Sydsvenskan
Anledningen till att den katalanska nationalismen nu har flammat upp med sådan intensitet är en europeisk skuldkris som slår skoningslöst mot Spanien, eurozonens fjärde största ekonomi.
Dessa påfrestningar underblåser separatistiska strömningar i ett Spanien som egentligen inte är en nationalstat i vanlig bemärkelse, utan en ganska löst sammanfogad enhet med 17 autonoma regioner med stora språkliga och kulturella skillnader.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 14 Oktober 2012
Statsfinanserna och banksystemet är i gungning, räntorna på spanska statspapper är ohållbart höga, BNP krymper och arbetslösheten uppgår till 25 procent. EU håller Spaniens banker under armarna, men regeringen i Madrid har hittills avstått från att begära direkt statsfinansiellt stöd. Likafullt rör sig utvecklingen, till synes obevekligt, mot räddningspaket av grekisk modell, i praktiken internationellt förmyndarskap.
Katalonien är Spaniens rikaste region och står för 19 procent av den spanska produktionen. Men Katalonien är också en av världens mest skuldsatta regioner: skulden, 40 miljarder euro, motsvarar 21 procent av Kataloniens BNP. Många katalaner anser att detta har orsakats av övriga Spaniens ”utsugning”.
Närmare 1,5 miljoner människor gick i september ut på gatorna i Barcelona med budskapet ”Katalonien, en ny stat i Europa”, en imponerande uppslutning i en region med 7,5 miljoner invånare
Hur kan det komma sig att Sverige har varit så motståndskraftigt?
Svaret på frågan om varför Sverige klarar sig förhållandevis väl är, anser somliga, att vi valde att inte ansluta oss till euron.
Det finns förvisso en rad anledningar till att det, från ett nationellt perspektiv, framstår som en välgärning att det blev ett nej till euron i folkomröstningen 2003.
Sverige har ett manöverutrymme som annars hade saknats och kan därigenom lindra effekterna av sin breda exponering mot eurozonen.
Och att tillhöra en från början felkonstruerad valutaunion som uppvisar tendenser till fragmentisering är knappast ekonomiskt och politiskt optimalt. Men...
Per T Ohlsson, Sydsvenskan, 2 september 2012
Men den viktigaste förklaringen är att Sverige lärde sig viktiga läxor av den självförvållade krisen i början av 1990-talet, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar kan ta åt sig äran av. Detta framgår av en tänkvärd bok som publicerades tidigare i år och som inte fått riktigt den uppmärksamhet som den förtjänar: Varför går det bra för Sverige? Författarna, nationalekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson, inventerar här vad nyare forskning har att säga om förutsättningarna för ekonomisk utveckling.
Sverige lärde sig viktiga läxor av den självförvållade krisen i början av 1990-talet.
På väg mot 1931
Grekland kan bara klara sig undan katastrof om såväl väljare som politiker besinnar sig.
Långsamt växer insikten om att EU måste få en starkare institutionell överbyggnad som medger mer långtgående samordning.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 17 juni 2012
Utöver ekonomisk kollaps i Grekland skulle ”grexit” få konsekvenser för övriga eurozonen och hela EU, trots att den grekiska produktionen bara utgör 1,8 procent av EU:s samlade BNP.
Det skulle försvaga valutaunionens trovärdighet och underblåsa marknadens rädsla för att även andra euroländer som fått nödhjälp – Irland, Portugal och senast Spanien – kan gå samma väg.
I ett finansiellt sammanvävt Europa skulle det i sin tur få spridningseffekter. Franska och tyska banker är exponerade mot Grekland. Italien är högt skuldsatt, liksom Belgien. Cyperns överdimensionerade banksystem är i gungning; chefen för Cyperns centralbank har för övrigt det träffande förnamnet Panicos.
Skuldkrisen har utvecklats till en gemensam europeisk angelägenhet. Därför måste lösningarna vara gemensamma och europeiska.
Som det nu ser ut är Europa på väg mot ett nytt 1930-tal med stigande arbetslöshet, social oro, framgångar för extremistiska partier och växande misstro inom och mellan länderna.
Men ledande politiker verkar inte ha lärt sig läxan från den kris som ledde stora delar av världen in i fördärvet: sjuka ekonomier kan inte svältas friska.
Europa behöver frångå den ensidiga fokuseringen på åtstramning utan att fördenskull överge de statsfinansiella storstädningar och de strukturreformer som är nödvändiga
Den amerikanske ekonomihistorikern Charles Kindlebergers klassiska The World in Depression från 1973 ges nu ut i ny upplaga med förord av två prominenta ekonomer: J Bradford DeLong och Barry Eichengreen.
DeLong och Eichengreen skriver:
”Parallellerna mellan Europa på 1930-talet och Europa idag är tydliga, slående och allt mer skrämmande.”
RE: New preface to Charles Kindleberger, The World in Depression 1929-1939
12 June 2012
Om man ställer till rejäla kriser, så kan varje nationell maktelit skrämma sitt folk till underkastelse. De tvingas acceptera. EU-kommissionens tidigare ordförande, virrpannan Romano Prodi, var så omedveten att han skrev en kolumn i självaste Financial Times (20 maj 2010), där han lugnt konstaterade att han och alla de andra som drev fram europrojektet naturligtvis visste att det skulle leda till en svår kris förr eller senare.
Jag citerar: ”When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.”
Full text av Nils Lundgren
Europas förenta stater?
Nej, att EU går i den riktningen är inget tilltalande scenario.
Europas förenta banker däremot?...
Ledare Sydsvenskan 13 juni 2012
Nu blir det ett avtal mellan de 17 euroländerna som andra kan ansluta sig till.
Utöver budgetkontroll och automatiska sanktioner mot syndare skall länderna skriva in ett underskottstak i sina författningar.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan, 12 december 2011
Förhoppningen är att denna ”fiskala pakt” signalerar tillräckligt med beslutsamhet för att lugna marknaden.
Men frågan är om det räcker. För oron lär inte dämpas på allvar förrän ECB börjar fungera som en lender of last resort, en yttersta garant inte bara för Europas banksystem, utan också för statsfinanserna.
Kruxet är att ECB-chefen Mario Draghi har distanserat sig från tidigare antydningar om mer omfattande stödköp av statspapper och att Tyskland, fastfruset i sitt kollektiva minne av 1920-talets hyperinflation, bestämt värjer sig mot att låta ECB dra igång sedelpressarna.
Några euroobligationer blir det heller inte under överskådlig tid. Sådana obligationer, som många uppfattar som nödvändiga för att på sikt stabilisera euron, skulle i praktiken innebära delade skuldbördor.
EU måste nu samla sig till beslut för att rädda eurosamarbetet.
Men det får inte bli på bekostnad av demokratin.
Sydsvenskan 8 december 2011
Eurosamarbetet är i fara och kraftfulla åtgärder krävs. Så långt är EU-ländernas ledare överens när de samlas i Bryssel idag.
”Det är kanske ett av de viktigaste toppmöten som jag har företrätt Sverige på”, konstaterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) vid ett öppet samråd med riksdagens EU-nämnd igår.
Desto mer anmärkningsvärt var det att han ännu på onsdagsförmiddagen inte i detalj visste vad som kommer att diskuteras.
Rumpnissen bleknar
Det krävs mindre hemlighetsmakeri om EU ska överleva.
Maktbalansen i EU förändras av eurokrisen.
Avgörande beslut fattas i slutna rum
Annika Ström Melin, DN, 8 december 2011
Reinfeldt stöder fiffigt förslag av van Rompuy
om att ändra i ett protokoll som formellt sett ligger vid sidan om Lissabonfördraget
OK säger SvD och viftar bort "välgrundad principiell kritik"
Rolf Englund blog 8 december 2011
Slutmålet är tydligt: Europas förenta stater.
I en intervju nyligen med tyska Der Spiegel slog Gerhard Schröder fast att det är dags att revidera Lissabonfördraget
”Situationen har förändrats. Den här krisen innebär en stor möjlighet att skapa en verklig politisk union i Europa.”
Att driva igenom ökad överstatlighet – utan att det är förankrat hos EU:s medborgare – kan få allvarliga konsekvenser.
Sydsvenskan, huvudledare 10 september 2011
Flera andra euroländer har slarvat med statsfinanserna
Spanien har ett budgetunderskott på 11,2 procent av BNP, Portugals underskott uppgår till 9,3 procent, Irlands till 14,3 procent – och Italiens statsskuld överstiger 115 procent av BNP.
Till det statsfinansiella eländet skall läggas svag konkurrenskraft i vissa länder, bland dem Spanien. Det försämrar förutsättningarna för att högre tillväxt skall bidra till saneringen.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 16 maj 2010
Grekland betalar ett högt – och självförvållat – pris för sitt oansvariga beteende. Budgetunderskottet skall 2012 ha pressats ned under 3 procent och för att nå dit krävs drakoniska åtgärder: frysta löner, skattehöjningar, reducerade pensioner. Det folkliga raseri som sköljer över landet är på ett sätt förståeligt, men också ett tecken på bristande krismedvetande.
Fast det är inte rättvist att lägga hela skulden för eurokrisen på Grekland. Det var valutaunionens bägge tungviktare, Tyskland och Frankrike, som 2003 satte stabilitetspakten ur spel.
Portugal, Italien, Grekland och Spanien.
Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 14/2 2010
Dessa länder – och då särskilt Grekland – sänder nu chockvågor genom den eurozon som för inte så länge sedan såg ut att erbjuda en trygg valutahamn mitt i finansstormen.
Tanken är att ekonomierna i eurozonen med tiden konvergerar så pass mycket att risken för asymmetriska chocker undanröjs, det vill säga störningar som slår hårdare mot vissa länder än mot andra. Men dit är det långt.
Medgivandet tar emot för en inbiten EU-vän och kan möjligen uppfattas som en smula nationellt trångsynt. Men det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år.
Portugal, Italien, Grekland och Spanien.
---
Per T Ohlsson: Det är nog ganska klokt att stanna utanför eurozonen i ytterligare ett antal år.
Mer hedervärt än att PJ Anders Linder hyllar Bo Lundgren som hedersdoktor i ekonomi vid Lunds universitet
Rolf Englund blog 19/2 2010
Gemensam finanspolitik inom eurozonen kräver att hela EU går i riktning mot att bli en federation, vilket inte är någon önskvärd, om ens farbar, väg.
Skillnaderna mellan EU-länderna är för påtagliga för att de skall kunna styras enligt en politisk agenda.
Men en europeisk valutafond borde kunna hålla EU och euron på det rätta ekonomiska spåret.
Sydsvenskan, ledare med rubriken "Eurons sak är vår", 9/3 2010
Samtidigt har medlemsstaterna så mycket gemensamt att den ekonomiska integrationen kommer att fortsätta.
Det medför stora möjligheter. Också en del problem. Men knappast större än att en europeisk valutafond borde kunna hålla EU och euron på det rätta ekonomiska spåret.
Sydsvenskan vrider sig som en mask på EMU-kroken
Rolf Englund blog 11/3 2010
Sydsvenskan-ledare 19/10 2007
Förslaget har reformerats och de mest federalistiska inslagen är ett minne blott. Därför avvisar bland andra brittiske premiärministern Gordon Brown och den franske presidenten Nicolas Sarkozy folkomröstningskraven. Irland kommer att tillfråga väljarna, eftersom landets grundlag kräver det, men irländarna verkar positiva till fördraget.
Nästan sex av tio svenska väljare vill folkomrösta, enligt Temo i somras. Men det är ingen tillfällighet att frågan bara drivs av v och mp.
Statsvetaren Olof Petersson konstaterade häromåret att det saknades bärande argument för en folkomröstning eftersom det dåvarande förslaget inte krävde några grundlagsändringar.
Nuvarande förslag är mindre långtgående.
Att frågan hör hemma i riksdagen borde därför vara lika självklart som att EU behöver ett nytt fördrag.
"Oron för ett ”Europas förenta stater” är obefogad"
Trots att Sverige är medlem sedan mer än tio år anser inte de politiska partierna att detta är viktiga frågor.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet: lika många svenskar är för ett medlemskap som emot. En fjärdedel kan inte ta ställning.
Sydsvenskan ledare 27/5 2006
Euroskepticismen är inte längre bara en brittisk paradgren. Den breder ut sig i unionens hjärtland.
Frankrike och Tyskland struntar i stabilitetspakten och betraktar det nya tjänstedirektivet som en inbjudan till "social dumping".
Sydsvenskan 19/3 2005
Kommissionens ordförande José Manuel Barroso hävdar att franska politiker underblåser eurofobin inför folkomröstningen om konstitutionen den 29 maj. Frankrikes president Jacques Chirac kallar EU:s tjänstedirektiv "oacceptabelt". Näringskommissionär Günter Verheugen säger i Financial Times att tjänstedirektivet tas som gisslan i debatten - och att kommissionen skall hjälpa Chirac. Risken är annars att det blir non i maj: enligt en opinionsmätning i Le Parisien igår tänker 51 procent rösta nej.
I somras beslutade regeringen att tillsätta en utredning som skall se över Regeringsformen
Det är svårt att föreställa sig en viktigare utredning
Sydsvenskan 7/9 2004
I somras beslutade regeringen att tillsätta en utredning som skall se över Regeringsformen från 1974, den grundlag som definierar Sveriges politiska liv.
Enligt direktiven (2004:96) är syftet att "stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen" och "öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt". Såväl valsystemet som folkomröstningsinstitutet skall granskas.
Men direktiven är delvis dimmiga och motsägelsefulla:
Å ena sidan skall Regeringsformen ses över "långsiktigt, övergripande och samlat".
Å andra sidan är det inte fråga om "någon total författningsreform".
Ledamöterna är ännu inte utsedda, men ordföranden har tillsatts: Lars Engqvist, en avgående socialminister som inte gjort sig bemärkt i konstitutionella sammanhang.
Det är svårt att föreställa sig en viktigare utredning: den handlar om demokratins spelregler. Men det är tyst, märkligt tyst.
Jämfört med många andra demokratier har Sverige en svagt utvecklad konstitutionell kultur.
Hur många svenskar vet att vi har en grundlag som heter Regeringsformen? Och hur många känner till dess portalparagraf? "All offentlig makt i Sverige utgår från folket."En grundlag för EU som ännu inte trätt i kraft - och som kanske aldrig gör det - väcker hetare känslor än skriande brister i vår egen författning.
Sverige lär förbli ett konstitutionellt u-land.
En ny översyn av den svenska regeringsformen skall göras av parlamentariker. Men det är inte en självklar arbetsform att partierna själva skall avgöra reglerna för det politiska spelet, samtidigt som de också är aktiva spelare i matchen.
Med denna dubbelroll frestas partiernas representanter att taktiskt slå vakt om sina egna maktpolitiska intressen i utredningen.
Det är en djupt demokratisk tanke att medborgarna själva bör bestämma över demokratins grundläggande spelregler
Redan dagens regeringsform säger att all offentlig makt utgår från folket. Men vart tar den sedan vägen?
Det naturliga uttrycket för folksuveränitetstanken är att folket självt bestämmer över villkoren för hur dess makt ska förvaltas
Jörgen Westerståhl och Olof Petersson DN Debatt 5/9 2004
Förhoppningsvis klarar Persson att
stå emot påtryckningarna inifrån och utanför sitt eget
parti. Det handlar inte om det politiska etablissemangets
"överhetsattityd", som Sören Wibe och Junilistans Nils Lundgren
påstår.
Det handlar om respekt för den svenska grundlagen.
Folket skall säga sitt. Och får säga sitt. Genom en
allmän och lika rösträtt till ett representativt parlament.
Den som vill ändra på det bör kräva en ny grundlag - för
Sverige.
Sydsvenskan 28/3 2004
Enligt Regeringsformens första paragraf förverkligas den svenska folkstyrelsen "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick". Riksdagen, folkets valda ombud, har till uppgift att ta beslut - även i tunga och komplexa frågor.
De optimistiska EU-ledarna - inställda på att vid nästa toppmöte, den 17-18 juni, enas om ett grundlagsfördrag - hade inte ens hunnit lämna Bryssel förrän röster höjdes för en svensk folkomröstning i frågan. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand vädrar morgonluft. Hon tror att hon kan samla många namn som kräver en omröstning om EU:s konstitutionella fördrag. I radions P1 Morgon i fredags motiverade den EU-skeptiske socialdemokraten Sören Wibe samma krav med att det gäller "grunderna för vårt statsskick".
Den 13 juni genomförs valet till EU-parlamentet. Det kan tyckas bakvänt att EU:s stats- och regeringschefer möts veckan efter för att slutgiltigt göra upp om ett nytt unionsfördrag. Det är dock inte så märkligt som det kan låta. Visserligen lär fördragsdebatten smitta av sig på intresset för EU-valet, men det är inte EU-parlamentet som fattar beslutet. Det gör unionens då 25 medlemsländer i en ratificeringsprocess. Med eller utan folkomröstning.
Betänk hur svenska folkomröstningar splittrat befolkningen, rivit upp djupa sår och, som kärnkraftsomröstningen 1980, bakbundit politiker i decennier. En folkomröstning kräver att folket kan tillfrågas i en klart avgränsad sakfråga av ja- och nej-karaktär. Det blir bisarrt om särintressen och EU-fientliga grupper i en folkomröstningskampanj kan piska upp en opinion kring enskilda detaljer i fördraget och lyckas stjälpa hela idén för att få EU att fungera effektivt.
De som ivrar för en folkomröstning talar gärna om att värna riksdagens ställning mot Bryssel samtidigt som de vill ta ifrån riksdagen avgörandet. Och gemensamt för dem som beskriver folkomröstningar som höjden av demokrati är att de inte tror att de kommer att få sin vilja igenom på annat sätt.
Folket skall säga sitt. Och får säga sitt. Genom en allmän och lika rösträtt till ett representativt parlament. Den som vill ändra på det bör kräva en ny grundlag - för Sverige.
Vad vill Göran Persson med Europa?
Vet han vad han
vill med Europa? Jajamen. Kruxet är att det han vet att han vill idag
är något helt annat än vad han visste att han ville igår,
vilket gör det omöjligt att ens gissa vad han kan tänkas veta
och vilja imorgon.
Sydsvenskan 8/2 2004
Pengar luktar inte, anser Per T
Ohlsson
Som bekant luktar inte pengar. Inte ens euro.
Sydsvenskan 2
februari 2004
Om knappt tre månader växer EU från 15 till 25 medlemmar. Ett historiskt ögonblick, utan tvivel. Samtidigt skakas unionen av en rad allvarliga kriser.
Det politiska reformarbetet och försöken att enas kring en gemensam författning har gått i stå efter Italiens allt annat än smidiga ordförandeskap under andra halvåret 2003. Stabilitetspakten har i praktiken havererat sedan Frankrike och Tyskland i upphöjt förakt för tidigare överenskommelser vägrat att bringa ordning i sina statsfinanser. De stolta planerna på att förvandla Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, Lissabonprocessen, har grundligt misslyckats.
Nejsägarna - oavsett politisk kulör - alla är synnerligen måna om att få driva sitt motstånd på plats i Europaparlamentet. Denna åtrå rimmar förstås illa med de återkommande beskrivningarna av EU som elitistiskt, centralistiskt, odemokratiskt och onödigt, rent av farligt.
Därför travas förklaringarna: det gäller att förhindra ytterligare maktöverlåtelser från Stockholm till Bryssel, att se till att resultatet i euroomröstningen respekteras och att väljarna skall få möjlighet att säga sitt om den blivande EU-författningen. Det är bara politiska fikonlöv. För ingen av dessa frågor avgörs av Europaparlamentets välbetalda ledamöter. Men som bekant luktar inte pengar. Inte ens euro.
Det är något dunkelt
i den så kallade EU-kritiken
Jag misstänker att den så
kallade EU-kritiken i första hand är riktad mot Göran Persson.
Rolf Gustavsson SvD 1/2 2004
Det finns alltså något dunkelt i den så kallat EU-kritiska aktivitet som nu accelererar i Sverige. Jag misstänker att den egentligen handlar om någonting annat. EU tjänar nog bara som en medialt gångbar, politiskt oantastlig förevändning för att lufta andra, mera näraliggande aggressioner och frustrationer.
Ta påståendet att nej-segern i euro-omröstningen inte fått någon som helst effekt på Sveriges EU-politik. Förlåt? Utslaget stoppade Sveriges anslutning till den gemensamma valutan. Det var väl vad omröstningen handlade om?
Men det är inte tillräckligt tycker EMU-motståndare som kräver att Sverige nu förhandlar sig till ett fördragsfäst formellt undantag. Det innebär i praktiken att Göran Persson skall omförhandla Sveriges anslutningsfördrag till EU. Det skulle uppfattas som Sveriges första steg ut ur EU. Bengt Ola Ryttar begär att statsministern som först förödmjukande förlorade folkomröstningen nu måste vädja om hjälp i EU:s krets av stats- och regeringschefer. I sanning ett elakt krav.
Jag misstänker sålunda att den så kallade EU-kritiken i första hand är riktad mot Göran Persson.
Sverige måste säga bestämt nej
till ett EU-försvar som designas för att uppfylla franska
stormaktsdrömmar.
Ett Europa där USA:s närvaro minskar
och Nato - den rådande säkerhetsstrukturen - hamnar i bakvattnet
blir ett farligare Europa.
Sydsvenskan 8/12
2003
Det var som upplagt för en intensiv och grundlig
eftervalsdebatt. Men den har inte infunnit sig. Jasägare, som för
bara några månader sedan såg euron som en
ödesfråga, rycker liksom på axlarna: Shit happens...
Stabilitetspakten har brister. Det kanske inte är alldeles fel att
Sverige, i gott sällskap med Storbritannien, håller litet distans
till en europeisk union, där alla är jämlika, men somliga mer
jämlika än andra.
Per T Ohlsson,
Sydsvenskan 30/11 2003
En solid riksdagsmajoritet, fyra av sju
partier, stod på jasidan. Där fanns regeringen, det privata
näringslivet, fackliga ledare plus de stora tidningarna. Ändå
sade folket nej till euron i gårdagens folkomröstning.
Sydsvenskan 15/9 2003
När så gott som alla 5 976 distrikt var räknade på söndagskvällen presenterades rena chocksiffror för jasidan: Nej: 56,2 procent. Ja: 41,8 procent. Till detta skall också läggas de opinionsmässiga effekterna av det brutala mordet på utrikesminister Anna Lindh, jasidans klarast lysande stjärna. Hennes död ledde förmodligen till en hel del sympatiröster. Utan förra veckans illdåd hade gapet mellan nej och ja sannolikt varit ännu större.
Under kampanjen har nejsidan haft en stabil ledning. Det har inte enbart berott på goda argument. Jasidan har famlat efter ett sammanhållet budskap. Först handlade det om de ekonomiska fördelarna med den gemensamma valutan. Sedan uppstod en utdragen diskussion om LO:s krav på buffertfonder, vilket gav många tveksamma väljare intryck av att euron är något som Sverige måste skydda sig mot. Därefter dominerade politiska aspekter: inflytandet, freden. Inget fungerade. Och när statsminister Göran Persson i slutet av augusti deklarerade att Sverige efter ett ja kunde vänta längre än till 2006 med att införa euron legitimerades ett av nejsidans tunga argument: vänta och se.
Gårdagens nej är ett svidande nederlag för Göran Persson. Han måste nu ta större hänsyn till det socialdemokratiska partiets nejfalang och till regeringens samarbetspartier, vänster- och miljöpartiet, som båda stod på nejsidan. Är han överhuvudtaget intresserad av att regera på sådana premisser? Det enda rimliga är ett nyval. Politikens etablissemang kan inte låtsas som att det är business as usual. Väljarna har revolterat. Luften behöver rensas. Valresultatet, denna örfil av historiska dimensioner, kommer dessutom att tolkas som att nästa steg är ett utträde ur EU: såväl vänster- som miljöpartiet kräver det.
Om kronans knytkurs till euron anses bli
fel eller om något annat oförutsebart hinder skulle dyka upp
går det att skjuta upp inträdet i valutasamarbetet,
försäkrade partiledarna.
Indirekt förmedlas ett budskap
som spelar nejsidan rakt i händerna: att valutaunionen kan vara så
farlig för Sverige att inte ens japartierna tror på att vi kan
gå med 2006.
Sydsvenskan 9/9 2003
Om kronans knytkurs till euron anses bli fel eller om något annat oförutsebart hinder skulle dyka upp går det att skjuta upp inträdet i valutasamarbetet, försäkrade partiledarna. Persson sade till och med att formuleringen "tidigast 2006" kanske borde ha funnits med på valsedlarna.
Syftet är tydligt: att få ja att framstå som ett attraktivt alternativ för den alltjämt stora andelen osäkra väljare. Nejsidan har länge fiskat efter dessa röster med skrämselargumentet att ett ja till euron är oåterkalleligt.
En "vänta och se-jalinje" framstår ändå som en tveksam strategi. Indirekt förmedlas ett budskap som spelar nejsidan rakt i händerna: att valutaunionen kan vara så farlig för Sverige att inte ens japartierna tror på att vi kan gå med 2006.
Två veckor kvar till
euroomröstningen och nejsidan leder.
Fortfarande.
Det betyder
ingalunda att loppet är kört. Men debatten och medierapporteringen
har
sannerligen inte gått jasidans väg under den senaste veckan.
Sydsvenskan 31/8 2003
Det blev krigsrubriker: "Perssons bluff i TV."
Ett par dagar senare sändes Uppdrag granskning i SVT. Och nog
blev det granskning alltid. Av jasidan. Så etsas bilden av
folkomröstningen fast i det kollektiva medvetandet:
jasidan svarar
för övertramp och felaktigheter,
nejsidan representerar saklighet
och eftertanke.
På sistone har moderaterna, med rätta, blivit åthutade för en annons där nejsidan kopplas samman med Sovjetkommunism.
Ett flagrant exempel är den panegyriska hyllning till den socialdemokratiske nejgeneralen Sören Wibe som Rapport sände den 7 augusti. Där skildrades hur Wibe laddade upp "bland fjällen och sjöarna i det lappländska nejfästet Dikanäs". Wibe, som beskrevs som "den store hjälten" på orten, fick oemotsagd slå fast att euromotståndarna "redan vunnit den ekonomiska debatten". Lokalbefolkningen paraderade framför kameran: "Han är gift med en Dikanäsflicka." "Jag tror inte mycket på EU och det där, det tror jag bara är skit." "Vi kan ju inte kalla oss Sverige sedan om det blir ja." Allt ackompanjerat av bilder på ett underskönt landskap. Det enda som fattades var nationalromantisk bakgrundsmusik.
I Rapports reportage från Dikanäs ställdes inte en enda kritisk följdfråga. Tidigare i samma sändning hade biträdande finansminister Gunnar Lund konfronterats med vassa - och befogade - frågor om EMU. Fast han står förstås på jasidan.
Den konventionella visdomen har länge varit att nejsidan slåss ur ett pressat underläge, en position som brukar generera extern sympati och intern kampvilja. Fjorton dagar före folkomröstningen är rollerna ombytta: jasidan har blivit underdog. Varför inte utnyttja det?
Utan en mobilisering som innebär en kraftig
överströmning av s-sympatisörer
till jasidan är
folkomröstningen förlorad.
Samtidigt måste kampanjen
balanseras så att borgerliga väljare inte stöts bort.
Sydsvenskan 4/8 2003
Det riktigt stora problemet för jasidan är inte att
så många socialdemokrater
är emot euron, utan att så
många borgerliga är det.
Per T Ohlsson
Sydsvenskan 29/6 2003
Förtvivlat. Det är jasidans läge inför
euroomröstningen den 14 september.
jasidans starkaste - och sista
- kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003
Skeptikerns bekännelse
Det är svårt att
säga ja till euron. Skälet är att euron - och hela EMU-projektet
- är en komplicerad fråga: att säga ja är, om man så
vill, mer krävande än att säga nej.
Per T Ohlsson Sydsvenskan 8/6 2003
De dåliga nyheterna duggar tätt över ja-sidan,
en klar - och ökande - ledning för nejsidan.
Förra helgen
tog Fria moderata studentförbundet ställning mot /EMU/, beslutet
understryker att även borgerligheten är splittrad.
Persson
kan komma att avå vid ett nej. Det kan förefalla som ett gyllene
läge för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna inför
nästa riksdagsval. Men denna taktiska kalkyl blir mindre tilltalande
när man begrundar vad statsminister Margareta Winberg, finansminister
Peter Eriksson och utrikesminister Lars Ohly kan ställa till med fram
till 2006.
Sydsvenskan ledare 11/5 2003
Att, som regeringen i budgetbilagan, använda
förenklade halvsanningar för att locka fler att rösta ja är
en dålig strategi.
Denna retoriska balansgång måste
EMU-anhängarna klara bättre än hittills. Annars blir det
svårt att få opinionsvindarna att vända
Sydsvenskan 19/4 2003
Nu strider ja-sidans falanger
En samlad ja-sida hade
givetvis haft sina fördelar. Men ...
Sydsvenskan 1/4 2003
"Ge gärna Turkiet en positiv signal"
Sydsvenskan 10/12 2002
Utan en mobilisering som innebär en
kraftig överströmning av s-sympatisörer
till jasidan är
folkomröstningen förlorad.
Samtidigt måste kampanjen
balanseras så att borgerliga väljare inte stöts bort.
Sydsvenskan 4/8 2003
Det skall till något alldeles extra om Persson & Co skall lyckas hämta in nejsidans stora försprång.
Det är helt uppenbart att jasidans kampanj hittills har varit allt för blek. Vad tradiga annonser och en allt för snäv inriktning på ekonomisk sifferexercis gjort för verkan har lätt kunnat avläsas i opinionsmätningarna.
De socialdemokratiska väljarna är en nyckelgrupp. Utan en mobilisering som innebär en kraftig överströmning av s-sympatisörer till jasidan är folkomröstningen förlorad. Samtidigt måste kampanjen balanseras så att borgerliga väljare inte stöts bort.
Alla partier är mer eller mindre splittrade i eurofrågan och ett borgerligt parti, centern, befinner sig i nejsägarnas läger.
Göran Persson är en skicklig talare. Så var också framträdandet i Björkvik bättre än artikeln på DN Debatt. I DN gav statsministerns åttapunktsprogram om EU ett spretigt och delvis osammanhängande intryck.
Utan tvekan är det också så att svenska politiska manifest - i synnerhet när de handlar om Sveriges roll internationellt - inte sällan tyngs av självgodhet och självöverskattning. Att Persson trycker på frågor som sysselsättning, öppenhet, utbildning och välfärd i samband med EU och EMU är begripligt. Det är klassisk socialdemokratisk politik. Likaså är det helt rätt när Persson konstaterar att Sveriges röst väger tyngre i EU med ett fullvärdigt medlemskap i EMU än utan. Men att få det att framstå som att Sverige är ett slags social stormakt och världsbäst på välfärdsfrågor, vilket DN-texten andas, är bara pinsamt.
I talet lät det mindre storvulet: "Vi får inte alltid som vi vill, men vi har gott anseende och man lyssnar på oss om vi har goda argument." Samma sak kan sägas när det gäller att övertyga de svenska väljarna om att de skall rösta ja i folkomröstningen.
Det riktigt stora problemet för
jasidan är inte att så många socialdemokrater
är emot
euron, utan att så många borgerliga är det.
Per T
Ohlsson Sydsvenskan 29/6 2003
Försöken att ena arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar kring ett ja till euron sprack i våras när Persson, helt riktigt, avvisade LO:s krav på fonder. Och utrikesminister Anna Lindh har varit i Tensta och talat sig varm för euron, "kittet i det ekonomiska samarbetet" i Europa: "Det är fel att ett enda land dominerar världen så mycket som USA gör. Sverige kan aldrig ensamt balansera USA. Men Europa kan vara en balans."
Att dessa beprövade vänsterargument - mot marknaden, kapitalet och USA - används för euron ter sig nog förvirrande för somliga: det svenska euromotståndet leds av politiker och opinionsbildare på vänsterkanten. Enligt dem är EMU ett superkapitalistiskt högerprojekt. Men EMU och euron kan inte definieras i termer av höger och vänster.
Det riktigt stora problemet för jasidan är inte att så många socialdemokrater är emot euron, utan att så många borgerliga är det. Hur övertyga borgerliga euroskeptiker att rösta ja? Inte sker det genom att framställa euron som ett effektivt vapen mot marknadsekonomi och som ett socialistiskt bålverk mot USA.
Fyra av tio väljare som sympatiserar med moderaterna och folkpartiet är antingen osäkra eller negativa till euron. En majoritet bland kristdemokraternas väljare säger nej, vilket gett eko vid partiets riksting i Gävle. Ett borgerligt parti, centern, befinner sig på nejsidan och den Temomätning som Sydsvenskan och DN presenterade i fredags tyder på att c-ledaren Maud Olofsson är en attraktiv nejdrottning.
Franska politiker ordar gärna om en "multipolär" världsordning, där kultiverade européer, naturligtvis under Frankrikes ledning, balanserar de amerikanska råskinnen. Men påfallande ofta rör det sig om franska högerpolitiker: det är t ex märkligt att se hur en konservativ, närmast chauvinistisk och därtill korruptionsmisstänkt fransk president, Jacques Chirac, har blivit vänsterhjälte genom sitt motstånd mot det USA-ledda kriget i Irak.
Europa är och förblir ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende av USA. Irakkonflikten visade på svårigheterna att ena EU kring en antiamerikansk hållning. Och det blir inte lättare i en union som nästa år utvidgas med länder i Öst- och Centraleuropa, där människor fortfarande minns hur de i hemlighet lyssnade på Voice of America och drömde om ett liv i frihet.
Möjligen är det en nyhet för Anna Lindh, men ansträngningarna att bygga ett ekonomiskt och politiskt starkare EU utgår från amerikanska erfarenheter:
USA är historiens mest framgångsrika valutaunion och euron är tänkt att bli en europeisk motsvarighet till dollarn.
EU:s nyligen avslutade framtidskonvent och förslaget till EU-konstitution har jämförts med det amerikanska konstitutionskonventet i Philadelphia 1787.
Lissabonprocessen, med målet att EU år 2010 skall vara världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, har USA som självklart jämförelseobjekt.
En utdragen och vildvuxen debatt om eurons ideologiska valör gynnar nejsidan genom att skymma den grundläggande fråga som vi skall besvara den 14 september: Inne eller ute?
Förtvivlat. Det är jasidans
läge inför euroomröstningen den 14 september.
jasidans
starkaste - och sista - kort. Men Göran Persson drar sig för att
använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003
tisdags offentliggjorde Statistiska centralbyrån, SCB, en mätning som visar att motståndarna har kopplat greppet: nejsidan leder med 43,5 procent mot jasidans 33,0 procent. På midsommarafton kom Temo med ännu dystrare besked i Sydsvenskan och Dagens Nyheter: 51 procent nej mot 35 procent ja.
"Opinionsläget är", sade statsminister Göran Persson i en kommentar till SCB-siffrorna, "närmast identiskt med 1994", året då Sverige röstade ja till EU. Det lät mest som en besvärjelse. EU-omröstningen genomfördes i november - och tre månader före valdagen hade jasidan hämtat in en stor del av motståndarnas försprång.
Skillnaderna mellan nu och då är avsevärda:
- SCB:s stora underlag - över 9 000 tillfrågade - medger en geografisk nedbrytning. Bilden blir då att hela Sverige lutar åt ett nej. Förutom Stockholmsområdet. Det förstärker intrycket av att euron är ett utpräglat elit- och 08-projekt. Till och med i Malmöregionen, ett av de starkaste jafästena i EU-omröstningen, har nejsidan övertaget.
De borgerliga nejsägarna är fler än för nio år sedan. Det har nästan blivit trendigt bland en del borgerliga opinionsbildare att vara emot euron.
(RE: Se t ex Medborgare mot EMU)
Ett borgerligt parti, centern, är på nejlinjen. Och bland kristdemokraterna pågår något av en revolt mot Alf Svenssons och partiledningens ja: enligt Temo säger en majoritet av kd-sympatisörerna nej. Bo Lundgren förbereder sin sorti som moderaternas ordförande. Av tre borgerliga partiledare på jasidan är det bara en, folkpartiets Lars Leijonborg, som kan agera med full kraft och tyngd.
Stora medier ägnar sig åt en mer negativ nyhetsrapportering än 1994. Det tar sig bland annat uttryck i ett missvisande språkbruk. Folkomröstningen skildras som ett val mellan ja och nej till EMU, den europeiska valutaunionen. Så är det inte.
Så här långt har jakampanjen varit tämligen misslyckad - och rent av kontraproduktiv.
Göran Persson, jasidans lokomotiv, tuffar fram på det ekonomiska spåret: ett ja ger si eller så mycket i sänkt ränta och si eller så många nya jobb. Men väljarna vet att det är omöjligt att exakt definiera de framtida ekonomiska effekterna av euron.
Det är och förblir de politiska argumenten som väger tyngst för ett ja. Eurofrågan är inte kvantitativ, utan kvalitativ. Den polletten vill liksom inte trilla ned.
Eurons förespråkare borde kasta sig över den senaste rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs universitet: Fåfängansmarknad. Hittills har rapporten mest uppmärksammats för avsnittet om svenskarnas mindre generösa inställning till flyktingmottagning. Minst lika intressant är statsvetarprofessorn Rutger Lindahls kapitel En mer nyansrik EU-opinion.
Allt talar för att det är denna grupp, de euroskeptiska EU-anhängarna, som avgör folkomröstningen.
Det är fortfarande möjligt för jasidan att vända opinionen. Förutsättningen är att euron kopplas samman med EU: ett införande av den gemensamma valutan är en lika naturlig som nödvändig utveckling av det EU-medlemskap som gillas av allt fler svenskar.
Hur många tveksamma väljare har klart för sig att det blir svårt för Sverige att göra sig gällande i EU om vi ställer oss utanför en valuta som om bara några år kan omfatta ett tjugotal länder i ett utvidgat EU?
Hur många vet att Sverige redan har accepterat Maastrichtfördraget, där EMU utgör en bärande del? Och hur många är informerade om att Sverige, till skillnad från Storbritannien och Danmark, saknar rättsligt bindande undantag från den gemensamma valutan?
Ett nej till euron den 14 september skulle - förutom att
inrikespolitiskt legitimera extrema krafter - underminera den svenska
positionen i EU. Och förr eller senare väcka frågan om Sverige
överhuvudtaget hör hemma i unionen.
Detta är jasidans
starkaste - och sista - kort. Men Göran Persson drar sig för att
använda det.
Persson tonar ned de politiska och kvalitativa argumenten: de riskerar att efter ett nej slå tillbaka mot regeringen och honom själv. Ett nej blir, som han ser det, lättare att hantera om folkomröstningen betraktas som en ekonomisk kalkyl (plus eller minus) och inte en politisk ödesfråga (inne eller ute).
Kruxet är att statsministern därmed signalerar att allt förblir som vanligt, business as usual, efter ett nej, att det går alldeles utmärkt för Sverige att vara med i EU så där litet lagom. Det spelar euromotståndarna rakt i händerna.
Dags för jasidan i allmänhet och Göran Persson i synnerhet att höja insatsen. Det finns inte något sådant som ett halvt medlemskap i Europeiska unionen.
Utskriftsvänlig version av detta sammandrag
Tio skäl varför ja-kampanjen fallerar
Med 105
dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig desperationen i
ja-lägret.
Vad gör vi för fel? Varför sjunker
stödet i opinionsmätningarna?
Hur kan det komma sig att gamla
EU-vänner nu säger nej?
Peter
Wolodarski, signerat, DNs ledarsida 2/6 2003
Ja-generalen Anders Sundström (s), som just nu kämpar
i underläge, är dock försiktigt optimistisk.
- Jag tror det
vänder. Men hur det slutar är mycket ovisst.
Corren 23/6 2003
Skeptikerns bekännelse
Det
är svårt att säga ja till euron. Skälet är att euron
- och hela EMU-projektet - är en komplicerad fråga: att säga ja
är, om man så vill, mer krävande än att säga nej.
Per T Ohlsson Sydsvenskan 8/6 2003
Statsminister Göran Persson intog till att börja med en skeptisk attityd till EMU, den europeiska valutaunionen. Det framgår av hans bok Den som är satt i skuld är icke fri från 1997. Persson upplevde EMU-kriterierna för statsfinanser, ränta och inflation "som ett problem". Nu hävdar samme Persson att han inte kan hitta ett enda "vackert argument" mot euron. Full av entusiasm fungerar han som en av jasidans effektivaste opinionsbildare, vilket framgick av onsdagens TV-sända eurodebatt. Just därför är det många som pekar på Perssons förut avvaktande inställning. Hur kan nejsidan ha så fel när den hade viktiga poänger för bara några år sedan?
Här på Sidan 2 i Sydsvenskan närmade jag mig länge EMU-frågan med skepsis. Ur arkivdjupen har jag bärgat en söndagskrönika från 1996. Där skrev jag "att EU befinner sig långt från vad ekonomerna definierar som ett 'optimalt valutaområde'", en region med fri rörlighet för arbetskraft och handel. Texten landade i ett försiktigt men motvilligt ja: "En svensk anslutning till EMU är inte den bästa lösningen, men den förefaller vara den minst dåliga." Ingen vidare slogan inför en folkomröstning.
Min huvudinvändning var institutionell. En uthållig och väl fungerande valutaunion förutsätter, förutom existensen av ett optimalt valutaområde, en politisk och konstitutionell överbyggnad.
Det är naturligt för en Amerikavän att resonera på det viset: dollarns USA är den mest framgångsrika valutaunionen någonsin.
Först under inbördeskriget, nästan 100 år efter frigörelsen från Storbritannien, fick USA en i verklig mening gemensam valuta, då den federala regeringen lät trycka sedlar för att finansiera kriget. Fram till dess hade bankerna gett ut egna sedlar och dollarvärdet hade varierat från plats till plats. När den gemensamma USA-valutan skapades fanns den politiska överbyggnaden redan på plats i form av en konstitution. Europa gör tvärt om: först valutaunion, sedan politisk union.
Historien erbjuder exempel på valutaunioner som har kollapsat till följd av institutionella svagheter och bristande politisk samordning.
Det kan diskuteras huruvida EU i strikt bemärkelse utgör ett optimalt valutaområde. Språkbarriärerna är t ex betydande.
Men genom den inre marknaden och en fördjupad integration ökar rörligheten successivt. Nationalekonomen Robert Mundell, född i Kanada men huvudsakligen verksam i USA, erhöll 1999 ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sina banbrytande analyser av optimala valutaområden. Mundell anser att euron har alla förutsättningar att bli en varaktig framgång - och att Sverige borde ansluta sig. Det är svårt att föreställa sig ett mer auktoritativt besked.
Europa saknar en konstitution med samma styrka och trovärdighet som den amerikanska. De förslag som vaskats fram vid EU:s framtidskonvent tål inte att jämföras med den författning som grundlagsfäderna utformade i Philadelphia 1787.
I mitten av 90-talet, före eurons introduktion 1999-2002, kunde ingen veta hur stabilt EMU-systemet var. Nu, efter de första åren med euron, vet vi att det fungerar - även i en lågkonjunktur.
Kommentar av Rolf Englund:
Per T Ohlsson
står med dessa formuleringar modigt sida vid sida med Ebba Lindsö
och Göran Persson
Du har tidigare känt en oro för att hela
europrojektet skall spricka?
- När jag tyckte så då
på 90-talet var det ett projekt på skisstadiet, nu vet vi att det
faktiskt fungerar.
Ebba Lindsö i Ekots
lördagsintervju 17/5 2003
Även jag har en gång sagt: låt
oss vänta och se hur det går.
Men vid den tiden fanns
valutaunionen bara på papperet. Nu har den gemensamma valutan funnits en
tid.
Dåliga tider och vikande konjunktur världen över har
satt valutaunionen på hårda prov
- och den har varit
framgångsrik.
Göran Persson
i foldern "Trygghet tillsammans - Mina skäl att rösta ja till euron".
Presenterad 28 maj 2003
Förvisso väger de politiska argumenten tyngst. Ett ja ökar Sveriges inflytande inom EU i allmänhet och inom ECB och Eurogruppen i synnerhet.
Att nejsidan helst talar i EMU-termer har en lika enkel som cynisk förklaring: väljarna blir mer avvaktande när de konfronteras med det abstrakta begreppet EMU än när de ombeds ta ställning till den konkreta euron.
Genom denna krävande och tidsödande process förvandlas tveksamhet till övertygelse: Åsikten anpassas till nya fakta - istället för tvärtom. Motståndarnas argument prövas - och bedöms vara undermåliga. Riskerna vägs mot varandra - och slutsatsen blir att riskerna med ett ja är mindre än riskerna med ett nej.
"I've been wrong so far, so I don't have too much confidence in
my view. But I think within the next 10 to 15 years the eurozone will split
apart. The British government, on balance, should stay out of it."
Milton Friedman, Financial
Times, June 06, 2003
De dåliga nyheterna duggar tätt
över ja-sidan, en klar - och ökande - ledning för nejsidan.
Förra helgen tog Fria moderata studentförbundet ställning
mot /EMU/, beslutet understryker att även borgerligheten är
splittrad.
Persson kan komma att avå vid ett nej. Det kan
förefalla som ett gyllene läge för moderaterna, folkpartiet och
kristdemokraterna inför nästa riksdagsval. Men denna taktiska kalkyl
blir mindre tilltalande när man begrundar vad statsminister Margareta
Winberg, finansminister Peter Eriksson och utrikesminister Lars Ohly kan
ställa till med fram till 2006.
Sydsvenskan ledare 11/5
2003
Nejkampanjen kan inte vara en integrerad
del av en regering som säger ja till euron
Den gränsen som
passerades när Leif Pagrotskys artikel i Tiden placerades på
regeringens egen hemsida.
Alternativet är att avgå.
Sydsvenskan 4/5
2003
Nejkampanjen kan inte vara en integrerad del av en regering som säger ja till euron. Och ett statsråd kan inte utnyttja sin position för att underminera regeringspolitiken. Det var den gränsen som passerades när Leif Pagrotskys artikel i Tiden placerades på regeringens egen hemsida, ett tilltag som enligt uppgift fick statsministern att, om man säger så, höja rösten en aning.
Ett antal ministrar som vill behålla kronan ingår i en regering som vill införa euron. Det betyder ingalunda att de skall agitera för något de inte tror på. Men det innebär att de åtminstone måste acceptera regeringens linje. Alternativet är att avgå.
Göran Persson - Leif Pagrotsky
Att, som regeringen i budgetbilagan,
använda förenklade halvsanningar för att locka fler att
rösta ja är en dålig strategi.
Denna retoriska
balansgång måste EMU-anhängarna klara bättre än
hittills. Annars blir det svårt att få opinionsvindarna att
vända
Sydsvenskan 19/4 2003
Ekonomiprofessorn Lars Calmfors kallar, med all rätt, regeringens analys för "väl optimistisk". Dels för att han inte tror på en så snabb effekt av ett ja till EMU, dels för att räntesänkningar kan spä på inflationen och tvinga fram finanspolitiska åtstramningar.
EMU har goda förutsättningar att bli en vinstaffär för Sverige - ekonomiskt och i ännu högre grad politiskt. Men att, som regeringen i budgetbilagan, använda förenklade halvsanningar för att locka fler att rösta ja är en dålig strategi. Saklighet i debatten är viktig. Samtidigt får argumenten dock - med socialdemokraternas ja-general Anders Sundströms ord - inte påminna om "en nationalekonomisk trebetygsuppsats".
Denna retoriska balansgång måste EMU-anhängarna klara bättre än hittills. Annars blir det svårt att få opinionsvindarna att vända till omröstningen den 14 september.
Konmmentar av Rolf Englund
På
Nej-sidan är vi sakliga. Trebetygsuppsatser? Bah!
Läs har vad
Nobelpristagare i ekonomi säger om EMU
Nu strider ja-sidans falanger
En
samlad ja-sida hade givetvis haft sina fördelar. Men ...
Sydsvenskan 1/4 2003
LO tvekar om euron
Sydsvenskan 25/3 2003
De inom svensk borgerlighet och bland borgerliga
ledarskribenter som försöker hävda att opinionen mot kriget
skulle bestå av en samling USA-hatare får allt svårare med
trovärdigheten. En bredare opinion än denna anti-krigsrörelse
får man leta länge efter.
Gunnar Fredriksson, Per T Ohlsson
och Helle Klein i SvD 11/3 2003
"Låt det stå alldeles klart: det svenska
EMU-motståndet bärs
upp av solitt demokratiska krafter. Men
..."
Sydsvenskan 23/2 2003
Med euron som medel
Sydsvenskan 22
december 2002
"Ge gärna Turkiet en positiv signal"
Sydsvenskan 10/12 2002
Fördelarna talar för sig själva
Ledare Sydsvenskan 30/11 2002
Till skillnad från
folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 har nej-sidan nu en bred bas av
nyanserade och ansedda företrädare med högst varierande
politiska inriktningar. Det handlar om namnkunniga politiker, ekonomer,
företagsledare och även tidigare riksbankschefer. Dessa kan knappast
avfärdas som EU-fientliga eller okunniga.
"Inga dåliga skäl
för ett medlemskap i valutaunionen"
Utredningen om
stabiliseringspolitik för full sysselsättning vid svenskt medlemskap
i valutaunionen (Fi 2000:07) Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU
2002:16)
Ledare i Sydsvenskan 13 mars 2002
De dåliga nyheterna duggar tätt
över ja-sidan, en klar - och ökande - ledning för nejsidan.
Förra helgen tog Fria moderata studentförbundet ställning mot
/EMU/, beslutet understryker att även borgerligheten är splittrad.
Persson kan komma att avå vid ett nej. Det kan förefalla som
ett gyllene läge för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna
inför nästa riksdagsval. Men denna taktiska kalkyl blir mindre
tilltalande när man begrundar vad statsminister Margareta Winberg,
finansminister Peter Eriksson och utrikesminister Lars Ohly kan ställa
till med fram till 2006.
Sydsvenskan ledare 11/5 2003
I väntan på en eventuell vändning i euroopinionen finns det all anledning att fundera över de inrikespolitiska konsekvenserna av ett nej.
Nyligen meddelade socialdemokraterna att partiet håller extrakongress nästa år.
Den skall, säger Göran Persson, "ta fram ett program som skakar om majoriteterna i den svenska riksdagen". Extrakongressen ter sig följdriktig: socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har enats om att under 2004 utvärdera det samarbete som förnyades efter valet förra året.
Ett ja i euroomröstningen gör Perssons ställning utomordentligt stark. Måhända skall hans formulering om majoriteterna i riksdagen tolkas som en potentiell öppning för nya samarbetsmönster: det är knappast någon hemlighet att Persson inte känner sig helt hemma i sällskap med v och mp.
Men om det blir nej? Det vore ett slags misstroendeförklaring mot statsministern. Och då erbjuder extrakongressen ett lämpligt tillfälle för honom att avgå.
Persson själv och hans närmaste medarbetare tillbakavisar spekulationerna. Men en del initierade iakttagare låter sig inte övertygas. Rolf Alsing, tidigare chefredaktör på Aftonbladet, tror att Persson "tackar för kaffet" efter ett nej till euron. En socialdemokrat med ett förflutet i regeringskansliet påpekar att Perssons strategi för mandatperioden bygger på premissen att det blir ett ja: "De senaste två, tre åren har han tyckt att det är roligt att vara statsminister. Den lusten försvinner med ett nej."
Det kan förefalla som ett gyllene läge för moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna inför nästa riksdagsval. Men denna taktiska kalkyl blir mindre tilltalande när man begrundar vad statsminister Margareta Winberg, finansminister Peter Eriksson och utrikesminister Lars Ohly kan ställa till med fram till 2006.
Göran Persson kommer inte att använda sig av något öppet avgångshot inför den 14 september. Det behöver han inte. Blotta tanken är tillräckligt kuslig.
Ökande
EMU-motstånd bland moderater
Studentförbundet säger nej
till EMU Pressmeddelande 2003-05-04
- Ett ja medför positiva
förbättringar medan ett nej innebär att politiken kommer styras
av personer
som Gudrun Schyman, Lars Ohly och Per Gahrton
Bo Lundgren DN nyhetsplats 11/5 2003
Göran Persson sätter inte sig själv
i pant för ett ja i folkomröstningen.
Sverige ska regeras
även om nej-sidan vinner och det tänker han ta ansvar för.
DI 9/5 2003
"Låt det stå alldeles klart: det
svenska EMU-motståndet bärs
upp av solitt demokratiska krafter.
Men ..."
Sydsvenskan 23/2 2003
Det ser riktigt lovande ut för EMU-motståndarna inför folkomröstningen den 14 september. Förespråkarna tappar mark i opinionen: 46 procent säger nej, 41 procent säger ja, enligt den Temomätning som publicerades igår. Det kommer krisrapporter från Tyskland, eurozonens största ekonomi. Nej-sidan har enrollerat respekterade opinionsbildare, bland dem två tidigare riksbankschefer.
Till skillnad från folkomröstningen om medlemskapet i EU i november 1994 finns det nu ett borgerligt parti, centern, på nej-sidan. Motståndet mot EMU skär djupt genom partierna. Socialdemokraternas kongress sade för tre år sedan ja till EMU, men enligt Temo är bara 37 procent av s-sympatisörerna för att byta kronan mot euron. Nästan en fjärdedel av moderaternas väljare säger nej.
Men - och det är problemet - nej-sidan är så bred att den sträcker sig långt utanför "det demokratiska, politiska spektrumet". Även extremistiska och antidemokratiska partier och grupper säger nej - från Nationalsocialistisk front till kpml (r). De kommer att göra vad de kan för att förknippas med etablerade partier och politiker. Det har redan orsakat kontroverser.
Den förening som skall fördela det statliga kampanjbidraget till nej-sidan - 48 miljoner kronor - beslutade häromveckan att bara ge pengar till demokratiska organisationer, vilket möttes av protester från extremistgrupper som utestängts.
Låt det stå alldeles klart: det svenska EMU-motståndet bärs upp av solitt demokratiska krafter. Men det otrevliga sällskapet borde få respektabla partier och politiker på nej-sidan att ta sig en funderare. Vill det sig riktigt illa kan det gå som i Danmark. Där utnyttjade Pia Kjærsgaards Dansk folkeparti EMU-motståndet för att vinna röster - och legitimitet.
Risken är att ett nej i EMU-omröstningen fungerar som trampolin för Sverigedemokraterna, som då kan hänvisa till att de varit en del av den segrande sidan i en folkomröstning, något som skänker demokratisk legitimitet.
De demokratiska nej-partierna är helt inställda på att hålla rent när det gäller finansiering och organisation. Utmärkt. Men de bör också rensa i sin egen argumentrabatt. Fokuseringen på nationen och det nationella självbestämmandet attraherar grupper på den yttersta högerkanten.
Kruxet är att EU- och EMU-motståndare ibland använder ett grovt och alarmistiskt språkbruk som spelar tokhögern i händerna. När riksdagen i höstas tog sitt andra och definitiva beslut om överlåtelse av mer makt till EU hävdade kritikerna att det var en "statskupp". Miljöpartiets annars balanserade gruppledare, Claes Roxbergh, hävde ur sig att man i andra länder "hade gått ut i krig för att försvara det vi nu skickar iväg". För dem som använder så starka uttryck ligger det kanske nära till hands att i nästa andetag beskriva euron som en "ockupationsvaluta".
Vid en föreläsning i Umeå häromdagen sade professor Lars Calmfors, regeringens EMU-utredare, att han är orolig för debattkvalitén inför folkomröstningen. Särskilt bekymrad är han över att socialdemokraternas ja-kampanj betonar jobben, eftersom det inte finns någon grund för påståendet att EMU gynnar - eller missgynnar - sysselsättningen. Det ligger en hel del i det.
Läget är således detta: Ja-sidan bör ge akt på vad som sägs. Nej-sidan bör ge akt på hur det sägs och med vem det sägs - och då handlar det inte om Gudrun Schyman.
"ja-sidan riskerar att gå ett
gruvligt nederlag till mötes" "
ja-sidan vill inte ha någon
debatt om eurons politiska dimension eftersom det skulle föra upp
frågan om en europeisk federation på dagordningen"
Fredrik Malm
ordförande för Liberala ungdomsförbundet
Sydsvenskan 14/1
2003
Nils Lundgren:
Ingen kan
idag säga när Europa har fått en sådan geografisk
rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell
löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera från Sicilien
till Nordkap. Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock
ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas
möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning,
som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som
gjorts är så utomordentligt blygsam?
Ty en nation överlever
knappast i längden som nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna
en inhemsk differentierad arbetsmarknad med det moderna samhällets alla
kvalificerade arbetsuppgifter. En egen valuta kan vara ett
nödvändigt, ehuru naturligtvis inte tillräckligt, villkor
för nationens möjligheter som nation under många
årtionden framåt. Påståendet kan inte bevisas, men inte
heller motbevisas och vi bör tänka efter vilka risker vi är
beredda att ta. ...........mer
Med euron som medel
Sydsvenskan
22
december 2002
Folkomröstningen nästa år handlar inte enbart om utseendet på sedlar och mynt. Därvidlag har nej-partierna rätt. Det är i lika hög grad en fråga om huruvida Sverige - i Jean Monnets anda - aktivt skall medverka i strävandena att undanröja motsättningarna i Europa. För också den gemensamma valutan syftar ytterst till att bygga samförstånd och förståelse genom ömsesidigt beroende och utbyte. För Monnet var långtgående ekonomisk integration ett medel för att säkra en bestående fred i det krigshärjade Europa. Hans namn låter nästan som monnaie, pengar, men hans mål var politiskt. Sak samma gäller för euron: Det låter som ekonomi men handlar om politik.
Göran Persson:
-
Jag vill inte ha en federativ utveckling. Svenska folket har inte gått
med i en federation. EMU kan mycket väl komma att kräva en europeisk
finanspolitik. En sådan är inte möjlig att utveckla, om den ska
vara kraftfull, utan att man också bygger upp europeiska, gemensamma
politiska organ. Då växer det federativa inslaget i EU fram. Den
diskussionen är det centrala i EMU-sammanhanget.
Om vi säger nej till EMU gör vi hela EU en
tjänst
Margit
Gennser Dagens Industri 19/12 2002
"Ge gärna Turkiet en positiv
signal"
Sydsvenskan 10/12 2002
Ge gärna Turkiet en positiv signal. Det måste sägas att Rättvise- och utvecklingspartiet har slagit in på en förståndig reformväg och att också ett land starkt färgat av islam är välkommet i EU. Avgörande är värderingarna så som de definieras i de s k Köpenhamnskriterierna - demokrati, marknadsekonomi, mänskliga rättigheter - inte religiös hemhörighet eller kryptiska kulturella villkor. Det tysk-franska förslaget förefaller väl avvägt: vänta till 2004 med en utvärdering av Turkiets framsteg vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Fördelarna talar för sig
själva
Ledare Sydsvenskan 30/11 2002
Till skillnad från folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 har nej-sidan nu en bred bas av nyanserade och ansedda företrädare med högst varierande politiska inriktningar. Det handlar om namnkunniga politiker, ekonomer, företagsledare och även tidigare riksbankschefer. Dessa kan knappast avfärdas som EU-fientliga eller okunniga.
Däremot finns det skäl att granska deras argument mot bakgrund av tradition och särintresse. Vid ett medlemskap i valutaunionen försvinner möjligheterna att föra en självständig penningpolitik. Sverige har en lång och ovanligt utvecklad tradition av att använda penningpolitiken för att försöka stabilisera samhällsekonomin. Devalveringarna duggade tätt under 1970- och 80-talet.
De senaste tio åren har kronkursen varit rörlig, vilket i praktiken gett samma effekt.
På kort sikt ger en lågt värderad valuta exportindustrin konkurrensfördelar. Det kan förklara en och annan företagsledares skepsis till EMU. Men risken är överhängande att ett lågt valutavärde driver upp inflationen och ger högre kostnadsökningar än i jämförbara länder.
Förutom valutavärdet kommer också räntenivån att avgöras av den europeiska centralbanken, ECB, vid ett EMU-medlemskap. Men även om det blir ett nej till EMU kan Riksbanken inte tillåta sig några större avvikelser från ECB:s räntenivå. Genom den ökande globaliseringen har världskonjunkturen snarare än den inhemska marknaden blivit avgörande för ränteläget.
Som medlem av EMU skulle Sverige få större möjligheter att påverka de faktorer som landets ekonomi i stor utsträckning redan styrs av. De rent praktiska fördelarna med EMU är också många. Till exempel underlättas handelsutbytet över gränserna och konsumentpriserna har förutsättningar att pressas ned. Detta kommer sannolikt att bli ja-sidans vanligaste argument i kampanjerna inför folkomröstningen.
Den 17 december skall riksdagspartierna sammanträda igen för att ta fram underlag för frågeformuleringen vid folkomröstningen. De flesta tycks vara överens om vikten av tydliga ja- eller nej-alternativ. Miljöpartiet, som sällan inser värdet av tydlighet, vill dock ha två ja-alternativ: ett till euron och ett till kronan.
Det återstår också att besluta om hur kampanjerna skall finansieras. Medlen skall fördelas mellan ja-sidan, nej-sidan och en statlig, neutral informationsverksamhet.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson förklarade igår att han misstror statens neutralitet. Vid EU-folkomröstningen spred staten information som var vinklad, anser han.
Denna anklagelse grundar sig sannolikt på att fördelarna ibland talar för sig själva: EMU har liksom EU goda förutsättningar att bli både en ekonomisk och framför allt en politisk vinstaffär för Sverige.
Vad EMU kräver
Sydsvenskan
ledare 19 februari 2002
Det är bäddat för ett svenskt medlemskap i valutaunionen EMU: opinionen är positiv, löneökningstakten ligger på en acceptabel nivå och den svenska konjunkturen är i fas med euroländernas.
Statsminister Göran Persson har dessutom talat om en tidtabell för ett medlemskap: folkomröstning 2003, införande av euro och cent 2006.
Men ännu finns många frågor som måste besvaras. Konsekvenserna av ett medlemskap är svåra att bedöma. En sak är dock säker: finanspolitiken ökar i betydelse när makten över penningpolitiken flyttas från Riksbanken till Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt.
ECB:s penningpolitik är kanske inte helt i samklang med svenska förhållanden.
Igår presenterades sju rapporter om hur ett svenskt medlemskap i valutaunionen påverkar ekonomi och lönebildning. De ingår i det slutbetänkande som den sittande EMU-utredningen under Bengt K Å Johansson skall lämna över till regeringen senast den 15 mars.
En av rapportförfattarna, professor Lars Calmfors, ser ett behov av samordnade avtalsförhandlingar på EU- nivå, men tror samtidigt inte att sådana blir verklighet. Arbetsgivarna är inte intresserade och kostnaderna skulle bli mycket stora. Till detta kommer att centraliserade förhandlingar är en förlegad modell. Lönebildning sker bäst i decentraliserade uppgörelser mellan löntagare och arbetsgivare efter respektive branschers förutsättningar. Erfarenheterna från tidigare huggsexor borde vara nog för att avskräcka.
En fråga som varit i fokus under lång tid är om särskilda buffertfonder, efter förebild från Finland, skall inrättas. Tanken är att företagen under högkonjunktur skall betala högre arbetsgivaravgifter och att en del av dessa skall placeras i fonder. Risken för allt för snabba löneökningar minskar och därigenom undviks inflation och överhettning av ekonomin. Vid lågkonjunktur sänks arbetsgivaravgiften. Det gör att arbetskraften kostar mindre och att behovet av uppsägningar minskar. Samtidigt ökar ett annars kanske obefintligt utrymme för lönelyft. Konsumtion och efterfrågan hålls uppe.
Lösningen är spännande: lönekostnadsflexibilitet istället för löneflexibilitet.
Calmfors anser att ett system med buffertfonder kan vara ett värdefullt komplement till andra åtgärder, men att det måste konstrueras av parterna själva.
Den partssammansatta gruppen med representanter från LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv avvisar tanken. De ser hellre andra lösningar: Saco och TCO argumenterar för individuella kompetenskonton, LO för en omställningsförsäkring och Svenskt Näringsliv för en flexiblare arbetsrätt. Partsgruppen finner det viktigast att konsolidera statens finanser.
Lag under lupp
En debatt om dessa
betydande ingrepp i den svenska grundlagen måste välkomnas. Här
finns all anledning att granska argumenten för och emot.
Sydsvenskan 1
februari 2002
Nu är diskussionen åter aktuell. I december lade regeringen fram en proposition där den föreslår att riksdagen kan överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Dessutom föreslås ändringar som innebär att riksdagen skall kunna godkänna överenskommelser inom EU som ännu inte är slutförhandlade. Riksdagen kan därmed komma att besluta om en uppgörelse som mycket väl kan ändras. Bara om skillnaden mellan utkastet och uppgörelsen i sin slutliga form är betydande måste ändringen på nytt godkännas av riksdagen.
Trots att samtliga riksdagspartier med undantag av miljöpartiet ställt sig bakom dessa förändringar i ett delbetänkande från Författningsutredningen möter grundlagsändringen också den här gången motstånd. Igår beslutade Konstitutionsutskottet, KU, att en offentlig utfrågning skall hållas.
Hittills har beslutanderätten överlåtits på områden som handelspolitik. Men nu gäller det också sådant som asylregler, säkerhetspolitik och terroristlagstiftning.
Genom Amsterdamfördraget utvecklades EU-samarbetet, bl a inom den s k tredje pelarens område som rör polis- och straffrättsfrågor. Fördraget gör det också möjligt att fatta rambeslut på områden som är mellanstatliga.
Med Nicefördraget tas ännu ett steg mot ökat samarbete med möjlighet att fatta beslut med kvalificerad majoritet i den s k andra pelaren - den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den kommande utvidgningen av EU ställer också krav på ett effektivare beslutsfattande. Detta medför att den svenska grundlagen måste ändras.
Kritikerna hävdar att de föreslagna ändringarna innebär ökad överstatlighet. Statsminister Göran Persson menar tvärtom att riksdagens ställning stärks när det gäller de överenskommelser som inte är slutförhandlade när beslut tas i de nationella parlamenten.
Motståndarna till grundlagsändringarna vill påskina att all makt i ett svep förflyttas till Bryssel. Så är det naturligtvis inte.
Men en debatt om dessa betydande ingrepp i den svenska grundlagen måste välkomnas. Här finns all anledning att granska argumenten för och emot.
Fördel Nej
Ledare i Sydsvenskan 2000-03-25,
utdrag
När Sverige skall folkomrösta om ett medlemskap i valutaunionen EMU är en öppen fråga. Men redan kraftsamlar motståndarna inför en kampanj som av allt att döma blir minst lika infekterad och uppslitande som EU-omröstningen 1994.
Synen på valutaunionen klyver inte enbart socialdemokratin.
Bland kristdemokraterna finns en stark opinion som går på tvärs mot den positiva linje som parti ledningen förordar. Aven bland moderater och folkpartister är det många som är kritiska till EMU. Mellan 20 och 25 procent av de båda partiernas väljare lutar åt att rösta nej.
Andelen ja-anhängare i vänsterparfiet och miljöpartiet är nästan lika stort.
Det är med andra ord upplagt för ovanliga och mer eller mindre besynnerliga allianser. En sådan framträdde i går på DN Debatt.
Argumenten är väl kända sedan tidigare: Sverige bör inte avhända sig sin självständighet för att gå med i ett riskabelt ekonomiskt samarbete vars syfte är att åstad kommna ett federalt Europa.
Gennser, von der Esch och Wibe är inte sina respektive partiers mest framstående företrädare och deras beskrivning av valutaunionen kan ifrågasättas. Likväl har EMU-förespråkarna, inte minst i de borgerliga partierna, anledning att vara bekymrade över utspelet.
De sex skribenterna är noga med att framhålla att "frågan gäller EMU och inte EU-medlemskapet". Skrivningen kan locka de många politiskt husvilla som är övertygade EU-anhängare men samtidigt mer eller mindre skeptiska till valutaunionen.
Det är slipat och slugt.
Hittills har den socialdemokratiska partiledningen varit mer mån om att släta över motsättningarna inom partiet än att försö ka övertyga sympatisörerna om fördelarna med ett EMU-medlem skap Strategin har uppenbara brister.
Därmed inte sagt att det är bättre att, i likhet med t ex moderaterna, avfärda skeptikerna i det egna partiet som oförbätterliga kverulanter.
Där har ja-anhängarna på ömse om blockgränsen mycket att lära.
