Aftonbladet
Flera jurister hävdar att avskaffad svensk vetorätt om brott och straff kräver två riksdagsbeslut med val emellan.
Senast argumenterade Ulf Öberg grundligt för detta på Europaportalen.se. Det är viktigt att lagrådet får yttra sig om denna centrala fråga.
Aftonbladet ledare 3/6 2005
När Frankrike haft sin folkomröstning om konstitutionen kan Barroso och hans medarbetare återkomma med ett omarbetat förslag som fortfarande ställer till stora problem för löntagare och konsumenter.
Aftonbladet ledare 24/3 2005
Det franska politiska etablissemanget vill, trots riskerna och trots erfarenheterna av den ytterst knappa ja-segern om Maastrichtavtalet 1992, förankra EU:s traktat i folkomröstning.
De stora svenska partierna vågar inte pröva författningsfrågan ens i den kommande valrörelsen.
Aftonbladadet ledare 7/3 2005
Om det inte ska hållas en folkomröstning borde konstitutionsfrågan ställas till medborgarna i ett ordinarie riksdagsval.
I enlighet med svensk parlamentarisk tradition ska konstitutionella frågor avgöras av två parlament med ett val emellan.
Tystnadens strategi har också starka anhängare på den borgerliga sidan inte minst hos moderata samlingspartiet.
Aftonbladet ledare signerad HK, 27/2 2005
Aftonbladet är en varm försvarare av EU som politiskt projekt men en tydlig kritiker mot unionens hållning i enskilda sakfrågor. Som Europavänner inser vi att EU:s framtid är avhängig av dess medborgerliga förankring. Här finns stora brister. Det har visat sig i Europaval efter Europaval. Gapet mellan den EU-positiva eliten och det skeptiska folket tycks bara vidgas.
Det duger därför inte att som svenska politiker sticka huvudet i sanden och försöka tona ner EU-politiken i någon sorts vilja att bevara partienighet och behålla väljare. En hållning som numera tyvärr präglar socialdemokratin.
Tystnadens strategi har också starka anhängare på den borgerliga sidan inte minst hos moderata samlingspartiet.
Detta är förödande. Om det medborgerliga samtalet om Europa upphör kommer aldrig unionen att bli den starka och demokratiskt förankrade beslutsarena som behövs i en globaliserad ekonomi. Dessutom förvärras det demokratiska underskottet när det i praktiken fattas en mängd EU-beslut som politikerna på hemmaplan aldrig pratar med sina väljare om. Av detta skapas ett politikerförakt som göder antidemokratiska rörelser.
De EU-positiva partierna har bestämt att svenska folket inte ska få folkomrösta om den nya konstitutionen.
Att folket får rösta om EU-medlemskap och EMU men inte om konstitutionen är en svårbegriplig logik.
Att som Göran Persson och Marita Ulvskog hävda att konstitutionsförslaget inte är så betydelsefullt och därför inte behöver en särskild medborgerlig förankring är intellektuellt ohederligt. Det handlar om en ny grundlag för unionen.
Om det inte ska hållas en folkomröstning borde konstitutionsfrågan ställas till medborgarna i ett ordinarie riksdagsval. I enlighet med svensk parlamentarisk tradition ska konstitutionella frågor avgöras av två parlament med ett val emellan.
Låt Europapolitiken få en naturlig plats i svensk valrörelse. Fortsatt politisk feghet är förödande för demokratin och det europeiska projektet.
Riksdagens beslut om EU:s nya konstitutionella fördrag bör tas först efter nästa val, inte redan i höst som regeringen och de borgerliga oppositionspartierna gjort upp om.
Det hävdar docenten i Europarätt Carl Fredrik Bergström, som är tillförordnad chef för Svenska Institutet för Europapolitiska Studier, Sieps.
SvD 26/2 2005, reporter Mats Hallgren
Vi måste en gång för alla visa att tanken på en fungerande utvecklad europeisk union inte bara är en politikeridé utan något svenska folket önskar sig. Det sker enklast genom att folkomrösta om konstitutionsförslaget.
Barometern 21/2 2005
Moderata ungdomsförbundet i Stockholm beslutade på sin stämma i dag med stor majoritet att uttala att de det nuvarande förslaget till EU-konstitution inte bör antas
samt att Moderaterna bör verka för att fälla det nuvarande förslaget till konstitution för Europa.
20/2 2005
Det finns en väg mellan elitismens Skylla och populismens Charybdis.
Som Olof Ruin och även DN:s ledarsida tidigare har föreslagit:
skjut upp den parlamentariska ratificeringen till efter valet 2006. Då skulle konstitutionen föras in i den ordinarie valrörelsen och den osunda gränsen mellan svensk inrikespolitik och EU-frågor äntligen raderas.
DN huvudledare 22/2 2005
Aldrig har riksdagen varit så i otakt med väljarna som när det gäller EU:s konstitution.
Planerna från Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Göran Hägglund och Maud Olofsson att låta sittande riksdag anta konstitutionen redan i år, utan vare sig folkomröstning eller mellanliggande val, stöds endast av drygt tio procent av väljarna.
BJÖRN VON DER ESCH, ZAIDA CATALAN, MARGIT GENNSER, HÉLÈNE GOUDIN, JAN-ERIK GUSTAVSSON, HÅKAN LARSSON, SÖREN WIBE, PER WINBERG, PERNILLA ZETHRAEUS SvD Brännpunkt 5/2 2005, klicka här
VARFÖR SVARAR INTE CARL BILDT PÅ BREV?
För sex veckor sedan skrev jag ett öppet brev till Carl Bildt
Han har ju offentligt hos Göran Rosenberg i TV4 konstaterat att
”VI INTE HAR TILLRÄCKLIGT MANDAT att utan en folkomröstning fatta beslut om EUs grundlag”
Margit Gennser blog 25/1 2005
Persson måste bromsa processen. Det är möjligt
att de andra länder inom EU kommer att betrakta Sverige som ett
besvärligt land, som sätter käppar i hjulet för ett snabbt
beslut. Det må så vara.
Det handlar trots allt om det
svenska folkstyrets möjligheter att påverka framtiden för den
union vi är och bör förbli medlemmar i.
Aftonbladet 2003-10-29
Ja till euron framstår som etablissemangets och
borgerlighetens projekt. Vänsterdimensionen i att delta i EMU fullt ut och
vara med och bygga ett starkare EU som kan värna fred och europeiska
värderingar i en USA-dominerad värld riskerar att gå
förlorad.
Aftonbladet 6/5 2003
Synd att Persson redan nu uteslutit en separat
folkomröstning om den nya EU-konstitutionen.
Aftonbladet,
ledare 18/4 2003
Aftonbladets ledarsida hoppas att EU i framtiden ska utveckla
en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik... motvikt mot USA:s
världsdominans.
Aftonbladet 28/3
2003
Vill folkpartiet helhjärtat ha ett ja i
folkomröstningen om EMU?
Då måste partiet respektera LO:s
krav om trygghet för vanliga löntagare.
Tar politikerna inte det
på allvar är utgången given.
Det blir ett nej i
folkomröstningen om euron.
Aftonbladet ledare 25/3 2003
Ett enat Europa kan utmana USA
Aftonbladsledare 19/11 2002
Nej till EMU har rätt
Aftonblads-ledare 2002-11-14
I måndags diskuterade LO:s styrelse hur lönebildningen
ska hanteras, akut i år och långsiktigt inför LO:s remissvar
på EMU-utredningen, som ska lämnas 1 november.
Förbunden var inte överens.
Aftonbladet ledare
2002-10-24
Spring inte ifrån
facket, Persson
Nyss förklarade LO-ordföranden Wanja
Lundby-Wedin frankt att hon inte kan förorda ett medlemskap utan den grund
som LO-kongressen år 2000 ställde upp.
Aftonbladet, ledare 8
oktober 2002
Ska unionen i huvudsak baseras på
principen om en väljare en röst
eller en nation en
röst?
Aftonbladet, ledare 2002-05-25
Det blir en tunnare
modell än den kommissionen och Europaparlamentet föreslår, men
det blir likafullt en form av federalism. Inte någon perfekt
lösning, men hygglig.
Frågan är alltså inte om EU ska
bli en federation utan vem som ska ha makten i det nya Europa.
"Om vi står utanför EMU har vi något större
frihet att sätta vår egen ränta – men friheten är
marginell"
Feltänkt om EMU
Ledare i Aftonbladet 2002-03-14
Kräv ett förändrat
Europa i stället
Johan Lindahls debut som vikare på
Aftonbladets ledarredaktion
2001-06-19
Yttrandefrihet inget för EU? Ledare i Aftonbladet 2001-03-06
Smutsig dansk folkomröstning, Aftonbladet 2000-09-24
Ja till euron framstår som
etablissemangets och borgerlighetens projekt. Vänsterdimensionen i att
delta i EMU fullt ut och vara med och bygga ett starkare EU som kan värna
fred och europeiska värderingar i en USA-dominerad värld riskerar att
gå förlorad.
Aftonbladet 6/5 2003
Opinionssiffrorna visar ett betydande övertag för nej-sidan. I senaste Sifon står det 50–34 till nej. Debatten har hittills helt gått nej-förespråkarnas väg, splittringen inom socialdemokratin har spelat dem i händerna och munkavlediskussionen den senaste veckan har skapat olust och osäkerhet. Den skadar socialdemokratin och hela ja-sidan och kan leda till passivitet och röstskolk.
Allvarligare är Göran Perssons tidigare beslut att säga nej till LO:s krav på buffertfonder. Därmed tvingades LO ställa sig neutralt och kan inte kampanja för ett ja i folkomröstningen.
Det betyder inte bara att ja-sidan förlorar den starkaste kampanjorganisation Sverige har utan också att många socialdemokrater och LO-medlemmar blir osäkra, tvivlande och kanske finner det omöjligt att ta ställning.
Varför gå med i ett projekt som är så tekniskt och ekonomiskt svårbedömt att inte ens socialdemokraterna och LO kan bli ense frågar man sig. Bättre att vänta och se.
Konsekvenserna är att ja till euron alltmer framstår som etablissemangets och borgerlighetens projekt.
Vänsterdimensionen i att delta i EMU fullt ut och vara med och bygga ett starkare EU som kan värna fred och europeiska värderingar i en USA-dominerad värld riskerar att gå förlorad. Det är illa, mycket illa.
Det är lätt att instämma med Jan Guillou i söndagens Aftonbladet:
Det finns en vänsterdimension också i debatten om EMU som den socialdemokratiska ja-sidan måste lyfta fram. Den handlar om mer insyn och öppenhet i hela EU men också i den europeiska centralbanken. Marknaden och kapitalet ska inte ensamma få dominera.
| "EMU är ett särintresse för eliten" Det är en alltmer skrattretande missuppfattning att en svensk anslutning till valutaunionen EMU ger bättre ekonomisk stabilitet. Vi har redan en väl fungerande penningpolitik och mycket starkare statsfinanser än euroområdet, som är på väg in i en svår kris. EMU är ett särintresse för den svenska eliten Karl-Gustaf Löfgren, Nils Lundgren, Sören Wibe och Carl Hamilton, alla styrelseledamöter i "Europa ja - euro nej" DN Debatt 2002-11-16 |
"ett fredligare och friare
Europa"
Aftonbladet 10/12 2002
Hur skulle EU-ländernas ekonomier sett ut om de inte gått in i EMU? Då hade det ena landet devalverat (skrivit ner sin valuta), det andra kanske revalverat (skrivit upp), flera hade haft ännu större budgetunderskott. Länder hade konkurrerat med osolidariska och illojala medel för att klara det egna skinnet. I dag försöker EU lösa problemen genom diskussion och samordnade beslut som inte ensidigt gynnar ett land. Det är trots allt ett bättre system i ett fredligare och friare Europa.
I det avseendet gav riksdagsdebatten i går klargörande perspektiv. Hur man ser på medlemskapet i EMU handlar mycket om hur man ser på Europafrågan och på Sveriges roll i Europa. Om vi är ett litet land som i första hand ska se till våra snävt nationella intressen, vad vi egoistiskt tjänar mest på, eller om man uppfattar visionen om ett enat Europa där krig är otänkbart, där alla får ge och ta för att hitta gemensamma lösningar som stärker hela kontinenten, som det avgörande.
Aftonbladets vision är Europavisionen. Vi vill att människor och nationer ska flätas samman i ett nätverk där vi löser spänningar och konflikter inom gemensamma regelverk byggda på gemensamma värderingar. Inte genom krig, konflikter eller genom att stjälpa över problem på grannen.
Vi tror att det är bättre att politiken får vidgade gränser både här hemma med en aktiv finanspolitik och i EMU. Vi tror att Sverige har något att bidra med genom vår nyvunna tradition av öppenhet i Riksbanken och genom att verka för politiska förändringar av EMU och stabilitetspakten.
Hellre politiskt ansvar än att kapitalet får härska och spekulera fritt på marknaden.
Ett enat Europa kan utmana USA
Aftonbladsledare 19/11 2002
I går diskuterade femton utrikesministrar tidtabellen för ett större EU. Om halvtannat år sitter företrädare för uppemot 25 länder runt mötesbordet. Samarbetet inom unionen har brister. Viktiga medlemsländer drar åt olika håll, kritiken är hård mot byråkratin och det demokratiska underskottet. Ändå har unionen potentialen att utmana Förenta staternas världsdominans.
Den gemensamma valutan, euron, ger EU större betydelse i världsekonomin. Europa kan använda sin ekonomiska makt bättre, till exempel genom att samordna sitt agerande i de internationella bankerna till förmån för en rättvis global utveckling. De europeiska finansministrarnas ord väger redan tungt när de rikaste länderna möts för att diskutera världsekonomin.
Dags för rejäl EMU-debatt
Socialdemokratiska motståndare till ett svenskt medlemskap i EMU
hävdar att
partikongressens kriterier ännu inte är
uppfyllda. Det är i huvudsak riktigt.
Aftonbladsledare 17 NOVEMBER
2002
Den svenska debatten om den gemensamma valutan har länge undvikit sakfrågan, ska vi vara med eller stå utanför. I stället har diskussionen handlat om procedurfrågor och tidtabellen.
Oviljan att diskutera sakfrågan har inte minst berott på den socialdemokratiska ledningens taktiska överväganden. Partiets väljare kommer att avgöra folkomröstningen. Trots ledningens entusiasm finns ett starkt motstånd bland socialdemokratiska väljare. Just därför har både socialdemokraterna och LO valt att dölja motsättningarna bakom villkorade beslut.
Nu ger sig det socialdemokratiska partiet till sist in i sakdebatten. Både anhängare och motståndare till unionen får chansen att debattera medlemskapet. Det är hög tid.
Samtidigt kvarstår flera frågetecken. Socialdemokratiska motståndare till ett svenskt medlemskap i EMU hävdar att partikongressens kriterier ännu inte är uppfyllda. Det är i huvudsak riktigt.
Att just nu, bland annat efter Kommunals beslut om att säga upp avtalet, hävda att den svenska lönebildningen en gång för alla fungerar är vågat.
På samma sätt kan det ifrågasättas om den svenska konjunkturen befinner sig i fas med den europeiska. I princip samma invändningar gjordes i veckan av ett antal ekonomer.
Wohlin - Nils Lundgren/Sören Wibe m fl
Dessutom ställer det socialdemokratiska beslutet den fackliga rörelsen inför ett dilemma. Den senaste LO-kongressen villkorade också det fackliga stödet. Bland annat krävde kongressen buffertfonder för att jämna ut konjunkturchocker. De villkoren är inte uppfyllda i dag.
Frågan om LO:s stöd för en ja-kampanj är öppen tills den gemensamma arbetsgruppen mellan socialdemokraterna och LO är färdig.
Ändå är det viktigaste beskedet efter gårdagens möte att debatten om det svenska medlemskapet nu kan börja på allvar. Det är bra!
Taktikspelet har pågått länge nog.
Nej till EMU har rätt
Aftonblads-ledare 2002-11-14
Det ligger mycket i de ekonomiska argument som Socialdemokrater mot EMU för fram.
Lönebildning har i 30 år varit svensk ekonomis akilleshäl. Svenska löneökningar har varit för höga, effekten har blivit inflation och att vi prissatt oss ur konkurrensen. Först devalveringar, sedan Riksbankens tufft tillämpade inflationsnorm har återställt och räddat konkurrenskraften och samhällsekonomin. Med en fast växelkurs inom EMU finns inte längre de möjligheterna.
Så långt har Socialdemokrater mot EMU rätt. Liksom i argumentet att buffertfonder är en trög mekanism som kan riskera att bli för trög i en krissituation, medan växelkursförändringar får effekt direkt.
Med motståndarnas logik följer dock att svensk fackföreningsrörelse i evighet ska fortsätta att driva högre löneökningar än vad samhällsekonomin tål. Det är en oansvarig och ohållbar linje.
Vi lever i en globaliserad ekonomi där alla är beroende av omvärlden. Världens starkaste fackföreningar måste nu vara mogna att ta ansvar för en balanserad lönebildning. Ingen har rätt att kräva mer än andra. Därför att priset blir arbetslöshet och det priset får andra betala.
Det finns många starka argument för att gå med i EMU. De flesta av dem blir dessutom hållbarare om vi får ordning på lönebildningen.
I måndags diskuterade LO:s styrelse
hur lönebildningen ska hanteras, akut i år och långsiktigt
inför LO:s remissvar på EMU-utredningen, som ska lämnas 1
november. Förbunden var inte överens.
Aftonbladet ledare
2002-10-24
I tisdags beslöt Kommunal att säga upp löneavtalet. I går steg räntorna, kronan sjönk och lärarna krävde omedelbart höjda löner. Problemen med lönebildningen hamnade i blixtbelysning precis när LO och socialdemokraterna ska ta ställning till om Sverige är moget att gå med i EMU. Ett beslut där en stabil lönebildning är ett av villkoren enligt kongressbeslut i både LO och partiet.
I måndags diskuterade LO:s styrelse hur lönebildningen ska hanteras, akut i år och långsiktigt inför LO:s remissvar på EMU-utredningen, som ska lämnas 1 november. Förbunden var inte överens.
LO:s kongress har beslutat att om LO ska säga ja i en folkomröstning om EMU krävs stabil lönebildning och statliga buffertfonder som kan dämpa arbetslösheten vid ekonomiska chocker. Till dem ska vara knutna ett strukturråd som ska sätta en norm för löneökningarna och föreslå akutåtgärder,
LO har rätt i att när inte Riksbanken längre kan höja räntan om löneökningarna blir för höga, måste det finnas en annan kraft som kan slå larm och sätta stopp för en lönespiral i lilla Sverige. Det gör inte den europeiska centralbanken. Får marknaden råda sker det genom ökad arbetslöshet. Eller finansministern kan dra åt svångremmen med till exempel höjda skatter – eller låter arbetslösheten stiga. Alternativet är att alla, arbetsmarknadens parter plus regeringen, samsas i ett råd som får ingripa och gemensamt föreslå åtgärder.
Många har de senaste åren sagt att målet om stabil lönebildning ”är på plats”. Just nu ser det inte så ut. Nu randas sanningens minut för om lönebildningen bara fungerar väl i goda konjunkturer. Det är den viktigaste pusselbiten för bedömningen om Sverige är moget att gå med i EMU eller inte.
Ska unionen i huvudsak baseras
på principen om en väljare en röst
eller en nation en
röst?
Aftonbladet, ledare 2002-05-25
EU-kommissionens förslag till hur EU ska utvecklas i framtiden blev som förväntat. Kommissionen slår vakt om sin egen ställning och vill stärka unionens tydligt överstatliga inslag.
Fler beslut ska fattas med kvalificerad majoritet.
Dessutom vill man att EU:s utrikespolitiske talesman i framtiden ska vara en del av kommissionen och inte som i dag svara direkt inför stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet. Precis som kommissionen vill rådet stärka sin egen makt. Storbritannien har bland annat föreslagit att man ska inrätta en permanent rådspresident med ett eget kansli. Sverige ger sitt försiktiga stöd till idén.
I går, på ett seminarium med Arenagruppen om Europas framtid, sa Anna Lindh att hon kan tänka sig en president, men bara om kommissionens ställning förblir stark, så att de små ländernas intressen inte kommer i skymundan. Samtidigt säger sig den svenska regeringen fortfarande vara kraftfull motståndare till en federal lösning inom EU. Makten ska ligga hos medlemsstaterna och kanaliseras till EU-nivån genom ministerrådet.
Logiken är lite märklig. Under de senaste åren har EU utvecklats i överstatlig riktning. Färre beslut kräver total enighet mellan medlemsstaterna. En permanent utrikespolitisk talesman (för tillfället spanjoren Javier Solana) har fått rollen som EU:s utrikesminister. Och nu talar man alltså om att inrätta en permanent presidentpost.
Det blir en tunnare modell än den kommissionen och Europaparlamentet föreslår, men det blir likafullt en form av federalism. Inte någon perfekt lösning, men hygglig.
Frågan är alltså inte om EU ska bli en federation utan vem som ska ha makten i det nya Europa.
Ska unionen i huvudsak baseras på principen om en väljare en röst (då måste parlamentet få ökad makt och kommissionen underställas en parlamentarisk modell) eller en nation en röst?
Den svenska regeringen motiverar sin skepsis mot ökad makt för Europaparlamentet med att medlemsstaternas regeringar har ett tydligare folkligt stöd.
Tills vidare är det en korrekt invändning.
Det är emellertid inte otroligt att Europaparlamentet i framtiden kommer att få en balanserande funktion i relation till rådet och den ”tunna regeringen”.
Det blir inte glasklart, men vad ska man kalla en sådan union om inte federalism?
- Jag vill inte ha en federativ utveckling. Svenska folket har inte gått med i en federation. EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk finanspolitik. En sådan är inte möjlig att utveckla, om den ska vara kraftfull, utan att man också bygger upp europeiska, gemensamma politiska organ. Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den diskussionen är det centrala i EMU-sammanhanget. Göran Persson i Veckans Affärer 1997-10-20
- They are not more European than we are. They are
just more federal.
Mrs.
Thatcher
Joschka Fischers federalism gjuter
liv i EU-debatten
Ledare i Aftonbladet 2000-05-20
De svenska miljöpartisterna måste ha satt morgonkaffet i vrångstrupen när de läste om den tyske partikamraten Joschka Fischers utspel förra fredagen.
I ett anförande vid Humboldt-universitetet målade den tyske utrikesministern en vision om ett federalt Europa. Han menar att EU under 90-talet har blivit så mäktigt att unionen nu måste göras om och få mer normala demokratiska former. Väljarna bör få rätt att välja europeiska politiker som kan ställas till svars för den politiska makten. Fischer vill bland annat inrätta en direktvald president och ett tvåkammarsystem, där EU-parlamentet har mest makt, och det nuvarande ministerrådet fogas in som en slags senat. Förslaget är kontroversiellt. Under senare år har medlemsländerna i princip varit överens om att EU även i fortsättningen ska vara en hybridform av mellan- och överstatlighet, där makten i huvudsak ligger hos regeringscheferna. Därför nämndes knappt Fischers utspel när de franska och tyska regeringarna i går sammanträdde i Paris.
Men problemet med dagens system är att många viktiga beslut fattas på diplomatisk väg bakom stängda dörrar. Den politiska debatten, den nödvändiga oenigheten, blir inte offentlig. Det nuvarande systemet skapar en känsla av opåverkbarhet och slutenhet, ett demokratiskt underskott.
Statsvetaren Olof Pettersson är en av de som hävdat att en federal utveckling ska kunna öka offentligheten, klargöra de politiska skillnaderna, och därmed öka det folkliga förtroendet.
För flera statsvetare - klicka här
Det är också Joschka Fischers poäng. Problemet är att det folkliga förtroendet för EU är mycket lågt i många länder. Det blir allt tydligare att något måste förändras, men i det läget vore det riskabelt att snabbt göra om EU till en renodlad federation. Risken är stor att medborgarna skulle bli ännu mer negativa. Utveckling måste gå i flera steg.
Först och främst måste EU bli relevant för medborgarna och visa att den politiska unionen kan förbättra villkoren för folkflertalet i Europa. För att göra det möjligt krävs också en större öppenhet. Det är fullt möjligt att öka insynen även inom dagens system. Så kan förtroendet öka. Därefter är en federal process både önskvärd och möjlig. Långsiktigt skulle den kunna fördjupa demokratin ytterligare. Den tyske miljöpartisten Joschka Fischers inlägg bör ses som en vision som kan gjuta liv i EU-debatten.
Påskafton i politiken
Ur
Aftonblads-ledare 2000-04-22
Västerlandets demokratier står i dag inför ett slags politikens teodicéproblem. I teologins värld handlar det om hur man kan tro på en allsmäktig och god gud när det finns så mycket ont i världen. På demokratins arena ställs nu frågor om politikens allmakt. Inte minst för socialdemokratin, vars grund är tron att det är med politik vi bygger samhället, är tvivlet på politikens makt bekymmersam.
Tvivel är emellertid inte bara av ondo. Det kan utveckla och förnya demokratin. Nya sociala rörelser uppstår. Veganer, feminister, invandrare och arbetslösa sluter sig samman i viljan att förändra samhället. Tyvärr verkar de traditionella partierna oförmögna att suga upp och kanalisera detta engagemang. Men kanske kan det politiska samtalet pånyttfödas under trycket av dessa rörelser?
Politiken måste också söka nya arenor. Att uppgivet skylla på globaliseringen stärker inte demokratin. Nej beslutsfattandet måste bli lika gränslöst som kapitalet. EU är ett försök att bygga en ny beslutsstruktur bortom nationalstaten, om än fortfarande alltför uppifrånstyrd och med demokratiska brister. Men den som vill värna politiken måste inse att marknaden måste få en övernationell motmakt.
Misstron mot politiken är förståelig bland de marginaliserade, bland de som står utanför och upplever att politiken inte utgår från deras vardag. Den maktlösas misstro måste leda till självkritik bland de partiaktiva. Om politik är folkmakt måste demokratiseringen av samhället gå vidare och leda till verklig delaktighet för alla.
Men det finns också en ovanifrån-misstro. Statsvetaren Tommy Möller pekar på elitens förakt för politiken. Resursstarka och framgångsrika medborgare med stort självförtroende varken röstar eller engagerar sig politiskt. Uppifrån-föraktarna anser att politiken befrämjar en inkompetenskultur. Bättre vore det om experterna, de som vet, fick styra. Demokratiföraktet ropas ut så gott som dagligen från ekonomismens minareter, i näringslivet och på borgerliga ledarsidor.
Så kan en ohelig allians bildas mellan den stormrika direktören, den unga husockupanten och den arbetslösa förortsbon. Det enda de har gemensamt är cynismen och föraktet för demokratin.
Medan den övergivna misstror politiken på goda grunder skriker eliten sitt ”Korsfäst, korsfäst!”. Det mörknar för demokratin. Genom påsknatten ljuder tvivlarens fråga: Kan politiken ges nytt liv?
EMU kan bli verktyg för vänsterpolitik
Ledare
Aftonbladet 2000-03-10, utdrag
På fredagen börjar socialdemokraternas extrakongress. Äntligen ska Sveriges största parti ta ställning i frågan om den europeiska monetära unionen. Det mesta pekar på att kongressombuden väljer partiledningens linje, ”ja, senare” till EMU, övergången till enhetsvalutan euro och en gemensam penningpolitik.
Många vänsterkrafter i Europa är kritiska till EMU och anser att europeiska centralbanken, ECB, borde bli mer öppen och mer kontrollerbar. Det ligger mycket i den kritiken. Men det är viktigt att inse att ytterst få av dessa kritiker ifrågasätter grunderna för EMU. De inser att en gemensam valuta är ett naturligt steg i en union där medlemsstaterna blir allt mer integrerade och lika varandra.
Europafackets generalsekreterare Emilio Gabaglio är en av dem som kritiserat systemet, men som ändå i grunden är positiv till EMU. Låg inflation är en förutsättning för en rättvis politik, säger han. Man kan visserligen låta inflationen öka lite över dagens nivåer, men inte mycket och inte under någon längre tid. Under 1980-talet hade vi tvåsiffrig inflation i flera europeiska länder, och den enda effekten blev hög arbetslöshet och urgröpta nationella ekonomier. Det vill vi inte ha tillbaka.
”Vi har varit kritiska för att EU under så lång tid varit fokuserad enbart på inflationen, men det betyder bara att balansen har varit fel. Vi har uppnått monetär stabilitet med hjälp av den gemensamma valutan. Nu gäller det att använda detta som ett instrument för full sysselsättning och social rättvisa. Och det ställer helt nya krav. EU måste arbeta mer aktivt med andra politiska instrument för att öka sysselsättningen och stärka den sociala dimensionen.”
Emilio Gabaglio betonar att EMU inte är det slutgiltiga svaret. Det verkliga jobbet börjar när den gemensamma valutan är införd. Sedan måste politikerna i Europa dra nytta av den sköld som EMU skapar.
Och att den svenska riksbanken skulle kunna föra en egen, alternativ penningpolitik, det avfärdar han:
”Den svenska riksbanken är inte självständig. Riksbankens direktion tittar på sina dataskärmar för att se vad Greenspan och Duisenberg gör, sedan följer man efter.”
När kongressen är över på söndag står det förhoppningsvis klart att socialdemokratin vill att Sverige går med i EMU, när omständigheterna är de rätta.
Man kan ha synpunkter på det otydliga i en sådan hållning. Blir omständigheterna någonsin bättre än just nu, när vi har en stark ekonomisk tillväxt som nästan hela EU-området. Tiden för negativism och vånda inför EU borde vara över. Sverige ska vara en offensiv aktör på den europeiska arenan.
Men även ett principiellt ja är viktigt. Efter kongressen bör socialdemokraterna gå vidare och formulera nya program för sysselsättning och välfärd, i samarbete med socialdemokratiska partier och andra progressiva rörelser i Europa.
Visst ska folket rösta om EMU
Aftonbladet 2000-02-22
Frågan om Sverige fullt ut ska delta i det europeiska valutasamarbetet, EMU, bör trots allt avgöras i en folkomröstning. Inte för att det är idealiskt, och absolut inte för att kulturminister Marita Ulvskog annars hotar att avgå. Utan därför att åtminstone tre av riksdagspartierna och en bred opinion utanför riksdagen kräver det.
Låt frågan avgöras i anslutning till valet 2002
Ett annat förfaringssätt skulle därför skada tilltron till det demokratiska systemet.
Redan i regeringsformens första paragraf fastslås att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt system. Den representativa demokratin framställs inte som något nödfallssystem utan den är i sig bättre än den direkta.
Systemet utgår från att det ska finnas en grundläggande överensstämmelse mellan riksdagsledamöternas åsikter och värderingar och väljarnas, men den behöver och kan inte vara fullständig i varje situation. För att riksdagsbeslut, centrala eller mindre centrala, ska bli giltiga behöver de inte godkännas av väljarna i en direkt avgörande folkomröstning.
Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagsledamöterna har fått fullmakt att ta ställning efter bästa förstånd och med beaktande av allmänintresset. Ansvar får utkrävas i efterhand.
Det naturliga vore att riksdagen spelade den roll grundlagen tilldelat den när det gäller att fatta särskilt viktiga beslut, till exempel om och när Sverige ska gå in i EMU. Det verkar tyvärr inte möjligt, även om det nog finns en klar majoritet i riksdagen för detta. Men det politiska priset skulle bli högt.
EMU-motståndarna skulle antingen hävda att anhängarna inte vågar rådfråga väljarna direkt eller också att de, anhängarna, högt över huvudet på vanligt folk vill bestämma landets relation till EMU. Och de skulle driva denna debatt i samspel med populister i press, radio och tv. En sådan debatt är EMU-anhängarna dömda att förlora, hur starka argument de än må ha i sak.
En väg ut ur den låsning som frågan riskerar att hamna i är att partierna i stor endräkt bestämmer sig för att ändå hålla en EMU-omröstning, men att genomföra den i omedelbar anslutning till valet i september 2002.
Om den arrangeras samma dag som svenska folket röstar i riksdags- och kommunvalen blir deltagandet i folkomröstningen avsevärt högre än det annars skulle bli. Samtidigt får de väljare som inte delar sitt partis linje i fråga om EMU, och de tycks vara många i alla läger, en chans att frondera i EMU-frågan utan att behöva svika i de allmänna valen.
Ny politik för tillväxt med EMU
Aftonbladet 99-12-23
Låt oss vänta och se. Varför så bråttom med EMU? frågade i går några socialdemokratiska debattörer på Sidan tre i Aftonbladet. Samtidigt påpekade ett antal SSU-ledare på DN debatt att det är naivt och farligt att stå utanför valutaunionen.
Aftonbladet anser att det varken är farligt att vänta och stå utanför eller att det är bråttom att gå med. Vi kan tidigast räkna med att få bli medlemmar år 2002-2003. Vi kommer att klara oss bra till dess och hinna utvärdera EMU ytterligare. Vad som däremot brådskar är en principiell viljeyttring, ett besked om att vi vill vara med. Ett ”ja” som innebär att vi kan välja tidpunkt, 2002/03 eller senare. Tillväxten och sysselsättningen har varit satta på undantag i EU i två årtionden. EU-länderna har knäat först under en stenhård penningpolitik för att Tyskland höjde räntorna för att slippa skära ner statsfinanserna när den dyra tyska återföreningen skulle genomföras. Sedan var det EMU:s konvergenskriterier för sunda statsfinanser som styrde regeringarna.
Alla, nästan alla, ville bli medlemmar i EMU och då gällde det att motsvara kraven. Det fanns ingenstans utrymme för investeringar, stimulanser eller annan sysselsättningsskapande finanspolitik.
Inte i Sverige heller.
Som de andra hade vi i Sverige att klara konvergenskriterierna för statsskuld, budgetunderskott och inflation.
Denna smärtsamma process är i huvudsak avklarad i de flesta EU-länder. Den har lett till sundare statsfinanser, lägre inflation och låga räntor. Nu finns också en gemensam valuta, euron, i en majoritet av länderna. Europa har blivit mera homogent och i utbyte fått ett stort och relativt stabilt valutaområde.
Samtidigt har sysselsättningen, kampen mot arbetslösheten, avancerat upp på dagordningen. Den är nu en av EUs absolut viktigaste frågor och ett politikområde där det utarbetas sysselsättningsplaner och genomförs reformer varje år i samtliga länder. Det sker genom politiska beslut och folkligt inflytande - trots att det skapats en europeisk centralbank, ECB, som enligt den enklare anti-EMU-retoriken styr hela EUs politik åt fel håll.
I själva verket har utvecklingen skapat bättre förutsättningar för EU och EMU att nu söka formulera en ny politik för tillväxt.
”Inflationsbekämpning går alltid före sysselsättning” påstår nej-anhängarna om EMU/ECB. Det gör den också i den svenska Riksbanken.
Vidare hävdar de att det inte finns någon möjlighet att återta den makt som lagts i bankdirektörernas händer. Mer än så: de säger att det är ”vilseledande, på gränsen till ohederligt att hävda att vi nu ska med och sedan verka för förändringar”. Men grundlagar, liksom fördrag och traktater, är politiska skapelser och kan alltid förändras, i Sverige som i EU. Så har också hela tiden skett i Sverige och andra länder. Visst ska diskussionen om nackdelar med ett EMU-medlemskap tas på allvar. Men varken EU eller EMU är statiska projekt utan de står tvärtom inför dramatiska förändringar i anslutning till utvidgningsprocessen. Den gör att de regionala skillnaderna kommer att bli större. När länderna inte längre kan konkurrera med sina valutor måste de i stället på politisk väg, med finanspolitiska instrument, skaffa sig de ”stötdämpare” i ekonomin som krävs när de konjunkturmässigt inte ligger i fas med EU-genomsnittet.
Det är ingen omöjlighet. Ekonomin är ingen fastlåst exakt vetenskap, man kan skaffa sig nya instrument. Buffertfonder för a-kassa och pensioner som Finland har är exempel på det. Nationella kompetensutvecklingsfonder för alla löntagare, så att företagen kan utbilda i stället för att avskeda, och investeringsfonder ger andra möjligheter. EU måste få större regionala utjämningsfonder att använda i dåliga tider.
”Visst kommer ECB att få en central roll i EU:s penningpolitik, men till skillnad från tidigare har bankstyrelsens ledamöter ett uppdrag att i sina bedömningar av penningpolitiken ta hänsyn till utvecklingen i hela euroområdet”, skriver SSU:arna i sitt debattinlägg. Där sätter de fingret på något viktigt i EMU-debatten.
Europa hade två val. Antingen skulle man strunta i EMU och låta den tyska centralbanken även i fortsättningen styra Europas penningpolitik. Så har det varit under hela 90-talet. Sverige och övriga EU-länder har i verkligheten haft små möjligheter att driva en penningpolitik som markant skiljt sig från den tyska.
Eller också skulle man välja EMU. Då får medlemsländernas politiker (om än inte de tyska) större möjligheter att påverka penningpolitiken än under den tidigare ekonomiska ordningen. ECB får inte ta order från politikerna, i det löpande arbetet ska banken vara självständig. Men det är de folkvalda politikerna som ytterst anger färdriktningen. De som en gång gett makt till centralbanken kan i framtiden också återta makt. Och politiken behöver återta en del makt från marknaden.
Det kan EU göra genom att, när det nya fördraget ska skrivas, anta en ny politik för tillväxt som starkare betonar den hänsyn till sysselsättningen som redan står inskriven som ett mål också för ECB.
För att vara med och påverka och driva detta bör vi i Sverige deklarera att vi vill vara med i den förändringen. ”Ja till EMU” ger oss alla möjligheter.
Låt olika åsikter om EMU höras
Aftonbladet ledare
SÖNDAG 14 NOVEMBER 1999
Reaktionerna på ledarsidans ställningstagande för ett svenskt EMU-medlemskap är många och skiftande. Intressantast är de mejl, brev och telefonsamtal från läsare som ännu inte bestämt sig men som tycker att det är skönt att ”någon äntligen tycker något från socialdemokratiskt håll”.
Förespråkare i arbetarrörelsen måste börja argumentera
Uppfattningen att socialdemokratins tystnad i EMU-frågan skapat ett tomrum och överlämnat EU-debatten till ekonomer och experter delas av Aftonbladets ledarredaktion. Vårt tydliga ställningstagande i veckan är sprunget ur övertygelsen att det politiska samtalet mår bäst av att åsikter kan brytas mot varandra. Tydlighet är att respektera sin motståndare. Däremot är tydlighet inte detsamma som att förenkla eller dölja det komplicerade.
Skapa motkraft till globala kapitalet
Vi ser EMU som ett politiskt projekt, en förlängning av EU.
Det handlar om att skapa en politisk motkraft på övernationell nivå till det globala kapitalet.
Men det finns problem med EMU:s konstitutionella uppbyggnad, i synnerhet det demokratiska underskottet i ECB. Bankens starka och oberoende ställning är emellertid utslag av politiska beslut. Regler och fördrag kan förändras.
Vi tror på politikens möjligheter och ser den gemensamma valutan som ett verktyg i kampen mot spekulationsekonomi och valutahajar.
I torsdags krävde Aftonbladet att Göran Persson ger besked om EMU. Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén hänvisade i Rapports morgon-tv samma dag till den beslutade tågordningen med folkbildningskampanjen fram till s-kongressen i mars nästa år.
Partistyrelsen ska bestämma sig i januari.
Varför ledande s-företrädare inte kan avge sin mening under denna process är obegripligt. Dessutom tycks den hållningen bara gälla dem som lutar åt ett ja.
EU/EMU-motståndarna med Marita Ulvskog i spetsen har markerat sin position. Men ja-sidan tiger av någon sorts hänsyn till den splittrade partiopinionen. Därmed överlämnas ja-argumentationen till borgerliga debattörer och personer utanför arbetarrörelsen.
Motståndet mot EMU formuleras från både höger och vänster, men kampen för EMU drivs med några få undantag uteslutande från högerhåll. Det skapar vilsenhet för den vänster som i EU-projektet ser politikens möjligheter.
Argumenten fram före mars
Intresset för folkbildningskampanjen om EMU har hittills varit svalt. Det är inte så konstigt. Först när man som medlem har något att förhålla sig till, när de politiska företrädare man har förtroende för säger vad de tycker väcks intresset. Man får något att pröva sina egna tankar mot. Det gynnar det demokratiska samtalet.Det är just nu, under dessa månader fram till mars, som de socialdemokratiska medlemmarna formar sina EMU-argument.
Därför är det nu och inte sen som arbetarrörelsens företrädare, inte bara Göran Persson utan regeringsledamöter, partistyrelseledamöter, fackföreningsledare med flera, bör argumentera för sin politiska vilja.
I synnerhet de socialdemokratiska ja-förespråkarna måste tydliggöra varför EMU är ett vänsterprojekt.
Sverige in i EMU? - Aftonbladet säger JA
ONSDAG 10 NOVEMBER 1999
Det är dags för Sverige att säga ja till eurosamarbetet och söka medlemskap i den europeiska valutaunionen, EMU, från år 2002.
Tillfället är lämpligt nu. Nu kan beslutet fattas utifrån en styrkeposition. Vi behöver inte gå med av tvingande ekonomiska skäl. Statsfinanserna är i ordning och kronan stark. Vi kan välja.
Aftonbladet väljer att säga ja! Vi anser att svenskarna likt 300 miljoner andra européer bör handla med euro och ska påverka och delta i den europeiska ränte- och valutapolitiken.
Att stå utanför är att låta andra bestämma
Vi bör göra det för att ”om vi”, med Olof Palmes ord, ”ska kunna leva upp till vårt europeiska ansvar och spela en roll i Europa krävs det att vi erkänner vår europeiska identitet. Vi kan inte ställa oss utanför den europeiska verkligheten.”
Så är det. Det är grundläggande, och nu är tiden mogen att fullt ut ingå i denna gemenskap. Vi måste vara beredda att ta vår del av ansvaret för Europas utveckling.
Men vi bör också säga ja till EMU därför att det upplysta och långsiktiga egenintresset manar oss att göra det.
En självständig räntepolitik har ett värde som konjunktur- och stabiliseringsvapen för att kortsiktigt rädda tillväxten och jobben. Men långsiktigt kan Sverige inte väsentligt avvika från EMU:s ränte- och inflationsnivå. Står vi utanför förlorar vi också makt och inflytande - andra bestämmer ramar och sätter villkor också för vår framtid.
Och det kan bli dyrt att inte vara med. EMU ger oss skydd mot de globala valutahajarna. Livet blir tryggare om vi aldrig mer kan drabbas av 500 procents ränta.
Till vardags kan priskonkurrensen fungera bättre, småföretagen få lättare att exportera och importera och räntorna, förhoppningsvis, bli lite lägre och mer långsiktigt stabila. Det är inte så illa. En gynnsam utveckling av välfärd, sysselsättning och löner här hemma förutsätter att vi inte isolerar oss från framstegens Europa.
EU-skeptikerna varnar för EMU och hävdar att den demokratiska kontrollen av den europeiska centralbanken, ECB, är för svag. Det är sant, kontrollen är otillräcklig nu. Det demokratiska underskottet i ECB med en näst intill oavsättlig centralbankschef och där experter, inte folkvalda, styr är ett argument mot medlemskap.
ECB har en stark och oberoende ställning. Att det blivit och är så har politikerna, dvs EU-ländernas regeringar, enhälligt beslutat i det dubbla syftet att skärpa kampen mot inflationen och att radikalt minska möjligheterna till spekulation mot enskilda länders valutor och räntor. Är inte det lovvärda ambitioner?
ECB är en produkt av politiska beslut, och EU:s grundlag, Amsterdamfördraget - och agörande spelregler och fördrag kan och ska ändras, om väljarna och medborgarna kräver det.
Allt internationellt samarbete innebär att man avstår från en del av sin nationella suveränitet men man gör det för att vinna i faktiskt inflytande.
Nyttan måste vara ömsesidig.
Så är det med EMU som på ett övergripande plan ger politiken en starkare ställning gentemot kapitalintressena. Det är ingen tillfällighet att center-vänsterpartierna och fackföreningarna i EMU-länderna nästan undantagslöst är för eurosamarbetet medan högerkrafterna bromsar eller säger nej.
ECB är självständig men inte helt frikopplad från det politiskt-demokratiska systemet. EU-parlamentet har insyn och chans till viss kontroll genom att bankledningen en gång i kvartalet möter parlamentets ekonomiska och monetära utskott. Mötena är offentliga. ECB deltar också i den så kallade makroekonomiska dialogen som sysselsättningspakten initierat. Tillsammans med kommissionen och företrädare för arbetsmarknadens organisationer diskuterar ECB ekonomisk politik, sysselsättning och tillväxt.
De som möts i dialogen är människor, EU-medborgare som vi alla, mottagliga som vi för argument och nya kunskaper. EMU-samarbetet är en process där nu elva EU-länder i praktiken anger ekonomiska ramar som alla femton EU-länder har att inrätta sig efter. I längden duger det inte att låta andra bestämma åt oss. Sverige kan inte sitta på åskådarplats när Europa inför den nya valutan och alla stora affärer görs i euro.
På den grunden blir ett ja till EMU till sist självklart.
Det talades för rätt många år sedan om Olof Palme och ”det europeiska dubbelspåret”. Det gällde för Sverige, ansåg Palme, både att aktivt delta i arbetet på att skapa en alleuropeisk säkerhetsorganisation och att verka för ett fördjupat svenskt deltagande i den västeuropeiska integrationen.
För den som vill fullfölja Palmelinjen i socialdemokratisk europapolitik borde det inte heller vara svårt att arbeta för EU:s utvidgning och samtidigt säga ja till svenskt inträde i eurosamarbetet.
Aftonbladet torsdag 26 mars 1998
EU glömmer fråga folket
Sverige kommer inte att vara med när EMU blir verklighet nästa år. Skälen för utanförskapet är starka. EMU är ekonomiskt riskabelt och saknar verklig demokratisk förankring.
EMU-bygget, rest på ett fundament av tysk ekonomisk politik och fransk ängslan för tysk överhöghet, lider av grundläggande demokratiska brister. Med EMU upphör de demokratiskt valda nationella regeringarnas möjlighet att själva bestämma avgörande delar av den ekonomiska politiken.
I förlängningen kommer skatte- och finanspolitik med största sannolikhet att samordnas. Federalismen stärks utan att EMU skapat demokratiska institutioner som kan ställas till ansvar för den förda politiken. En europeisk centralbank, frånkopplad politiskt inflytande, kommer att ha en avgörande makt.
EMU-PROCESSEN STRIDER mot grundläggande författningsprinciper, som måste utgå från att man först skapar demokratiska institutioner och därefter bestämmer politikens innehåll. För att konkretisera: skulle majoriteten av européer acceptera att, som EMU kräver, prisstabiliteten förvandlas till politikens övergripande mål och sysselsättningen reduceras till en restpost?
I flera av de europeiska länderna, från stormakter som Tyskland och Storbritannien till små stater som Danmark och Sverige, saknar EMU-projektet folkligt stöd och legitimitet. Det är både från politiska och demokratiska utgångspunkter klokt att den svenska regeringen tar detta folkliga misstroende på allvar.
Handlingsfriheten garanteras av att Sverige faktiskt, efter betydande uppoffringar, nu klarar EMU:s konvergenskrav. DET FINNS EN DEL goda ekonomiska argument för EMU, bland andra möjligheterna att begränsa valutaspekulationer. Argumenten emot är dock minst lika starka. De bygger särskilt på att EU inte är ett naturligt valutaområde. De rikaste delarna är fem gånger så starka som de svagaste regionerna. Och då har inte hänsyn tagits till de tänkta medlemmarna från Öst- och Centraleuropa.
Periferiernas konkurrensmöjligheter ligger huvudsakligen i ytterligare lönesänkning eller än mer av påtvingad omflyttning. Flexibilitet kallas detta cyniskt. Utrymmet för självständigt ekonomiskt agerande för ett land som utsatts för så kallade chockeffekter elimineras i praktiken. Då med stora risker för starka folkliga missnöjes- och protestaktioner. Det är i de perspektiven man ska se den beteckning av högriskprojekt som stämplats på EMU.
EU borde, om efterklokhet godkänns, ha samlats kring det historiska uppdraget att ena och utvidga Europa i stället för kring ett uppdrag som främst gäller en strukturrationalisering av europeisk storföretagsamhet.
Aftonbladet 97-05-18
Säg nej till EMU
EMU har vissa ekonomiska fördelar men står i allvarlig konflikt med kravet om folkstyre. För demokratins skull bör regeringen säga nej till medlemskap.
Den grundläggande samhällskonflikten står i dag mellan marknadsanpassning och medborgarinflytande. Motsättningen gäller ytterst politikens räckvidd. EMU-frågan konkretiserar striden. EMU är ett teknokratiskt projekt, skapat som en kompromiss mellan å ena sidan franska önskemål om att balansera tysk politisk makt och å den andra tyska krav på ekonomisk och monetär disciplin.
EMU innebär att politisk makt och politiskt ansvar undandras medborgarna. Det avgörande inflytande över penning-och valutapolitik kommer att innehas av icke-avsättliga bankchefer. Det finns, för medborgarna, ingen att utkräva politiskt ansvar av. Den insyn som är en av demokratins själva grundförutsättningar gäller inte.
Makten kommer att vara överstatlig. Det kan vara försvarligt att överlämna suveränitet, men inte att ge upp rätten till kontroll över och rätten att avsätta dem till vilka makten delegeras.
Statsvetaren Jörgen Hermansson sammanfattar i en ambitiös utredning med omdömet, att EMU knappast kan förordas med demokratiska argument. EMU bygger på en liberal, eller snarare nyliberal, ideologi. Som överordnat mål anges inflationsbekämpning och den anses förutsätta hård samhällsekonomisk disciplin. Sociala mål och sysselsättningskrav hålls utanför modellen. I EU-ländernas ekonomisk-politiska rekommendation inför EMU återfinns krav om lägre statsutgifter, större löneskillnader och inskränkningar av arbetsrätt.
Genom att lägga anpassningsbördan på löntagare förutsätts rörligheten av arbetskraften öka. Nu kan inte lönearbetare reduceras till enkla produktionsfaktorer. Den arbetslöse lämnar inte Grekland för Ruhrområdet, en arbetslös byggnadsarbetare i Sverige söker sig inte automatiskt till Lombardiet. EU är helt enkelt inte ett, med ekonomspråk, "optimalt valutaområde".
De språkliga, kulturella och sociala skillnaderna är stora och de regionala ojämlikheterna dramatiska. För att vara konkret: hur ska Andalusien med 35 procentig arbetslöshet samverka i en ekonomisk och monetär union med Lyon-området eller ens med Katalonien.
EMU river upp stora motsättningar både inom och mellan nationerna. De fattiga delarnas enda konkurrensmedel blir i allt väsentligt ännu lägre löner eller högre arbetslöshet. Hittills har de ekonomiskt svaga regionerna något kompenserats av regionala och sociala EU-fonder. Med ett ekonomiskt allt svagare Tyskland (klarar landet EMU-kraven?), krav om en återhållsam EU-budget och drömmar om östutvidning finns inte längre den möjligheten.
Något från vänster betraktas EMU ibland som en motmakt till det globala finanskapitalet. Som om kampen mot kapitalet skulle kunna föras med ett tjog icke-politiska bankdirektörer som avant-garde. EMU är i ett demokratiskt maktperspektiv helt bakvänt.
Det rimliga vänstersvaret måste vara krav om att först bygga EU:s konstitution i demokratiska former och därefter söka konstruera en gemensam politik. Konstitutionen måste föregå politikens innehåll av självklara demokratiska skäl.
EMU-projektet måste betraktas som en olycka för EU. Det skapar många fler frågor än det löser. Den svenska regeringen bör framförallt av demokratiska skäl säga nej till deltagande.
"Nejet" ska inte vara kortsiktigt utan gälla åtminstone till och med år 2 002. Sverige bör inte ha mer bråttom än den brittiska labourregeringen.
