Per Gahrton
De två böckernas författare, Per Gahrton, Stefan Fölster och Johnny Munkhammar,
delar en kritisk grundinställning till en hel del företeelser i dagens Europeiska union.
Annika Ström Melin, SvD Kultur 26/5 2009
Irlands folkomröstning och mp:s utträdeskrav
Per Gahrton (mp) 2008-06-08
Nästan alla politiska rörelser i Sverige är motståndare till en EU-stat, också de flesta EU-anhängare.
Man måste som EU-kritiker inse att ett aktivt utträdeskrav riskerar att motverka huvudsyftet med EU-kritiken - nämligen att förhindra att demokratin och självbestämmandet krossas under en överdriven och odemokratisk överstatlighet.
Per Gahrton DN Debatt 29/2 2008
Det är ingen slump att såväl socialdemokrater som moderater i teorin håller fast vid att EU-samarbetet skall vara mellanstatligt.
Men faktum är att EU för länge sedan upphört att vara en mellanstatlig organisation.
Tvärtom - överstatligheten ökar oavbrutet
Kreditkortsföretaget Visa en förebild
Jag skulle vilja rekommendera EU-entusiasterna att läsa en ny bok,
Why Europe will run the 21st century (Fourth Estate, London, 2005) av Mark Leonard, forskare vid Center of European Reform.
Han utgår från kreditkortsföretaget Visa och menar att EU, i sina bästa stunder, likt Visa är ett decentraliserat nätverk, inte en centralstyrd hierarki.
Per Gahrton, Europaportalen 30/3 2006
Why Europe will run the 21st century
http://www.europaportalen.se/index.html
Jag skulle jag betrakta en ratificering av EU-konstitutionen före riksdagsvalet 2006 som en krigsförklaring som dödar varje tanke på en mp-s-regering för överskådlig tid.
Enligt miljöpartiets övertygelse betyder nuvarande inriktning att EU obevekligt stegvis utvecklas till en federal stat där Sverige får ställning av ett sorts utkantslän, något som svenska folket aldrig accepterat.
Per Gahrton SvD Brännpunkt 19/11 2004
Förhandssnacket på golvet handlade om förra gången de två möttes i medierna, i radio morgonen efter EU-valet 1994: "Ska
vi plötsligt glömma alla spyor jasidan kräkts över oss?"
hojtade Gahrton då.
"Nu är det väl ändå dags att
ta det lite lugnt", mästrade Bildt.
"Håll truten på dig,
Carl Bildt!"
"Jag förstår om du är bitter."
Mötet
mellan domedagsprofeten Per Gahrton och
väckelsepredikanten Carl
Bildt
DN 29/8 2003
Regeringen Persson struntar i riksdagsbeslut, döljer fakta
i samtalet om EU:s konstitution och undanhåller svenska remissinstanser
ett betydelsefullt minoritetsförslag.
Per Gahrton
och Gustav Fridolin SvD 6/8 2003
"Allt som vanligt den 15 september"
Per
Gahrton, Sydsvenskan, 30/5 2003
Oavgjort resultat i drabbning om euron
Signerat Maria
Carlshamre
DNs ledarsida 30/5 2003
EMU-tabellen glömmer /grund/lagen
Per Gahrton, Sydsvenskan 8/1 2003
Per Gahrton i SvD Brännpunkt, 99-11-29
Per Gahrton i Riksdagen 94-12-14
Regeringen Persson struntar i riksdagsbeslut,
döljer fakta i samtalet om EU:s konstitution och undanhåller svenska
remissinstanser ett betydelsefullt minoritetsförslag.
Per Gahrton
och Gustav Fridolin SvD 6/8 2003
Regeringen bör omedelbart se till att förslaget sänds ut för demokratisk prövning. EU:s framtidskonvent, som nyligen avslutade sitt arbete med att lägga fram ett förslag till konstitution, unionsfördrag, för den Europeiska unionen, är en flerfaldig demokratisk skandal. I konventet har regeringens representant, Lena Hjelm-Wallén, eller de stora riksdagspartiernas representanter inte gjort något för att demokratisera ordningen. När konventet nu är avslutat, väljer regeringen fortfarande att försöka dölja och gömma undan de alternativa åsikterna om hur framtidens EU ska se ut.
Förslaget till EU-konstitution innebär att antalet områden där EU kan fatta tvingande beslut över huvudet på riksdagen och andra nationella parlament fördubblas från 34 till 70. EU får en heltidspresident, steget är inte långt till en statschef och en utrikesminister. För euroländerna tillsätts troligen en finansminister. Stora EU-länder får ökat inflytande i alla EU-institutioner, små som Sverige får minskat inflytande. Antalet svenska EU-parlamentariker minskar redan 2004 från 22 till 19.
Riksdagens egen tidning "Från Riksdag och Department" sammanfattar konstitutionsförslaget med följande ord: "Bara att man använder ordet konstitution signalerar att det är frågan om ett slags statsbygge" (nr 21, 2003).
"Allt som vanligt den 15 september"
Per Gahrton, Sydsvenskan, 30/5 2003
För en tid sedan deltog jag i en EMU-debatt där jasidan företräddes av en vänstersocialistisk EU-federalist (fackföreningsjournalisten Bror Perjus) och en moderat nyliberal (riksdagsledamoten Henrik von Sydow).
En bit in i debatten förklarade Perjus att poängen med EMU är att stärka politikens inflytande över marknaden. I nästa replik förklarade von Sydow att vitsen med EMU är att rulla tillbaka politikens inflytande och släppa marknadskrafterna fria. Med sådant motstånd behövde jag och min nejkollega, f d m-riksdagsmannen Tom Heyman, inte säga mycket.
Men var då jag som miljöpartist och moderaten Heyman överens om allt? Antagligen inte. Jag förmodar att vi har ganska olika föreställningar om vilken typ av social och ekonomisk politik som bör föras i Sverige. Men det berördes knappast. Och det ställdes inga frågor vare sig av jadebattörerna eller av publiken.
Orsaken är enkel: alla förstår att de partipolitiska och ideologiska olikheterna mellan olika EMU-motståndare är ointressanta och irrelevanta för EMU-omröstningen den 14 september. På nejsidan är vi överens om en sak: att det är svenska folket som i demokratisk ordning skall bestämma vilken politik som skall föras i Sverige. Om nejsidan vinner blir det ingen ändring i förhållande till idag. Den svenska demokratin kommer att fortleva, riksdagsvalen kommer att ha avgörande betydelse för vilken politik som kommer att föras och nejsidans olika delar kommer att tävla med varandra och med jasidans partier om väljarnas gunst.
Att det finns ett brett spektrum av politiska riktningar - från höger till vänster via mitten och den gröna - på nejsidan vållar därför inget förtroendeproblem. Nejsidan påstår inte att ett nej till EMU automatiskt leder till en viss social och ekonomisk politik, utan bara att vi behåller makten att själva avgöra.
Jasidans problem är helt annorlunda. Jasidan vill ju helst inte tala om att EMU-medlemskap innebär en maktförskjutning från Sveriges demokratiska institutioner till EU-nivån. Jasidan talar hellre om vilka sociala och ekonomiska fördelar man anser att EMU-medlemskapet medför. Problemet är att man målar upp (minst) två diametralt motsatta bilder - en vänsterdröm, en högerdröm.
I vänsterdrömmen utgör EMU kraftfullt motvärn mot kapitalets makt, en stark, central styrande hand över marknadskrafterna, en välfärdsstat på EU-nivå.
I högerdrömmen leder EMU tvärtom till att ekonomin och marknaden befrias från statlig klåfingrighet, till att den svenska sociala modellen måste nedrustas, till behov av flexibilitet, rörlighet och ökade löneskillnader.
Båda dessa EMU-visioner kan inte samtidigt vara sanna. Båda kan inte vara önskvärda för alla. För de flesta väljare är det ödesdigert om de röstar ja för att de gillar den ena EMU-drömmen, men det visar sig att det är den andra som blir verklighet vid svenskt EMU-medlemskap. För vänsterväljare är högerns EMU-vision en skräckvision, för högerväljare är vänsterns EMU-dröm en mardröm.
För nejsidan finns inget sådant dilemma. Ingen av oss tror att våra gröna, röda, blåa drömmar förverkligas genom ett nej till EMU. Vi är bara överens om att bevara så mycket självbestämmande som möjligt i den svenska demokratins institutioner. Därför är frågan om strange bedfellows irrelevant för nejsidan. För jasidan däremot är den avgörande.
Hur skall man undvika att vänsterfolk som drömmer om EMU som motvikt mot kapitalet och USA skrämmer bort högerfolk som vill ha EMU som bromskloss mot socialstaten och kopplingslänk till Väst? Och vice versa.
På nejsidan har vi det lättare. Vi kan alla enstämmigt påminna om vad saken främst gäller: Vem skall bestämma om Sveriges ekonomi - vi själva eller EU:s centralbyråkrater?
---
Michael Treschow intervjuad i BBC om varför Ja-sidan
gått bakåt
"Det beror på att det skapats en myt om att
det efter en Nej-seger blir som i dag och att man kan vänta och se och
gå med senare om EMU blir framgångsrikt"
BBC World Service TV Business Report 2/6
2003
Oavgjort resultat i drabbning om euron
Signerat Maria Carlshamre
DNs ledarsida 30/5 2003
Jasidans Carl Bildt mot nejsidans Per Gahrton, två gamla trätobröder från förra gången det var folkomröstning om Europa. Nejsidans främste ekonom Nils Lundgren i närkamp med jasidans fackliga stjärna Metalls ordförande Göran Johnsson ställde traditionella perspektiv på huvudet. Vem är elit och vem talar för folket? Lena Eks centerpartistiska nej till EMU mot ja från LRF:s ordförande Caroline Trapp.
I jämförelse med riksdagsdebatten, som var förutsägbar och bitvis rent sövande bjöd denna radiodebatt på både spänning och saklig information. Och givetvis en del floskler. Men man slapp i alla fall en teatral Göran Persson i rollen som statsman och man slapp Bo Lundgrens tröttande tråkighet. Man slapp Ulla Hoffmanns kommunistiska klyschor och Maud Olofssons ytlighet. Anna Lindh är bättre än Persson, Lena Ek bättre än Maud Olofsson och Jonas Sjöstedt spelar i en annan liga än Hoffmann.
I radiodebatten fanns hetta och passion och sakliga argument - något som i stort sett helt saknades i riksdagen, utom möjligen hos miljöpartiets Maria Wetterstrand. Hon inger förtroende också hos dem som inte delar hennes uppfattning.
Gahrton må vara en trotjänare i samma parti, men när det gäller Europafrågor har han passerat bäst-före-datum. Han är ständigt lika arg och varnande för den katastrof som varje ja till Europa innebär. Själv kanske han vill se sig som den sanningssägande Kassandra, men han är snarare Peter som varnar för den varg som aldrig kommer. Ju mer federalistiska miljöpartiets syskonpartier blir i Europa, desto mer antikverat framstår det svenska partiet.
Den givna liberon på jasidan var Carl Bildt, som tycktes vara med överallt. När Gahrton mullrade om federalism, och avkrävde alla ett ja eller nej till om Sverige ska bli en delstat i Europas förenta stater, deklarerade Bildt frankt att vi redan har en federalistisk utveckling, och att detta är bra. Varpå Gahrton gick i taket.
Hur ordet "federalism" kan jaga upp känslorna har för mig länge varit en gåta. Kanske skulle debatten vinna på en definition av de ord vi använder?
Kommentar av Rolf Englund
Att ordet "federalism" kan
jaga upp känslorna beror nog på att det antyder att EU är
på väg att utvecklas mot att blir en stat, med flagga, parlament,
president, konstitution, nationalhymn, nationaldag - och valuta, där
medlemsländerna blir delstater, styrda från Frankfurt, Bryssel,
Berlin och Paris.
EMU-tabellen glömmer /grund/lagen
Per Gahrton, Sydsvenskan 8/1 2003
Anslutning till EMU handlar inte enbart om ekonomiska anpassningar. Det krävs också en rad ändringar av såväl grundlag som vanlig lag, liksom av Riksbankens stadga. Delvis har detta redan skett. Redan i samband med valet 1998 genomfördes två EMU-anpassande grundlagsändringar: Riksbanken gjordes oberoende och riksbankschefen oavsättlig. Däremot genomfördes märkligt nog ingen ändring av Riksbankens monopol på mynt- och sedelutgivning. Inte heller i samband med att en rad andra, hett omdebatterade, ändringar av grundlagen för att möjliggöra ökad EU-makt över Sverige genomdrevs i samband med valet 2002, berördes Riksbankens penningmonopol.
Orsaken påstås ibland vara att jurister inom Finansdepartementet anser att någon ändring inte behövs eftersom EU:s fördrag ändå tar över all svensk grundlag. Men då behövs ju inga grundlagsändringar.
Europeiska centralbanken, ECB, har en annan uppfattning. Den hävdar i sin Konvergensrapport om Sverige 2002 att det trots alla företagna ändringar av svensk grundlag för att anpassa den till EU och EMU krävs ändring av ytterligare tre paragrafer innan Sverige kan bli EMU-medlem:
Regeringsformen, 9 kap 12 par, och riksbankslagen, 1 kap 2 par, säger inget om ECB:s befogenheter inom penningpolitiken, vilket måste ske.
Regeringsformen, 9 kap 13 par, och riksbankslagen, 5 kap 1 par, stadgar om Riksbankens ensamrätt att utge sedlar och mynt. Det måste ändras så att ECB:s behörighet erkänns.
I regeringsformen, 9 kap 11 par, och riksbankslagen, 7 kap 1 par, och i lagen om valutapolitik fastställs regeringens och Riksbankens befogenheter när det gäller valutapolitiken. Det räcker inte, här måste till en förändring så att EU-rådets och ECB:s behörighet enligt artikel 111 i EU-fördraget erkänns.
Dessutom måste Sverige ändra sina lagar om allmänna handlingars offentlighet och sekretess så att de inte medger "överträdelser av ECB:s regler om konfidentialitet". Den grundlagsfästa offentlighetsprincipen kommer alltså inte att gälla för EMU.
Den svenska kampen för offentlighet och insyn i EU har inte varit särskilt framgångsrik. Vissa allmänna principer, fulla av vackra ord, har införts i fördraget. Men samtidigt har man överlåtit åt EU:s olika institutioner att själva utforma tillämpningsreglerna, vilket lett till att det mest "bidde en tumme".
Journalistförbundet har konstaterat att det inte har blivit lättare att få ut handlingar i EU sedan de nya regler som svenska EU-politiker skrutit med införts. Eftersom offentlighetsprincipen ingår i tryckfrihetsförordningen, som har grundlagskaraktär, kräver anpassning till ECB:s sekretessregler grundlagsändring. Sammanlagt krävs från EU-sidan inte mindre än fyra grundlagsändringar för att Sverige skall kunna bli medlem i EMU.
Eftersom grundlagsändring kräver två likalydande riksdagsbeslut med mellankommande ordinarie riksdagsval, kan det andra och definitiva beslutet om de nödvändiga grundlagsändringarna fattas först efter riksdagsvalet 2006.
Rimligen blir då första möjliga datum för svenskt medlemskap den 1 januari 2007. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur Göran Persson kan prata om betydligt tidigare datum.
Inte heller EU-minister Gunnar Lunds mer försiktiga spådom om 2006 håller, om han inte menar att man ska driva fram en anslutning en eller två månader före årsskiftet 2006-2007.
Man kan undra vad som motiverar talet om EMU-anslutning redan 2004-2005. Planerar man faktiskt att strunta i grundlagsändringarna och hoppas att EU-sidan accepterar att EU-lagstiftningens företräde framför svensk lag, också grundlag, har löst problemet. Men varför kräver i så fall ECB att Sverige skall göra dessa grundlagsändringar?
Det är svårt att låta bli att ana ugglor i mossen. Handlar det om att försöka dölja att en EMU-anslutning faktiskt strider mot svensk grundlag? Hoppas man att EU skall se genom fingrarna med saken och låta Sverige bli EMU-medlem utan grundlagsändring före medlemskapet, bara den genomförs efteråt, när frågan redan är avgjord i en folkomröstning? Tänker regeringen lägga förslag om grundlagsändring efter folkomröstningen?
Grundlagens bestämmelser om riksbankens
ensamrätt att utge sedlar och mynt måste ändras,
innan
Sverige kan anslutas till EMU (RF 9:13)
Agne Gustafsson. SvD
Brännpunkt 17/12 2002
Per Gahrton i SvD Brännpunkt, 99-11-29
Göran Perssons utspel om att Sverige förr eller senare måste bli EMU-medlem måste rimligen betyda att det äntligen blir en seriös debatt om EU:s karaktär och mål och innebörden av det svenska medlemskapet.
Det var ju Göran Persson som i samband med Amsterdamfördraget offentligt förklarade att "EMU kan göra EU till en stat".
Just den frågan, EU:s karaktär av stat, har svenska EU-anhängare alltid väjt undan för. Ett flagrant exempel på detta var en tv-debatt nyligen i Speciellt där de fyra EMU-anhängarna Mona Sahlin, Bo Lundgren, Cecilia Malmström, Göran Johnsson unisont förnekade att EU på något sätt rör sig i riktning mot en federal stat.
Om de svenska EU-anhängarnas totala förnekelse av statsaspekten på EU-utvecklingen beror på ärlig naivitet och oförmåga att begripa eller medveten lögntaktik för att inte oroa väljarna är svårt att avgöra.
Resultatet är i varje fall klart: Svenska EU-positiva regeringar utnyttjar inte sina (fortfarande ganska stora) möjligheter för att stoppa en utveckling som de inte erkänner existensen av.
De små stegens tyranni
Det underlättar naturligtvis inte debat ten att EU-staten införs, inte genom ett klart och tydligt beslut, utan genom "de små stegens tyranni", eller, som det öppet kallas i EU-jargongen, Monnetstrategin, ett uttryck som bygger på EU-ideologen Jean Monnets reaktion på den franska nationalförsamlingens nej till ett färdigt förslag till en Europaarmé i början av 50-talet.
Då drog han och andra EU-pionjärer slutsatsen att en europeisk för bundsstat inte kunde byggas genom att man öppet fattade ett sådant beslut. I stället skulle man tillämpa en steg-för steg-strategi där det ena steget logiskt leder till nästa, hela tiden utan att något slutmål deklareras.
Denna strategi har varit oerhört framgångsrik. Tullunionen ledde till den inre marknaden som ledde till EMU. Varje steg motiveras med det tidigare, inte med nästkommande.
Skatteharmonisering föreslås nu med argumentet att EMU kräver det, inte med att det utgör en grundbult i en federal stat.
Ett vägskä1
Ett viktigt steg på EU-vägen just nu, utöver EMU och den pågående uppbyggnaden av gemensamma stridskrafter, är den s k Vismansrapporten "Utvidgningens institutionella följder", med den förre belgiske premiärministern Jean Luc Dehaene som huvudansvarig.
Sedd mot bakgrund av EU-rådets be slut att vidga kretsen av ansökarländer från sex till tolv (eller till och med tretton med Turkiet) måste Vismansrap porten uppfattas som ett vägskäl:
skall utvidgningen prioriteras och EU:s struktur anpassas till den flexibilitet och decentralisering som krävs för att en union med ett 30-tal medlemmar inte skall bli ett centralbyråkratiskt monster?
Eller ska EU-ideologernas statsbyggarambitioner fortfarande tillåtas styra utvecklingen, med sina totala krav på medlemsländerna att undantagslöst underkasta sig EU:s tiotusentals direktiv, förordningar och andra rättsregler, vilket i så fall obönhörligen leder till att utvidgningen helt eller delvis skjuts in i en avlägsen framtid?
Dehaenegruppen talar om flexibilitet, men det visar sig handla enbart om flexibilitet för dem som vill "gå längre", t ex skapa en EU-armé. Däremot skall medlemsländerna inte kunna "välja och vraka" bland EU-reglerna. Konkret:
Tjeckien och Slovenien skall inte få behålla skyddsregler mot utländska (= tyska respektive italienska) markköp, Polen och Ungern skall tvingas stänga gränserna till Ukraina respektive Rumänien, Tjeckien måste avbryta frihandeln med Slovakien, Slovenien med Kroatien och Makedonien.
Dessutom talar Dehaene om flexibilitet enbart i syfte att öka "effektiviteten". Om "demokrati" finns inte ett ord i Vismansrapporten.
Det hindrar inte att det finnas några punkter i rapporten som också EU kritiker bör ta på allvar. Dehaenegruppen vill komma bort från dessa ständi ga förändringar av EU-fördragen. I stället vill den ha ett "grundfördrag" med en rimlig stabilitet över tiden. I praktiken handlar det om en EU-konstitution.
Kommissionsordföranden Romani Prodi var inne på samma tankegång för en tid sedan när han inför EU-parla mentet varnade för "permanenta konstitutionella reformer som skulle vara obegripliga för våra medborgare och grannar och ett enormt slöseri med energi som behövs bättre på annat håll".
Kanske kan både Prodis och De haenes ställningstagande ses som svar på de demonstrationer som mötte de nyvalda ledamöterna i EU-parlamentet i somras i form av banderoller med krav på en europeisk konstitution.
Negativ reaktion
För svenska EU-motståndare var reaktionen ryggmärgsmässigt negativ. En konstitution! Det skulle ju definitivt göra EU till en stat.
Det är inte svårt att argumentera mot en EU-författning med utgångspunkt i den flora av utkast och förslag som redan föreligger, inte bara från federalistorganisationer, tänketankar och fria debattörer utan, faktiskt, också från EU-parlamentet, som 1984 med stor majoritet antog ett för fattningsutkast på förslag av federalist pionjären Altiero Spinelli.
Varken i Spinelli-författningen eller i de flesta andra utkast, t ex ett som lagts fram av The Permanent Study Group for the European Constitution vid Lancasteruniversitetet, hittar man särskilt många spår av att en EU-stat skulle bli något helt annat än existerande förbundsstater, t ex USA eller Tyskland.
I stället är det just existerande förbundsstater som tas som modell, t ex av den österrikiske socialdemokratiske EP-ledamoten Hannes Swoboda i ett bidrag i ett temanummer om europeisk författning i tid skriften Die Union 4/98 med titeln "Austria - a model for Europe". Redan inledningsvis slår han fast att det typiska för förbundsstater är att de har gemensam utrikes-, försvars-, handels- och finanspolitik, medan detta, enligt hans åsikt, inte är fallet med EU, något som han menar är det viktigaste som måste skrivas in i en EU-författning.
Hans tyske partikollega i EU-parla mentet, Jo Leinen, ordförande för Eu ropeiska federalistförbundet, var inne på liknande tankegångar när han i en plädering för EU-författning på en Europakongress i fjol i Haag slog fast att "efter den ekonomiska unionen är en politisk union brådskande".
Men också de fåtaliga försöken att verkligen presentera en annorlunda för fattningsstruktur för Europa, t ex ett bidrag av den schweiziske lokaldemokratiaktivisten och socialdemokratiske parlamentsledamoten Andreas Gross i nämnda nummer av Die Union, där han menar att Schweiz decentraliserade folkomröstningssystem skulle kunna stå modell för en europisk konstitution, går det ganska lätt att skjuta hål på.
Ändå - jag har i dag tänkt om och menar att EU-kritikerna bör stödja tanken på att EU i stället för nya regeringskonferenser och fördragsändringar högt över folkens huvuden nu borde dra i gång en bred demokratisk process för en EU-konstitution, inte för att jag önskar mig en EU-superstat, utan för att jag har blivit övertygad om att den nu pågående utvecklingen kommer att leda till den värsta av alla situationer för Europa och Sverige - en smyguppbyggnad av en starkt centralistisk EU stat utan demokratisk förankring.
Vad skulle en öppen och ärlig debatt om en EU-konstitution leda till? En pessimistisk holländsk hemsida på In ternet menar att synen på vad en europeisk konstitution skulle innehålla är så splittrad mellan länder och folk att det inte skulle bli frågan om en "konstituerande församling" utan ett "konstituerande krig".
Sant är att synen på europeisk integration är väsensskild i olika delar av EU, vilket tydligt framkommer i EU:s egen opinionsstatistik. Låt mej jämföra bara de två extremerna, Italien och Sverige, enligt den senaste Eurobarometern, nr 51, våren -99:
65 procent av svenskarna är nöjda med den nationella demokratin, 33 procent missnöjda. I Italien är det omvänt, 34 procent nöjda, 64 procent missnöjda.
Kanske kan det delvis för klara varför 43 procent av italienarna är nöjda med EU-demokratin, men bara 19 procent av svenskarna.
Betyder det att svenskarna är "antieuropeiska"?
Faktum är att på frågan om man känner sig knuten till (attached to) Europa, kommer svenskarna tvåa (och danskarna trea), en god bit före italienarna. I Norden vill folk gärna samarbeta i hela Europa, men ogärna ge EU-byråkrater en massa makt. I Italien är det tvärtom. Om folken fick bestämma demokratiskt skulle alltså Europasamarbetet kunna se helt annorlunda ut än i dag. Kanske skulle EU rent av splittras.
Om EU-makthavarna vågar ta upp EU-federalisternas kastade handske och låta folken rösta om en fullfjädrad EU-författning kunde det bli intressant.
Som det är i dag gör förnekelsen och Monnet-strategin tillsammans att hela EU-integrationen sker utan demokratisk förankring. De flesta EU väljare tillfrågas aldrig om sin syn på fördragsändringarna.
Och inte ens de som ibland får uttala sig i folkomröstingar, t ex danskarna, ställs inför den verkliga grundfrågan: Godkänner ni att ert land förvandlas till ett län eller delstat i en EU-stat?
En debatt om en EU-konstitution skulle radikalt bryta med Monnet-metoden, svenska EU-anhängare skulle inte längre kunna förneka vad det handlar om. Det skulle bli en debatt om Europasamarbetet från "scratch", utan alla dessa hot om "utanförskap" om man inte godtar allt som andra redan har beslutat.
Externa länkar: öppnar i nytt fönster
Mer av Per Gahron om EMU