter kan Margit Gennser sova lugnt om natten. Ur Snabbprotokoll 2000/01:13 Tisdagen den 17 oktober Anf. 1 Utrikesminister ANNA LINDH (s): Fru talman! Jag skulle vilja rapportera från det informella toppmötet i Biarritz den 13–14 oktober. Fru talman! Låt mig nu övergå till att redovisa de två stora förhandlingskomplex som låg på bordet vid toppmötet, nämligen regeringskonferensen och rättighetsstadgan. Jag vill tillägga att toppmötet var informellt till sin karaktär. Inga skrivna slutsatser efterlämnades. Bara en muntlig uppsummering av ordföranden gjordes. Det är naturligt att inga överenskommelser gjordes eftersom det inte kan göras innan hela paketet är klart.
Regeringen anser beträffande kommissionen att det är centralt att en medborgare från varje medlemsland finns representerad i kommissionen. Andra små och medelstora länder har samma uppfattning. Statsministern förklarade under toppmötet att kommissionens legitimitet stärks av att den har ledamöter från alla medlemsländer, och Sverige vill ha en väl fungerande och stark kommission.
De stora länderna förde å sin sida fram en modell med ett tak för antalet ledamöter kombinerat med en rotation av kommissionsplatserna. Ett par av de stora länderna deklarerade att rotationen borde vara helt jämlik och att de för sin del kunde acceptera att vara utan ledamot i kommissionen under en tid.
Så till frågan om fördelning av rösterna i ministerrådet. De större länderna fick ett löfte i Amsterdam om ändrad röstviktning i utbyte mot att avstå sin andra kommissionär.
Hälften av medlemsländerna vill ha en omviktning, medan den andra hälften önskar eller vill diskutera ett system med dubbel majoritet, dvs. majoritet av både röster i rådet och befolkning. Vi upplever dock att rörelsen går mot en omviktning av rösterna. Flera modeller finns i omlopp, inklusive en svensk.
Diskussionen gäller främst röstbalansen mellan de stora länderna och övriga. Dessutom handlar det om huruvida Tyskland ska ges fler röster än övriga större länder.
I regeringskonferensen diskuteras också en övergång till kvalificerad majoritetsomröstning för ytterligare ca 40 av de 70 artiklar som i dag har beslutsformen enhällighet. Det stora flertalet områden i fördraget beslutas ju redan i dag med kvalificerad majoritet. Från svensk sida ser vi det som en naturlig utveckling att lämna enhällighetskravet på områden som minimiregler för asyl och migration och sociala rättigheter samt för de få återstående artiklarna inom områdena inre marknad, industri och transporter.
Statsministern redovisade samtidigt vår negativa hållning till att överge enhällighet bl.a. för det civilrättsliga samarbetet liksom på skatteområdet, möjligen med undantag för frågan om samarbete mellan myndigheter för att förhindra skatteflykt. Många länder har svårigheter inom något av de viktigare områdena. Men totalt sett föreligger ändå ett tryck för övergång till kvalificerad majoritet på fler områden.
På punkten om närmare samarbete förändrades bilden inte nämnvärt i Biarritz.
En mycket stor majoritet vill ta bort rätten för ett medlemsland att i den första och tredje pelaren lyfta fram enskilda förslag om att en grupp av länder ska kunna fördjupa samarbetet på ett visst område och lyfta upp det till Europeiska rådet för enhälligt avgörande.
En stor majoritet vill också att det ska räcka med färre deltagare än hälften i ett närmare samarbete – den s.k. kritiska massan.
Endast några få vill mjuka upp de bakomliggande kriterierna, till vilka hör att samarbetet ska vara öppet för alla, vara en sista utväg, inte skada unionen och medge en roll för kommissionen.
Det är viktigt att ett EU med ett stort antal medlemmar inte förlamas genom att några få hindrar andra att utveckla samarbetet. Däremot är det vitalt att det inte skapas en fast kärntrupp inom unionen och att inte betydelsefulla samarbeten inleds utanför EU:s ramar. Reglerna för flexibel integration måste utformas så att samarbetet är öppet för alla.
Det finns också en majoritet som kan tänka sig regler för närmare samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitikens område. Sverige har en mycket skeptisk inställning till behovet av närmare samarbete i andra pelaren, vilket statsministern redovisade i Biarritz.
Diskussionen fram till mötet i Nice i december kommer nu att fördjupas inte minst vad avser s.k. närmare samarbete, detaljerna i ett röstviktningssystem och om enskildheterna i de artiklar där det kan bli aktuellt att alla accepterar kvalificerad majoritet.
Det återstår alltså många svåra frågor. Jag är efter mötet ganska övertygad om att vi kommer att nå en överenskommelse i december om ett nytt fördrag. Vi måste helt enkelt bli färdiga om vi vill vara säkra på att unionen ska stå klar att vid utgången av 2002 ta emot nya medlemmar.
Jag vill även redogöra för vad som sades om stadgan för fundamentala rättigheter. Den har sin upprinnelse i ett beslut vid Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999.
Den 2 oktober i år överlämnade ordföranden i det konvent som utarbetat stadgan, den förre tyske förbundspresidenten Roman Herzog, den färdiga produkten till Europeiska rådet. Genom toppmötet i Biarritz kommer nu Europaparlamentet, kommissionen och rådet att inbjudas att i enlighet med sina procedurregler anta stadgan så att den därefter högtidligen kan proklameras vid toppmötet i Nice i december i form av ett politiskt dokument.
Det säger sig självt att tiden har varit kort för en så grannlaga uppgift som att utarbeta en rättighetsstadga. Den text som nu fick sitt preliminära politiska godkännande av Europeiska rådet är resultatet av kompromisser.
Till det positiva med texten hör att den innehåller en kraftfull principiell markering av att EU inte bara har ekonomiska utan också sociala, kulturella, moraliska och politiska mål. Stadgan betonar de gemensamma värderingar som samarbetet bygger på. Här ges för första gången en samlad redovisning av de rättigheter och principer som EU ska tillämpa och respektera.
Ett huvudmål från regeringens sida har varit att stadgan inte ska underminera Europarådets MR-konvention, den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Här har nu en godtagbar lösning uppnåtts.
Ett annat viktigt mål har varit att se till att stadgan inte medför någon oavsiktlig kompetensöverföring till unionsorganen. Många av de rättigheter som nämns i stadgan ligger utanför EU:s kompetens och är medlemsstaternas angelägenheter. I förslaget finns nu klara referenser till subsidiaritetsprincipen och till nationell lag och praxis.
Jag klargjorde vid mötet att regeringens linje förblir att rättighetsstadgan ska antas som en politisk deklaration. Så kommer nu också att bli fallet.
Enligt mandatet från Köln ska det därefter undersökas "om och eventuellt på vilket sätt" stadgan ska kunna tas in i fördragen. Ordföranden anmodade Sverige att som inkommande ordförande leda en sådan process.
Flera medlemsländer, med stöd av kommissionen och Europaparlamentet, argumenterade under toppmötet för att målet måste vara stadgans inkorporering i fördragen. Vi anser att denna frågeställning snarast hör hemma i och bör avgöras av en kommande regeringskonferens, eller ingå i den breda informella process som vi räknar med ska inledas efter Nice om en lång rad framtidsfrågor.
Ett alternativ som Sverige föredrar, som vi också framförde vid Biarritzmötet, är att ansluta de europeiska gemenskaperna till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Detta fick ett brett stöd av många länder. Fru talman! Det har pratats mycket om rättighetsstadgan. Jag kommer att ta upp ett problem som kanske är mer juridiskt.
Det är oerhört väsentligt att få reda på om regeringen kommer att stå fast vid att stadgan inte ska vara juridiskt bindande och inte få konstitutionella konsekvenser. Frågan blir då också: Kommer man att göra detta till det bittra slutet?
Varför är detta så viktigt? Jo, om man gör stadgan juridiskt bindande innebär det att vi tar ytterligare ett steg bort från mellanstatligheten, som ju statsministern sade att han ville värna om, mot en union. Denna fråga är över huvud taget inte diskuterad i Sverige. Vad vill vi ha för ett EU? Regeringen ska ju komma fram till beslut i Nice som är bindande för, skulle jag vilja säga, all framtid eller i alla fall är ganska oåterkalleliga.
Då frågar man sig om vi inte först borde ta den där diskussionen, så att vi vet vad svenska folket vill. Det är ingen hemlighet att folket och de styrande kanske inte är på kollisionskurs, men de har inte riktigt samma uppfattning om det här.
Frågan är alltså: Har jag uppfattat regeringens ståndpunkt rätt om att stadgan inte ska vara juridiskt bindande? Det finns starka krafter som vill ha den juridiskt bindande. Kommer man att motsätta sig detta? Anf. 25 Utrikesminister ANNA LINDH (s): Fru talman! Jag kan lugna Margit Gennser. Vi är helt bestämda i den svenska regeringen. Vi har också samtliga svenska partier i riksdagen uttryckt samma uppfattning. Stadgan ska inte vara juridiskt bindande. Det har vi framfört hittills. Det kommer vi att framföra också i Nice. Vi kommer inte att acceptera att stadgan görs juridiskt bindande. I Nice kommer man att anta en politisk deklaration. När vi sedan får i uppdrag att fortsätta den här diskussionen under det svenska ordförandeskapet kommer vi att fortsätta att hävda samma uppfattning, och vi anser att det finns väldigt goda skäl – de som Margit Gennser framförde och framför allt kopplingen till Europarådet – till att man inte bör göra stadgan juridiskt bindande. Anf. 26 MARGIT GENNSER (m): Fru talman! Tack för svaret! Jag är inte riktigt säker på att jag kan sova helt lugnt om natten, men statsrådet försökte ju att verka bestämd. Vissa principer de är inte många kan man helt enkelt inte kompromissa om. Jag hoppas att regeringen får någonting som liknar en linjal i ryggen och håller fast vid den ståndpunkt som är densamma i Danmark och Storbritannien. Anf. 27 Utrikesminister ANNA LINDH (s): Fru talman! Så länge den här
regeringen sitter kan Margit Gennser sova lugnt om natten. Wir brauchen eine europäische Verfassung SvD stöder härvidlag Margit Gennser
|
