Assar Lindbeck

Click here for the home page of Professor Assar Lindbeck

Citatsamling Assar Lindbeck i pdf-format

Den svenske nestorn i ekonomi, Assar Lindbeck, skriver på DN-debatt att han nu inte längre förespråkar svenskt ja till euron (han vill “avvakta” utvecklingen).
Men räcker det bara att avvakta vilken slags valtuaunion som tar form, om den nu inte rasar samman?
Borde vi inte diskutera vad som vore bäst?
Dick Erixon 17 juli 2012

Just nu innebär EU och EMU att Europas folk och länder hamnar i allt värre konflikt med varandra. Europaprojektet som helhet håller på att haverera med ökad fientlighet länderna emellan. Hur ska samarbetet se ut för att leva upp till att bli en gemenskap och inte en konfliktskapare?

Full text

Att på den gemensamma marknadens grund bygga en fullt fungerande ekonomisk och monetär union
har visat sig svårare än vad många insett
Assar Lindbeck har på denna sida väl beskrivit utmaningarna
Carl Bildt, DN Debatt 23 juli 2012

Själv röstade jag ”ja” till att Sverige skulle gå med i valutaunionen vid folkomröstningen 2003
Jag har svårt att tro på idén om en långtgående centralisering av finanspolitiken
Alternativet är en partiell eller total upplösning av valutaunionen
Jag ansluter mig till dem som menar att Sverige bör avvakta EMU:s framtida utveckling innan vi på nytt tar upp frågan om ett svenskt medlemskap
Assar Lindbeck, DN Debatt 17 juli 2012

Som jag ser saken är en återgång till Maastrichtavtalets förbud för enskilda stater att låna av varandra (”non-bail out”), också via ECB, en nödvändig förutsättning för att i huvudsak kunna behålla finanspolitiken som en nationell angelägenhet i en valutaunion.

Om en sådan återgång inte är möjlig för unionsländerna återstår bara ökad centralisering av finanspolitiken, eventuellt också av socialförsäkringarna, till EU- eller EMU-nivå – vad som numera kallas en ”fiskal union”.
Federalism

Alternativet är en partiell eller total upplösning av valutaunionen – sannolikt en kaotisk process.

Men jag tvivlar på att befolkningen i länder med statsfinansiella problem kommer att acceptera förmynderi och bestraffning beslutade av politiker i andra länder.
Freden

Jag är inte heller övertygad om att befolkningen i länder utan statsfinansiella problem kommer att ta på sig rollen som givmild storebror.

Jag har därför svårt att tro på idén om en långtgående centralisering av finanspolitiken till övernationell nivå.

Alternativet är en partiell eller total upplösning av valutaunionen

Full text

Kommentar av Rolf Englund:
Huvudnyheten i artikeln är att Assar Lindbeck förutser, antagligen även förespråkar, en partiell eller total upplösning av valutaunionen,
eftersom han inte tror på alternativet, en långtgående centralisering av finanspolitiken.

Folkomröstningen 2003

Medborgare mot EMU

Vänta och se

EMU:s vacklande Ja-sägare

Det var ett mycket allvarligt misstag att förespråka en svensk anslutning till EMU
Alla som var för EMU i folkomröstningen har förbrukat sitt förtroende och bör avgå
Rolf Englund,13 april 2012

Full text

Men om nu den låga räntan, fastställd av ECB, skapade destruktiva bubblor i länder som Spanien och Irland får ju EMU-kritikerna rätt i efterhand.
Ett av deras främsta argument mot euron var att det är nästintill vettlöst med gemensam räntenivå i ekonomier som befinner sig i olika faser.
Assar Lindbecks svar andas en lätt resignerad besvikelse som han i dessa dagar delar med många EU-vänner
Assar Lindbeck, Sydsvenskan 8 juli 2012, intervjuad av Per T Ohlsson

”Det är en svår fråga. Vi som röstade ja till euron räknade aldrig med att man skulle totalt bryta mot Maastrichtöverenskommelsen. Jag måste säga att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det i mina vildaste fantasier.”

Det finns en utbredd uppfattning om att krisen har orsakats av vanskötta statsfinanser.
Icke så, framhåller Lindbeck och pekar på den skenande kostnadsutvecklingen i ett antal euroländer efter introduktionen av den gemensamma valutan

”Man kan inte ha snabbare kostnadsutveckling än i andra länder i samma valutaunion. Där brast det i stor utsträckning. Länder som råkat illa ut – Portugal, Irland, Spanien, Grekland – har haft en lönekostnadsstegring de senaste tio åren på 40–60 procent medan Tyskland haft 8 procent.
Skillnaden ledde till vad man kan vänta sig. Stora utrikeshandelsproblem, minskad produktion och lågkonjunktur.”

Till detta kom en bankkris, driven av fastighetsspekulation, som gröpte ur statsfinanserna:

”Får man en bubbla på finansiella marknader och bubblan spricker tvingas staten in med pengar till bankerna och då blir det statsfinansiell kris.

Lindbeck har inga höga tankar om hur Europas ledare hanterar krisen. Han anser rent av att den är ”politikerförstärkt”:

”Vad man borde ha gjort – och det är det naturligtvis många som inser efteråt – är att man så fort man fick reda på att Grekland hade fuskat med sina räkenskaper skulle ha sagt: Grekland måste saneras och skulderna skrivas av, vilket skulle leda till statsbankrutt.

Det skulle betyda att de banker, framför allt tyska och franska, som höll grekiska obligationer skulle få svårigheter. Men detta vore en liten störning i det europeiska systemet. Grekiska statsobligationer utgör bara högst 2 procent av den totala statsobligationsstocken i Europa. Det hade de tyska och franska regeringarna klarat av utan vidare.

Men på grund av Frankrikes envishet följde man inte den strategin. Istället försökte man få hela världen att stötta Grekland. Så har man förlängt krisen år efter år.”

Full text

EMU:s vacklande Ja-sägare

Kommentar av Rolf Englund:
Man kan vara EU-vän utan att vara EMU-vän.

Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att
de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän.
Problemens rötter sitter i institutioner och regelsystem i den svenska varianten av representativ demokrati och parlamentarism.
Assar Lindbeck, Per Molander, Torsten Persson, Olof Petersson och Birgitta Swedenborg, i Ekonomirådets Rapport 2000, Politisk makt med oklart ansvar, SNS, sid. 15.
Diagrammet ovan, som väl knappast stöder den tesen, är hämtad från sid. 10 i samma verk.
Klicka här

En valutaunion ökar handeln. Det kan röra sig om 30–50 procent på lång sikt.
Assar Lindbeck SvD 8/9 2003

Lindbeck tar ett typiskt svenskt småföretag som exempel. – Säg att det investerar 10 miljoner i en ny fabrik med sikte på export till Euroland. Men vid ett utanförskap kan priset på varorna i framtiden bli 20 procent högre eller lägre i svenska kronor än vad man räknat med vid investeringen. Och företaget kan inte försäkra sig mot kronans svängningar på terminsmarknaden innan det har ett försäljningskontrakt. Där ligger kostnaden för att ha olika valutor.

– När det gäller sambandet mellan en gemensam valuta, ökad utrikeshandel och ekonomisk tillväxt har vi lärt oss mycket under de senaste tio åren. I dag finns ett 20-tal studier på området. Sammanfattningsvis visar de att en valutaunion ökar handeln. Det kan röra sig om 30–50 procent på lång sikt.

Lindbeck tar ett typiskt svenskt småföretag som exempel. – Säg att det investerar 10 miljoner i en ny fabrik med sikte på export till Euroland. Men vid ett utanförskap kan priset på varorna i framtiden bli 20 procent högre eller lägre i svenska kronor än vad man räknat med vid investeringen. Och företaget kan inte försäkra sig mot kronans svängningar på terminsmarknaden innan det har ett försäljningskontrakt. Där ligger kostnaden för att ha olika valutor.

A new study by Richard Baldwin works out that the boost to trade within the euro area from the single currency is much smaller with a best estimate of 9%
The Economist, 22/6 2006

Handel

Assar Lindbeck är kritisk mot stabilitetspakten och dess konstruktion.
- Reglerna är fyrkantiga. Och de kommer säkert att ändras när det blir en konjunkturuppgång. Jag tycker det är feltänkt att knyta stabilitetspakten till årliga budgetunderskott. Det hade varit bättre att koppla det till exempelvis budgetunderskottet under en femårsperiod eller till statsskuldens storlek.
Assar Lindbeck SvD 8/9 2003

- Man ska inte gripas av panik om man har ett underskott på 3-4-5 procent av BNP i en lågkonjunktur. Det är tvärt om bra. Det stabiliserar ekonomin genom att hålla uppe efterfrågan. Det här är den del av Keynesianismen som håller.

- Milton Friedman fick ju sitt Nobelpris en gång i världen för att han kunde visa att penningpolitikens reala effekter kommer med långa tidseftersläpningar. Hans slutsats var att det är meningslöst att försöka bedriva konjunkturpolitik med penningpolitiska medel.

- En del på nejsidan beskriver penningpolitiken som en styråra som man kan manövrera som man vill. Men när man ändrar styråran kan det ta kanske 18 månader innan båten svänger. Och då kan konjunkturen vara helt annorlunda.

Assar Lindbeck är även kritisk mot stabilitetspakten och dess konstruktion.
- Reglerna är fyrkantiga. Och de kommer säkert att ändras när det blir en konjunkturuppgång. Jag tycker det är feltänkt att knyta stabilitetspakten till årliga budgetunderskott. Det hade varit bättre att koppla det till exempelvis budgetunderskottet under en femårsperiod eller till statsskuldens storlek.
- Man ska inte gripas av panik om man har ett underskott på 3-4-5 procent av BNP i en lågkonjunktur. Det är tvärt om bra. Det stabiliserar ekonomin genom att hålla uppe efterfrågan. Det här är den del av Keynesianismen som håller.

Milton Friedman

Stabilitetspakten

Nackdelen med att inte kunna bedriva en egen penningpolitik är begränsad
Assar Lindbeck Sydsvenskan 27/8 2003

– Går man igenom de ekonomiska frågorna kommer man fram till att det vid nästan varje sådan fråga blir bättre med euron, svarar han sig själv. Ja, det blir högre tillväxt, lägre räntor, lägre priser.
Det finns ekonomer som drar motsatta slutsatser, invänder jag.
– Jo, med ekonomer är det så vist att man alltid kan hitta någon som stöder varje ståndpunkt. Men många resonerar som jag, till exempel Assar Lindbeck.
Göran Persson intervjuad i Tiden (s) nr 3, 2003

Av någon anledning har svensk EMU-debatt främst handlat om konjunkturpolitiska risker. Många företrädare på nejsidan inför folkomröstningen menar uppenbarligen att dessa risker är avgörande skäl för Sverige att "vänta och se" hur euron kommer att fungera i praktiken, i stället för att nu rösta ja. Denna fripassagerarstrategi är knappast heroisk.
Assar Lindbeck, DN Debatt 30/7 2003

Av allt detta kan man nu inte dra slutsatsen att förlusten av nationell penningpolitik helt skulle kompenseras av ett minskat behov av en egen konjunkturpolitik, och av mindre störningar av den svenska ekonomin från valutamarknaden. Som en beredskapsåtgärd är det därför klokt att följa det vanliga rådet att förstärka statsfinanserna i samband med ett inträde i EMU. Därmed skulle budgetutrymmet öka för en expansiv finanspolitik (minskade skatter eller ökade statsutgifter) i lågkonjunkturer.
Assar Lindbeck på DN Debatt 27/4 2003

I princip råder det knappast någon oenighet bland väl informerade personer om dessa olika slag av effektivitetsvinster vid ett inträde i EMU. Oenighet gäller bedömningar om hur stora de kan tänkas vara, och hur de skall vägas mot nackdelar i andra avseenden, främst inom konjunkturpolitiken.
Assar Lindbeck, DN Debatt 26/4 2003

Alla talare vid konferensen var uttalat för ett svenskt EMU-inträde.
"Argumenten för valutaunionen är mycket starkare än vad jag insåg för fem år sedan", sa professor Assar Lindbeck i sitt anförande.
Svenskt Näringslivs konferens, ref i DI 8/4

En valutaunion påskyndar politisk integration
Om detta är en fördel eller en nackdel beror på hur man bedömer politisk integration
Assar Lindbeck
på Nationalekonomiska Föreningen 96-12-05
Ref i Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 186 ff

Vi kan förstå Calmforsutredningens tvekan inför en snabb svensk EMU-anslutning
Assar Lindbeck och John Hassler DN-Debatt 96-11-27

"Många nackdelar med EMU"
Professor Assar Lindbeck sällar sig till skeptikerna
Dagens Nyheter 96-02-03

”Vi vet att regimer med flytande växelkurs fungerar”
Assar Lindbeck
Ekonomisk Debatt 1994, nr 5 s.489

Assar Lindbeck:
Stabiliseringspolitiskt är det visserligen en nackdel med att ge upp den egna valutan. Men
fördelarna med en mer effektivt fungerande ekonomi väger tyngre, eftersom resultatet blir en höjning av levnadsstandarden.
Intervjuad av Johan Schück i DN 2/4 2003

Det viktiga är vad buffertfonder kan senare utnyttjas till, om man vill styra och ställa på kapitalmarknaden eller ta över ägandet i näringslivet, hävdar Assar Lindbeck. Han hoppas därför att det inte blir någon uppgörelse mellan socialdemokraterna och LO om buffertfonder eller något liknande. I så fall ska Assar Lindbeck rösta ja till euron. Annars kommer han att vara emot.

Starka offentliga finanser är inget att bråka om, utan behövs tvärtom ännu mer efter en övergång till euron. Men jag tror att det blir svårt att klara ett så högt överskottsmål. Vi får nog vara tacksamma om regeringen klarar att hålla överskottet på en procent av BNP, med tanke på alla utgiftskrav och trycket från en åldrande befolkning, betonar han.

Enligt Assar Lindbeck finns behovet av en nationell stabiliseringspolitik kvar, även om Sverige går in i valutaunionen och släpper ifrån sig avgörandet över räntor och växelkurs.

Full text - Liknande synpunkter av Calmfors - Tyskland

"Under rådande omständigheter har vi avskaffat möjligheterna till nationell räntepolitik i Europa. Anpassning till chocker eller normala svängningar kan inte ske med penningpolitik eller devalvering. För tillfället tycks stabiliseringskriterierna i Maastrichtfördraget lämna lite utrymme för nationell finanspolitik.
Vad som då återstår i klassisk ekonomisk teori för att hantera cykler och långsiktiga chocker är flexibla löner. Vi kan säga att arbetsmarknaden måste reformeras så att löneflexibilitet skapas, men historien talar emot att detta kan göras enkelt."

"It is an act of excessive optimism to say /like Mundell/ that achieving flexibility in the labor markets was a problem that existed before the euro. Of course it did, and it was not solved. Simply to say that it is in a principle solvable problem… But the number of in principle solvable problems that has in fact not been solved is very large.
Robert Solow (Ekonomipristagare 1987)

Håller de politiska argumenten för EMU?
Birgitta Swedenborg
Ekonomisk Debatt 2003, nr 4, s 20-26

Det är slående att många ekonomer menar att politiska argument talar för EMU-medlemskap, även om ekonomiska argument inte gör det. Artikeln granskar några av dessa politiska argument.
Jag vill tacka Hans Tson Söderström och Nils Lundgren för värdefulla synpunkter.

EMU är både ett politiskt och ett ekonomiskt projekt. Dess huvudsakliga konsekvenser är ekonomiska men dess yttersta syfte är politiskt, nämligen att genom närmare ekonomisk integration driva fram en närmare politisk union mellan EU:s medlemsstater. Den svenska debatten om EMU har hittills främst handlat om de ekonomiska aspekterna av EMU-projektet, men politiska argument anförs nu allt oftare till stöd för ett svenskt EMU-medlemskap. Dessa argument har stor sprängkraft men har inte utsatts för en tillnärmelsevis lika noggrann granskning som de ekonomiska.

Det kanske vanligaste politiska argumentet för EMU är att den monetära unionen är en del av det europeiska fredsprojektet och att Sverige måste visa solidaritet med detta genom att gå med i EMU. Andra politiska argument är att Sverige för att få inflytande inom EU måste vara med i EMU och det europeiska samarbetet fullt ut eller att ju fler länder som är med i EMU, desto viktigare är det för Sverige att vara med. Det är särskilt slående att många ekonomer motiverar sitt EMU-stöd med sådana politiska argument.

Men håller argumenten för en närmare granskning? Den frågan motiverar denna artikel.

Hela Birgitta Swedenborgs artikel i utskriftsvänlig format - klicka här

Början på sidan

Av någon anledning har svensk EMU-debatt främst handlat om konjunkturpolitiska risker. Många företrädare på nejsidan inför folkomröstningen menar uppenbarligen att dessa risker är avgörande skäl för Sverige att "vänta och se" hur euron kommer att fungera i praktiken, i stället för att nu rösta ja. Denna fripassagerarstrategi är knappast heroisk.
Assar Lindbeck, DN Debatt 30/7 2003

Huvudargumentet för euron är detsamma som argumentet för den tidigare avvecklingen av tullar och andra direkta handelshinder med sikte på att skapa en gemensam europeisk marknad, det vill säga en stor "hemmamarknad" för företag och hushåll i Europa.

Liksom tullar och importkontroller fungerar nämligen valutor som barriärer mellan nationella marknader - något som vi alltmer börja att förstå i samband med ny forskning om valutaområden under det senaste decenniet. Att förekomsten av skilda valutor för olika länder fungerar på det sättet tycks inte i första hand bero på besvär och kostnader att växla valutor, utan mer på svårigheterna för hushåll och företag att jämföra priser i olika länder när valutorna hela tiden fluktuerar. Men framför allt tycks förklaringen ligga i osäkerhet om hur mycket företagen kommer att få betalt, eller måste betala, för varor som skall levereras i framtiden - uttryckt i inhemsk valuta.

I länder som väljer att stå utanför EMU får företag som handlar med andra europeiska länder också fortsättningsvis dras med denna osäkerhet, eftersom intäkter och kostnader anges i olika valutor. Det är numera väl känt att företag i praktiken bara i viss utsträckning, och mot kostnader, lyckas eliminera sådana valutarisker genom mer eller mindre komplicerade transaktioner på finansiella marknader. Svårigheterna att eliminera valutarisker är särskilt stora vid tidskrävande produktion, såsom i samband med investeringsbeslut. Det gäller troligen framför allt små och medelstora företag.

Trots att bara en liten andel av dessa företag över huvud taget ägnar sig åt export eller import är detta ett allvarligt samhällsekonomiskt problem, eftersom utvecklingsmöjligheterna för sådana företag hålls tillbaka av valutaosäkerhet. Det är i stor utsträckning just bland små och medelstora företag som framtidens nya stora exportörer skall vaskas fram. Allt detta betyder att en gemensam valuta inom EU-området kan ses som en uppföljning av EU:s grundläggande ambitioner att skapa en gemensam marknad för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Den ekonomiska vinsten för medborgarna är ökade realinkomster och därmed höjd levnadsstandard på lång sikt, utöver vad som redan har åstadkommits genom att avveckla tullar och andra direkta hinder för ekonomiska transaktioner inom Europa.

Men på ett allmännare plan kan man också se euron, och den gemensamma centralbanken, som en fortsatt anpassning av det politiska systemet i Europa till ett alltmer internationaliserat ekonomiskt system, som har gjort nationell politik ineffektiv på viktiga områden. Det gäller inte minst på internationella finansiella marknader, där flytande växelkurser bestäms. Regelsystem och politik på nationell nivå räcker inte till för att uppnå avsedda resultat på detta område. Det gäller särskilt för små länder.

Det är väl känt att långsiktiga effektivitetsvinster av euron, och därmed höjd levnadsstandard för befolkningen, måste vägas mot risker för ökade svårigheter inom konjunkturpolitiken, när det inte längre finns någon nationell penningpolitik. (Jag diskuterade denna avvägning på DN Debatt 26/4 och 27/4.) Av någon anledning har svensk EMU-debatt främst handlat om dessa konjunkturpolitiska risker.

Många företrädare på nejsidan inför folkomröstningen menar uppenbarligen att dessa risker är avgörande skäl för Sverige att "vänta och se" hur euron kommer att fungera i praktiken, i stället för att nu rösta ja.

Tanken är helt enkelt att låta andra länder bära eventuella risker med att införa euron, men att Sverige i ett senare skede skall kunna ta del av eurons olika långsiktiga fördelar när det gäller realinkomster och levnadsstandard, om det visar sig att de konjunkturpolitiska riskerna är begränsade, vilket enligt min mening är det troliga.

Denna fripassagerarstrategi är knappast heroisk. Inom Sverige brukar inte fripassagerare betraktas med någon större respekt. Det illustreras exempelvis av hur fackliga organisationer och bondeorganisationer traditionellt har bedömt oorganiserade anställda, som drar nytta av organisationens landvinningar utan att vara med och betala.

Men det är inte ens uppenbart att Sverige skulle lyckas i sin roll som fripassagerare. En nackdel är att vi under ett antal år skulle gå miste om en del av de ekonomiska fördelarna med ökad ekonomisk integration med resten av Europa. Med hänsyn till att den långsiktiga ekonomiska tillväxten har varit speciellt svag just i Sverige under de tre senaste decennierna är detta inte någon obetydlig nackdel.

En annan nackdel är att våra möjligheter skulle minska att bygga koalitioner med andra EU-länder för att påverka EU:s framtida vägval under de närmast kommande åren, som kan visa sig avgörande för EU:s långsiktiga utveckling. Inte minst i samband med EU:s utvidgning med cirka tio länder kommer organisationen att gå igenom ett formativt skede under den närmaste framtiden. Sverige skulle hamna utanför den "inre cirkeln" av inflytelserika EU-länder under just detta skede.

För oss som lever i norra Europa är det viktigt att denna del av vår kontinent får största möjliga inflytande på EU:s utveckling under de närmaste åren. Sverige kan lämna värdefulla bidrag till detta förutsatt att vi är "fullvärdig medlem", vilket kräver medlemskap i EMU. En stark röst för norra Europa inom EU kan exempelvis begränsa riskerna för ökad centralism inom EU och dessutom minska EU:s protektionism mot omvärlden. Det senare gäller även den protektionism som riktas mot många u-länder, både på jordbruksområdet och när det gäller arbetsintensiv industriproduktion.

Sammanfattningsvis: motsättningar kring euron återspeglar inte bara skilda avvägningar mellan långsiktiga inkomstvinster och kortsiktiga konjunkturpolitiska risker. Djupare sett upplever vi också en upprepning av den gamla konflikten mellan å ena sidan frihandel och internationalism och å andra sidan protektionism och nationalism.

Full text

Vänta och se

Citatsamling Assar Lindbeck om EMU i pdf-format

Början på sidan

En valutaunion påskyndar politisk integration
Om detta är en fördel eller en nackdel beror på hur man bedömer politisk integration
Assar Lindbeck
på Nationalekonomiska Föreningen 96-12-05
Ref i Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 186 ff

- Om någon hade frågat mig för fem eller tio år sedan vad det viktigaste är att göra i Europa, hade jag sagt att den gemensamma marknaden bör följas upp med inhemska avregleringar av kapitalmarknader, arbetsmarknader och varumarknader. En annan viktig uppgift är att undvika att Europa blir en protektionistisk enhet gentemot omvärlden... Det finns tusentals intressanta städer i Europa, som i viss mån håller på att förfalla och förstöras, och som borde räddas. Detta borde vara ett verkligt stort projekt inom EU...

Behovet av en valutaunion hade jag inte nämnt som ett högprioriterat projekt.

En valutaunion har också stora fördelar, men den är ett riskfullare projekt än att rädda våra städer. ...

Det finns två ytterligare argument som spelar stor roll på kontinenten... Ett är att en valutaunion underlättar ekonomisk integration, eftersom det finns mycket brus i växelkursen.

Ett annat argument är att en valutaunion påskyndar politisk integration, eftersom mer samarbete drivs fram inom t ex finansppolitiken.

Om detta är en fördel eller en nackdel, beror på hur man bedömer politisk integration.

Sammanfattningsvis finns det mycket stora fördelar. Vi måste väga dem mot de mycket stora nackdelar och risker som också finns. ...

En valutaunion kan fungera väl om det råder stor faktorrörlighet över gränserna.

Detta har man sett i USA. New England fick en negativ chock i arbetsintensiv industri på 1970-talet. Det sätt på vilket detta problem löstes var att ungefär 3/4 av anpassningen skedde genom utflyttning från New England och resten genom löneflexibilitet.

Problemet med Europa är att det råder låg rörlighet för arbetskraften... Det finns inte heller några transfereringssystem mellan länderna, annat än för bönder.

Dessa förhållanden är för mig de väsentliga svagheterna i att vara med i en valutaunion.

Detta är ett starkt skäl att vara skeptisk till EMU, inte bara för Sveriges del utan för Europas del. ...

Jag tycker att valutaunionen är ett högriskprojekt för Europa, och jag skulle inte ha prioriterat detta projekt om jag hade tillfrågats. Jag skulle ha föredragit att EU skulle ha satsat på annat i första hand.

Konventet

Början på sidan

Vi kan förstå Calmforsutredningens tvekan inför en snabb svensk EMU-anslutning
Assar Lindbeck och John Hassler
DN-Debatt 96-11-27

utdrag

Vi kan förstå Calmforsutredningens tvekan inför en snabb svensk EMU-anslutning. Men deras analys bygger väl mycket på resonemanget att Sverige skulle vara olikt övriga Västeuropa när det gäller chocker i ekonomin.

Vi tror inte att det stämmer. Huvudorsaken till de svenska

Därför är Sverige ur den synpunkten inte sämre rustat än någon annan kandidat.

...

Calmforskommitténs utförliga diskussion om de ekonomiska kostnaderna av ett svenskt EMU-inträde är till stor del grundad på att konjunkturmönstret i Sverige skiljer sig från vad som gäller för andra länder i Västeuropa.

På ekonomjargong skulle konjunkturcyklerna i Sverige vara "asymmetriska" i förhållande till andra potentiella EMU-länder.

Därmed skulle de stabiliseringspolitiska kostnaderna av ett medlemskap kunna bli stora för Sverige.

...

För att belysa den frågan är det lämpligt att närmare studera de episoder då svensk konjunktur har avvikit från den västeuropeiska.

Den första episoden inträffade under åren 1971-1972 då Sverige, till skillnad från Europa som helhet, upplevde en konjunkturavmattning.

Orsaken var en kraftig finanspolitisk åtstramning, som sattes in efter 1969-1970 års högkonjunktur. Detta kallades "de förlorade åren".

Nästa episod inträffade strax senare i samband med ökade priser på skogsprodukter och den första oljekrisen.

Sverige bedrev, till skillnad från Västeuropa som helhet, en expansiv ekonomisk politik under åren 1974 och 1975, den så kallade överbryggningspolitiken.

Sverige lyckades hålla produktionen uppe till priset av en kraftig inflation av lönekostnaderna och därmed försämrad internationell konkurrenskraft.

Det ledde i sin tur till en konjunkturnedgång 1976-1978 utan motsvarighet i Väst-europa som helhet.

Efter den andra oljeprischocken följde Sverige med övriga Europa ned i en konjuktursvacka under åren 1981-1983.

Men de aggressiva ("offensiva") devalveringarna 1981 och 1982 gjorde att Sverige kom snabbare ut ur svackan än Västeuropa som helhet via en stark exportledd konjunkturuppgång.

Som vi vet fick högkonjunkturen under resten av 1980-talet extra skjuts av kreditmarknadens avreglering.

Den uppkomna överhettningen ledde under decenniets senare del till en ny stark lönekostnadsstegring i förhållande till omvärlden.

Undervärde-ringen av kronan avlöstes därmed småningom av en övervärdering, det vill säga Sverige hamnade i en ny kostnadskris.

När så den internationella konjunkturen vek ned i början av 1990 talet stod Sverige dåligt rustat.

Till skillnad från vid tidigare kostnadskriser bestämde sig nu regeringen för att försöka försvara kronan, vilket, som alla minns, fordrade en restriktiv penningpolitik med skyhöga realräntor.

De politiskt ansvariga försökte inte denna gång nämnvärt mildra effekterna på arbetsmarknaden med ökad offentlig sysselsättning.

I samband med ett antal andra välkända störningar, som i stor utsträckning var rekyler av 1980-talets ekonomiska politik, föll produktion och sysselsättning mera drastiskt än i övriga Västeuropa.

Någon ny fart på produktionen blev det som bekant inte förrän kronan tilllåtits flyta, eller snarare "sjunka", i november 1992.

En ny asymmetri i den svenska konjunkturen uppkom därmed under perioden 1992-1995.

...

Detta betyder naturligtvis inte att svensk ekonomi helt sluppit specifika störningar utanför stabiliseringspolitikens område. Vi har nämnt två exempel: den internationella prisstegringen för skogsprodukter 1973-1974 och avregleringen på kreditmarknaden i mitten av 1980-talet.

Ett tredje är skattereformen i början av 1990-talet, som bidrog till att höja räntorna efter skatt, vilket ytterligare försvagade konjunkturen.

...

Stabiliseringspolitiken förefaller på det hela taget inte ha lyckats stabilisera konjunkturen utan endast förskjuta den och därigenom skapa ett asymmetriskt förlopp över tiden.

Däremot kan man hävda att kombinationen av ökad offentlig sysselsättning (fram till mitten av 1980-talet) och återkommande devalveringar, sedan vi själva ställt till med kostnadskriser, bidragit till att hålla ner arbetslösheten fram till början av 1990-talet.

Detta var naturligtvis av mycket stort värde.

Problemet är att politiken inte var långsiktigt hållbar. Devalveringspolitiken och därmed sammanhängande inflation fick ett allt mindre politiskt stöd.

Ett skäl är inflationens allmänna skadeverkning, ett annat att devalveringscyklerna destabiliserade produktion och investeringar.

Dessutom är det är svårt att tänka sig en evig expansion av den offentliga sysselsättningen.

Denna bedömning av den svenska stabiliseringspolitiken gör, så vitt vi förstår, också EMU-kommittén.

...

En önskan att motverka effekterna av extrema chocker är utan tvivel ett skäl till att ett land kan vilja hålla sig med en egen valuta. Men eftersom sådana chocker per definition är mycket ovanliga går det inte att med statistiska metoder beräkna sannolikheten för att de ska inträffa.

En viktig fråga blir då varför riskerna för, eller nackdelarna med, sådana asymmetriska chocker skulle bli mindre om några år, då utredningen tänker sig att Sverige bör bli medlem i EMU.

Utredningens svar tycks vara att sådana chocker blir mindre plågsamma den dag arbetslösheten i Sverige fallit rejält.

Men sådana negativa chocker kan bli besvärande också om man startar vid en betydligt lägre arbetslöshetsnivå än dagens.

Vi vet ju inte hur stora sådana chocker kan bli i framtiden. Vi vet inte heller hur hög arbetslösheten råkar vara i Sverige om och när en sådan chock inträffar.

...

Det är inte heller självklart att Sverige har sämre förutsättningar än andra länder i Europa att uppnå mer flexibla reallöner och relativlöner, eller större rörlighet för arbetskraften över nationsgränserna, vilket krävs för en väl fungerande valutaunion.

Vad man främst kan hysa tvivel om just i Sveriges fall är kanske förmågan att hålla lönekostnadsutvecklingen inom de ramar som krävs för att upprätthålla internationell konkurrenskraft.

Men i huvudsak kan man nog hävda att EMU-projektet är ungefär lika djärvt för (nästan?) alla länder i Västeuropa.

Början på sidan

Nackdelen med att inte kunna bedriva en egen penningpolitik är begränsad
Assar Lindbeck Sydsvenskan 27/8 2003

En övergång till euron får i princip samma effekter på handeln som att avveckla tullar och andra handelsrestriktioner. På lång sikt blir resultatet ökade reallöner och därmed höjd levnadsstandard. Dessa vinster är betydligt större än vi föreställde oss bara för ett decennium sedan. En vanlig bedömning, som jag ansluter mig till, är att det kan vara fråga om en ökad handel på lång sikt med storleksordningen 40-50 procent.

Dessa långsiktiga vinster måste vägas mot de risker som uppkommer för den kortsiktiga konjunkturpolitiken när vi inte längre kan använda inhemsk penningpolitik för att parera konjunkturstörningar.

När man bedömer dessa risker måste man ta hänsyn till att övergången till en gemensam valuta minskar behovet av en egen svensk penningpolitik. Sverige skulle nämligen slippa de konjunkturstörningar som uppkommer genom svängningar i en flytande krona gentemot euroländerna.

Dessutom kan vi räkna med att det svenska konjunkturmönstret skulle blir mer och mer likt det som råder på kontinenten när svensk ekonomi blir mer integrerad med ekonomierna i euroländerna. Redan nu tenderar i själva verket den svenska ekonomin att ha ungefär samma konjunkturmönster som euroländerna. De avvikelser som skett mellan konjunkturmönstret i Sverige och på kontinenten har i huvudsak berott på skillnader i den ekonomiska politik som bedrivits - i många fall till förfång för svensk ekonomi.

Slutsatsen är, enligt min bedömning, att nackdelen med att inte kunna bedriva en egen penningpolitik är begränsad.

Personligen lägger jag större vikt vid de långsiktiga vinsterna än vid de konjunkturpolitiska riskerna. Det beror på att de långsiktiga vinsterna innebär något så viktigt som höjda reallöner och ökad levnadsstandard för svenska folket. Jag är medveten om att det finns kvalificerade ekonomer som lägger mindre vikt vid denna fördel, och istället lägger större vikt vid de konjunkturpolitiska risker som kan uppkomma.

Debattsituationen kompliceras dessutom av att ett antal personer som kallar sig "ekonomer", men som inte själva på flera decennier följt modern forskning, saknar kunskap om att valutaunioner stimulerar handeln mellan länder och därmed höjer befolkningens levnadsstandard på lång sikt.

Men frågan om en övergång till euron bör ses i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang.

Frågan i den nära förestående folkomröstningen är om Sverige skall delta i den processen fullt ut, eller om vi nöjer oss med hamna i utkanten av den politiska process där Europas framtid kommer att stakas ut. Personligen har jag svårt att se vad vi kan vinna genom att under ett antal år framåt hamna i sådant utanförskap.

Ett ofta återkommande argument på nej-sidan är att endast en svensk centralbank kan föra en politik som passar svensk ekonomi.
Ta till exempel krisen i början av 90-talet. Den tyska återföreningen utsatte tysk ekonomi för hårda påfrestningar varpå Bundesbank kraftigt höjde räntan. Alla andra europeiska länders centralbanker fick rätta sig efter den tyska, oavsett om de behövde höjd ränta eller inte.
Expressen ledare 27/8 2003

Ränteförändringars betydelse - denna överkurs i den ekonomiska teorin
SvD-ledare 26/8 2003

Början på sidan

"Många nackdelar med EMU"
Professor Assar Lindbeck sällar sig till skeptikerna
Dagens Nyheter 96-02-03 Reporter: Gunnar Örn

Ekonomkåren är djupt tveksam till svenskt medlemskap i den europeiska valutaunionen EMU. Nu har även professor Assar Lindbeck sällat sig till kritikerna.

- Det finns flera starka skäl för en europeisk valutaunion, men nackdelarna överväger, särskilt för Sverige, sade Assar Lindbeck vid ett seminarium på fredagen anordnat av den holländska storbanken ABN Amro.

Assar Lindbeck har ungefär samma uppfattning i EMU-frågan som de fem ekonomerna i SNS Konjunkturråd, som vill hålla Sverige utanför tills ekonomin anses vara mogen för medlemskap. - Men det finns fler fördelar med en europeisk valutaunion än vad SNS-ekonomerna vill medge, sade Lindbeck.

Som SNS: växlingskostnaderna sjunker och de kortsiktiga valutakurssvängningarna upphör.

Enligt Lindbeck åtminstone fem argument till för EMU: flytande växelkurser anpassar sig inte alltid efter ländernas konkurrenskraft; En flytande valuta kan vara övervärderad i flera års tid (dollarn i mitten av 80-talet); Ränteskillnaderna mellan de europeiska länderna skulle försvinna nästan helt, Valutaunionen skulle sätta tvångströja på politikerna och tvinga dem att föra en ansvarsfull finans- och budgetpolitik; En gemensam valuta knyter samman de europeiska länderna ekonomiskt och, slutligen, En gemensm valuta skulle tvinga fram en gemensam europeisk politik på alla områden.

Men det finns också nackdelar, enligt Lindbeck: Den svenska industrin ser annorlunda ut än i övriga europeiska länder. Skogsindustrins svarar till exempel för mer än hälften av den svenska nettoexporten; Lönebildningen fungerar också sämre hän än i övriga Europa; En gemensam valuta kräver dessutom att folk är beredda att flytta dit jobben finns.

- Arbetskraften är inte särskilt lättrörlig, även om det varit ganska lätt att värva svenska byråkrater till Bryssel, konstaterade Assar Lindbeck

Början på sidan

Av allt detta kan man nu inte dra slutsatsen att förlusten av nationell penningpolitik helt skulle kompenseras av ett minskat behov av en egen konjunkturpolitik, och av mindre störningar av den svenska ekonomin från valutamarknaden. Som en beredskapsåtgärd är det därför klokt att följa det vanliga rådet att förstärka statsfinanserna i samband med ett inträde i EMU. Därmed skulle budgetutrymmet öka för en expansiv finanspolitik (minskade skatter eller ökade statsutgifter) i lågkonjunkturer.
Assar Lindbeck på DN Debatt 27/4 2003

Det viktigaste ekonomiska argumentet för EMU är att öka effektiviteten i de europeiska ekonomierna. Men hur skall vi se på förlusten av nationell penningpolitik, anpassad efter just vårt lands konjunkturläge? Europeiska centralbankens (ECB) penningpolitik anpassas ju efter något slags genomsnittligt konjunkturläge i euroländerna. Förlusten av en nationell penningpolitik är därför, åtminstone potentiellt, ett allvarligt problem.

Anta att den fortsatta ekonomiska integrationen i huvudsak tar sig uttryck i ökad specialisering mellan olika näringssektorer, så att de enskilda ländernas näringsstruktur skulle bli mer olika. Riskerna för så kallade asymmetriska chocker, det vill säga ekonomiska störningar som speciellt drabbar ett visst land, skulle då öka.

Men detta är inte den dominerande tendensen inom internationell handel. Denna ökar i huvudsak inom olika produktionssektorer. Bildligt talat börjar landet importera blå skor och exportera röda skor - vad som kallas inombransch-handel.

Konjunkturutvecklingen i olika länder visar sig vara mer likartad (symmetrisk) ju mer ekonomiskt integrerade länderna är. Risken för asymmetriska chocker tenderar därmed att minska, varigenom behovet av olika konjunkturpolitik i skilda länder minskar.

Behovet av inhemska konjunkturpolitiska insatser minskar ytterligare om åtgärder genomförs som ökar den inhemska ekonomins flexibilitet, exempelvis genom att arbetskraften blir rörligare, lönerna mera flexibla och hinder avlägsnas för konkurrens och nyetablering av företag.lika konjunkturpolitik i skilda länder minskar.

RE: Nils Lundgren var av motsatt uppfattning i sitt särskilda yttrande till
Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16)

Se även Ekonomiska rådets yttrande över SOU 2002:16: Stabiliseringspolitik i valutaunionen
Vi vill särskilt framhäva riskerna för makroekonomiska störningar som förvärras av fall i tillgångspriser, t.ex. på aktier eller fastigheter
Penningpolitiken kan genom att påverka räntor och växelkurs, och därmed tillgångspriserna, vara ett effektivt medel i en sådan situation. Erfarenheterna från tiden med fast växelkurs pekar på att frånvaron av sådana penningpolitiska instrument kan vara bekymmersam.

Vad jag framför allt vill betona är att en flytande växelkurs inte är någon garanti för att konkurrenskraften upprätthålls. Bakom efterfrågan och utbud på valutamarknaden ligger i dag till cirka 98 procent utvecklingen på internationella finansiella marknader; bara till ungefär 2 procent hänger efterfrågan och utbud på valuta samman med behovet att finansiera import och export av varor och tjänster. Med dagens stora finansiella marknader bestäms växelkurser på ungefär samma sätt som aktiekurser, det vill säga genom finansiella transaktioner (portföljskift) som bestäms av aktörernas fluktuerande framtidsförväntningar. Endast på lång sikt kan man hävda att växelkursens utveckling domineras av ett lands internationella konkurrenssituation.

Uppenbara exempel är växelkursen mellan dollarn, å ena sidan, och D-marken och yenen å den andra sidan. Avvikelserna från den växelkurs som motsvarar ländernas relativa kostnadsnivå har tidvis varit så stor som 20-40 procent - ibland uppåt ibland nedåt. Avvikelsen har vid vissa tillfällen pågått under så långa perioder som fem till sju år i sträck. (Se exempelvis statistik i Krugman och Obstfelts lärobok, International Economics.)

Detta betyder att en flytande växelkurs i vissa fall destabiliserar i stället för stabiliserar den inhemska ekonomin, jämfört med situationen vid en valutaunion. (Kortsiktiga fluktuationer i växelkursen tycks däremot inte vara särskilt störande för utrikeshandel och produktion.) Om Sverige står utanför EMU kommer vi naturligtvis att ha "tur" ibland i den meningen att kronan kommer att flyta på ett lämpligt sätt med hänsyn till Sveriges kostnadsläge och konjunktursituation. Just detta inträffade för övrigt under en stor del av 1990-talet. Men om vi har "otur" kan vi i stället komma att utsättas för mycket besvärande "asymmetriska chocker" just via växelkursen.

Av allt detta kan man nu inte dra slutsatsen att förlusten av nationell penningpolitik helt skulle kompenseras av ett minskat behov av en egen konjunkturpolitik, och av mindre störningar av den svenska ekonomin från valutamarknaden. Som en beredskapsåtgärd är det därför klokt att följa det vanliga rådet att förstärka statsfinanserna i samband med ett inträde i EMU. Därmed skulle budgetutrymmet öka för en expansiv finanspolitik (minskade skatter eller ökade statsutgifter) i lågkonjunkturer.

Det är också viktigt att ha klart för sig finanspolitikens begränsningar, inte minst på grund av partipolitiska komplikationer. Vi kan därför inte heller utgå från att en reformerad finanspolitik fullt ut kan kompensera för förlusten av en nationell penningpolitik.

När vi bedömer de ekonomiska konsekvenserna av en EMU-anslutning kan vi därför tvingas att göra en avvägning mellan effektivitetsargument, som definitivt talar för ett medlemskap, och konjunkturpolitiska argument som sannolikt talar emot, åtminstone under en övergångstid innan den svenska ekonomin anpassat sig till den nya valutaregimen. Personligen lägger jag störst vikt vid effektivitetsaspekterna. Skälet är att dessa spelar stor roll för det svenska folkets levnadsstandard på lång sikt och att de konjunkturpolitiska nackdelarna kommer att avta med tiden.

Jag menar därför att en sammanvägning av samtliga ekonomiska aspekter talar för ett svenskt inträde i EMU.

Buffertfonder - Handel - Full text - Början på sidan

”Vi vet att regimer med flytande växelkurs fungerar”
Assar Lindbeck i "Nationalstaten och EU-frågan"
Ekonomisk Debatt 1994, nr 5 s.489

Vi vet att regimer med flytande växelkurs fungerar. Men med dagens gigantiska internationella kapitalmarknader och kapitalflöden får man även vid flytande växelkurs räkna med betydande fluktuationer i både real växelkurs och realräntor, vilket vi sett många exempel på under senare år. Det är bara vid en myntunion som man slipper sådana fluktuationer - i förhållande till övriga länder i myntunionen. Fluktuationer mot andra valutor (dollar, yen, etc) vid en myntunion inom Europa blir naturligtvis kvar.

Men för att en myntunion skall fungera väl fordras, i ännu högre grad än vid flytande växelkurs, att lönebildningen är flexibel och att arbetskraften är lättrörlig mellan branscher och över nationsgränserna; eljest leder reala störningar till arbetslöshet (Mundell 1961).

En jämförelse mellan Europa och USA är instruktiv.

Helt allmänt motsvarar förhållandena i USA någorlunda väl vad som krävs för ett hyggligt fungerande valutaområde. Relativlönerna mellan olika branscher och regioner är ganska flexibla, men framför allt är arbetskraften relativt rörlig mellan branscher och delstater.

I New England, exempelvis, tycks under senare år ungefär en fjärdedel av anpassningen efter reala chocker ha kommit till stånd via ändrade relativlöner, medan de återstående tre fjärdedelarna av anpassningen skett genom migration över delstatsgränserna (Blanchard & Katz 1992).

Om en delstat i USA drabbas av en negativ real chock flyter det dessutom automatiskt in inkomster från andra delstater via det federala skatte- och transfereringssystemet. Studier tyder på att när de reala inkomsterna i en delstat i USA faller med ’ 1 dollar, kommer skatterna till de federala myndigheterna att sjunka med 30 cent, samtidigt som transfereringarna ökar med 10 cent (Sala-i-Martin & Sachs 1992). Trots detta finns det också inom USA betydande geografiska skillnader i sysselsättningsnivå.

Se även Lawrence Lindsey,
the most influential member of President George W. Bush's economic team

Enligt min bedömning är Västeuropa som helhet i dag långt borta från vad som krävs för en hyggligt fungerande myntunion.

Det bör därför vara en god strategi av EU att till att börja med nöja sig med en begränsad myntunion för de länder där förutsättningarna förefaller att vara bäst, dvs Tyskland, Benelux och Österrike, kanske också Frankrike.

I dessa länder har den reala valutakursen under lång tid utvecklats parallellt. De har också en ganska likartad näringsstruktur, vilket begränsar risken för stora asymmetriska reala sektorchocker, i form av en starkt försämrad lönsamhet för någon viss produktionssektor (Assarsson & Olsson 1993). Andra länder kan ansluta sig senare.

En sådan gradvis utveckling mot myntunion är också, enligt min mening, det mest sannolika scenariot. Verklighetens krafter är långt starkare än Maastricht-överenskommelsens retorik om en snabbt genomförd myntunion för hela EU-området.

Hur skall man mot denna bakgrund se på Sveriges val av växelkursregim vid en eventuell EU-anslutning?

Det är alldeles uppenbart att Sverige, vid ett medlemskap i EU, har ett sådant val - såvida vi överhuvudtaget klarar de uppställda konvergenskraven när det gäller budgetbalans, statsskuld och inflationstakt. EU har inte något intresse av att försöka tvinga någon medlem att gå med i en myntunion Sverige har för övrigt i samband med EU-förhandlingarna i myntunionsfrågan formellt deklarerat att det är Sveriges riksdag som avgör om vi skall gå med i en myntunion eller inte.

Om Sverige bestämmer sig för att efter en EU-anslutning tills vidare hålla en flytande växelkurs blir den nationella ekonomiska politikens förutsättningar i viktiga avseenden desamma som i dag.

Vad är då den största risken för den inhemska ekonomiska politiken vid en eventuell myntunion? Den är, enligt min bedömning, att lönekostnaderna liksom flera gånger tidigare skenar i väg i förhållande till andra länder. Man kan ha olika bedömning och värdering av detta problem.

Om en myntunion skulle tvinga fram en reformering av lönebildningens institutioner så att de blir mindre inflationsdrivande, och relativlönerna mera flexibla, skulle en myntunion närmast vara en fördel från stabiliseringspolitisk synpunkt.

Om vi misslyckas med detta hotar däremot återkommande arbetslöshetskriser.

Låt mig sammanfatta. Jag startar med argumenten mot ett medlemskap.

De invändningar mot ett svenskt medlemskap som, enligt min mening, har störst tyngd är
(1) att EU kan komma att genomföra en myntunion innan de nödvändiga ekonomiska och politiska förutsättningarna föreligger i enskilda länder; och
(2) att EU, liksom varje form av centralisering av makt, medför risker för byråkrati och detaljreglering.

Det finns i princip två lösningar för Sverige på det förstnämnda problemet, dvs hur man skall minska risken för att vårt land alltför tidigt hamnar i en myntunion. Den ena lösningen är att EU till att börja med begränsar myntunionen till ett fåtal länder som har speciella förutsättningar att ingå. Min, och många andras, bedömning är att EU kommer att följa just denna strategi.

Den andra lösningen blir aktuell om EU, mot förmodan, skulle vilja satsa på en mer allomfattande myntunion redan om några år. Enligt min mening bör i så fall Sverige, i likhet med England och Danmark, tills vidare hålla sig utanför myntunionen.

Att jag säger "tills vidare" och inte "permanent" beror på att det vore en stor vinst för svensk ekonomi att småningom komma bort från de störningar som uppträder vid en flytande, och därmed fluktuerande, växelkurs. Jag menar att Sverige är alltför litet för att i framtidens integrerade värld vara ett eget valutaområde.

Ett skäl är att starka fluktuationer i växelkursen är störande för en liten, öppen ekonomi.

Ett annat skäl är att en myntunion får en disciplinerande effekt på den inhemska lönebildningen.

När det gäller det andra problemet - dvs svårigheterna att komma till rätta med omotiverad centralisering, byråkrati och detaljregleringar - räcker det inte att ställa upp principer om subsidiaritet och att hoppas att den allmänna opinionens tryck skall tvinga fram respekt för principen.

Det är också viktigt med konstitutionella regler som gör det svårt att centralisera beslut som inte, av en överväldigande majoritet av EU-länder, anses höra hemma på EU-nivå.

Ju fler länder som blir med i EU, desto svårare bör det för övrigt bli att driva fram överstatlighet på områden där en sådan inte är starkt motiverad. Därmed bör också riskerna minska att Europa sluter sig mot icke-europeiska länder. De frihandelsvänliga länderna i Europa har anledning att se EU inte bara som ett organ för europeiskt samarbete utan också som ett redskap för global frihandel och global ekonomisk integration.

De viktigaste fördelarna för Sverige med ett medlemskap, jämfört med ett fortsatt EES-avtal, är uppenbarligen att det (1) ger större stabilitet i tillgången till EUs inre marknad; (2) medger ett direkt inflytande över sådana politiska beslut inom EU som har stor betydelse för Sverige; och, slutligen, (3) ger Sverige möjlighet att ta ett medansvar för Europas framtida utveckling.

Att ta ställning till frågan om ett svenskt medlemskap i EU betyder att man måste väga positiva och negativa faktorer mot varandra. En sådan vägning måste naturligtvis baseras på var och ens verklighetsuppfattning, omdöme och personliga värderingar.

Vad jag har betonat är att ett ställningstagande främst bör baseras på långsiktiga överväganden, inte minst när det gäller EUs framtida utvecklingsmöjligheter.

Mitt viktigaste budskap är att EU är en alltför viktig organisation - både för Europa och för Sverige - för att vårt land skall ställa sig utanför. Eller, annorlunda uttryckt, EU är en alltför viktig klubb för att skötas enbart av sina nuvarande medlemmar.

Vänta och se

Början på sidan

"Det är inte så att det finns små fördelar och stora nackdelar eller tvärt om små nackdelar och stora fördelar med en monetär union. Det finns både stora fördelar och stora nackdelar med den föreslagna monetära unionen."
Referens till Assar Lindbeck hos LO-ekonomerna 96

Staffan Burenstam Linder Ekonomisk Debatt 1997/3 sidan 199 ...
- Det är riktigt som Assar Lindbeck sade att EMU är ett högriskprojekt. Det är ju också östudvidgningen som Assar Lindbeck satte mycket högt. Det är ett oerhört riskprojekt; man kan slå sönder hela den Europeiska Unionen genom att göra en misslyckad östutvidgning.

Början på sidan